Sothöna Fulica atra Linné 1758

Utbredning

Sothönan häckar i grunda, vegetationsrika sjöar liksom i anlagda vatten. Den förekommer tämligen allmänt i Mälarområdet, mindre allmänt i Skogslåglandet och numera mycket lokalt i Bergslagen. Sothönans utbredning i Västmanland har krympt avsevärt sedan 1970-talet.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.4-31.7) 2012-2022. Svart prick anger säkerställd häckning.

Numerär

Ett antal inventeringsuppgifter från Västmanland föreligger, samtliga dock före år 1990.

Tätheterna vid Asköviken respektive i Lindesbergs kommun är nog knappast representativa för Västmanland som helhet, och var nog inte heller det ens vid den tiden. Landskapets totala sjöareal uppgår till 669 km² och med en genomsnittlig täthet av 3 par/km² skulle Västmanlands population av sothöna uppgå till cirka 2 000 par kring år 1990. Denna beräkning kan dock vara för låg med tanke på att Ulf Ottosson m.fl. (2012) drygt ett par decennier senare också beräknade det västmanländska beståndet till 2 000 par. Av tillgängliga uppgifter att döma tycks sothönan ha minskat i antal de senaste decennierna och mot bakgrund av det ligger nog någon av siffrorna fel. I brist på andra data får jag dock ansluta mig till 2 000 par som en aktuell siffra.

Historik

Det bör noteras att Johan Fischerström (1785) inte nämner sothönan alls i sin beskrivning av Mälaren. Detta är sannolikt inget förbiseende utan beror nog på att sothönan inte fanns här vid den tiden.

Enligt Carl Rudolf Sundström (1868) var sothönan kort och gott ”sällsynt” i Örebro län.

Sothönans expansion torde ha nått Västmanland under 1800-talets andra hälft. L. A. Jägerskiöld (1919) presenterar en utbredningskarta där en markering finns i trakten av Västerås med betydelsen ”före 1898”, innebärande att sothönan någon gång före det året börjat häcka där.

Anonym (1886) skriver följande om sothönan (och skäggdoppingen) vid Mälaren: ”Under det att en del fogelarter allt sparsammare förekomma, finns det en och annan, som synes vara i tilltagande. Så är åtminstone förhållandet med sothönan, som blir alltmer talrik och sprider sig norrut; så ock skäggdoppingen (Colymbus cristatus), som förr sparsamt förekom i mellersta Sveriges sjöar, men nu i Mälaren och flerestädes uppträder i mycket stort antal.”. Från Fullerö i Västerås-Barkarö rapporterade F. V. Cronstedt år 1894 att ”Gräsanden blir mer och mer sällsynt under det att doppingar och sothöns tilltaga.” (SJNT 33:202). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en sothöna från Västerås-Barkarö: ”Västerås, Ridön. April 1893” (nr. C 22).

Sothönans expansion i landet väckte intresse och Sven Ekman (1918) önskade i ett upprop information om sothönans förekomst i Västmanland. Det verkar som att han inte fick någon respons på sin förfrågan: ”Västmanland. Är sedan lång tid bosatt vid Strömsholm [Kolbäck] och säkerligen mångenstädes i Mälartrakten (egna efterforskn.)” (Sven Ekman 1922, s. 105). Från 1920-talet finns blott en ytterligare häckningsuppgift, nämligen från Lergroparna i Sala: ”Ute på klarvattnet simma flera par sothöns, svarta fåglar med vit pannplåt. De synas trivas förträffligt och ämna tydligen stanna här sommaren över. Jag iakttog tvenne färdigbyggda bon, vari honorna stundom vistades… [---] Sothönsen höra till de fåglar, som i våra dagar utbreda sig.” (Henrik Hasselgren 1923). Beträffande Hällefors konstaterade Arvid Nilsson (1924) kort att ”Sothöns finnas ej i våra trakter.”.

Erik Sjöstedt (1958) uppgav att sothönan på 1930-talet inte förekom på västmanlandssidan av Väringen (Ervalla/Näsby): ”Sothönan, stundom beskylld för att ofreda andra, kan inte göras till syndabock, för det finns, såvitt jag vet, inte en enda i Västmanlandsdelen, även om några par alltid sågs i Lillsjön på Kägleholmsön, då jag på 1930-talet bodde söder om sjön. Men kanske kan den väntas, för Väringen antar alltmer typen av eutrof slättsjö med vassar åt slika höns.”.

På 1940-talet synes sothönan ha varit väl etablerad i åtminstone Mälarområdet och Skogslåglandet. Från Spaden i Hed skrev till exempel Nils Lorichs (1942) att ”Sjöns karaktärsfåglar äro sothöns... ...m. m.”. Samtidigt lämnades ett par uppgifter om minskning under samma decennium, sannolikt beroende på stränga vintrar i övervintringsområdet. Bengt H. Girell (1942) skrev således beträffande Asköviken i Västerås-Barkarö att sothönan ”...har i jämförelse med tidigare år avtagit i antal. Fortfarande förekommer hon dock och är icke alltför ovanlig, men en tydlig reducering av beståndet kan som sagt förmärkas.”. Ännu några år senare sades att ”Sothönan synes ha svårt att repa sig efter de stränga vintrarnas starka åderlåtning.” (Anonym 1947). Efter 1940-talets minskning kom så en rapport om återhämtning: ”...rapporteras öka i... ...Västmanland (D. Ekström)...” (Stig Lundberg 1955).

Flera uppgifter om häckningslokaler föreligger på 1950-talet, vilka sammantaget tyder på att den var allmänt förekommande i åtminstone Mälarområdet. Bertil Walldén (1955, s. 226) skrev till exempel att sothönan var ”...bland de mest dominerande” i Mälaren. Hässlösundet i Irsta/Västerås hyste ”fina häckningslokaler för bl. a… …sothöna” (Bengt H. Girell 1958) och vid Glåpen respektive Norrsjön i Sura satte sothönsen ”sin prägel på fågellivet” (Harald Wedérus 1958). Beträffande Glåpen skrev Bertil Eriksson (1972) att ”Bland häckande fåglar i Glåpen kan nämnas... ...sothöna (mest på 50-talet)...”. Göran Lundqvist (1972) uppgav också Östersjön i Sura som häckningslokal för sothöna: ”Bland gruppen ’sumphöns och rallar’ fanns alla de fyra, i Sverige regelbundet förekommande (häckande) arterna, representerade. Sannolikt häckade alla fyra arterna, alltså vattenrall, småfläckig sumphöna, rörhöna och sothöna, på Tippen.”.

En utbredningskarta som presenterades av Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 691) visade dock att sothönans utbredning var inskränkt till i huvudsak den östra delen av Västmanland:

Vid Norsa i Munktorp häckade sothönan ”med 10-20 par” (Arne Eklöw 1970) och ”Cirka fem par häckar” vid Västersjön i Sura (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972). Bertil Eriksson (1972) uppgav att sothönan ”häckar varje år” vid Djupen i Ramnäs.

Från 1970-talet föreligger häckningsuppgifter från Gussjön i Fläckebo ”Vidare förekommer... ...som häckfåglar... ...ett mångfalt sothöns.” (Stefan Björklund 1973b), Gorgen i Västerfärnebo ”När denna koloni [skrattmås] återkom även i år har den dragit till sig ca 5-10 par sothöns...” (Erik Andersson 1973), Spaden i Hed ”2-3 par” (Lars Lindell 1974c) samt Frövisjön i Skultuna enligt följande redogörelse av Claes Karlsson & Sören Larsson (1976): ”17 par. Antalet baseras på boräkning. Sothönsen häckade i bladvassområdets ytterkanter. Hårda revirstrider förekom trots att bona låg långt ifrån varandra, möjligen beroende på de allt för små öppna vattenytorna, där fåglarna provianterade.”.

Beträffande Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984) att den enbart häckade tillfälligt då: ”...observeras årligen under sträck där flockar uppmot tjugo-trettio individer under våren kan uppehålla sig en längre tid i St. Aspen. Häckar tillfälligt i bl. a. St. Aspen och Melingssjön.”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger säkerställd häckning.

Antalet häckande par av sothöna inventerades årligen vid Asköviken under perioden 1985-1991, se histogram nedan. Som synes var variationerna stora och sannolikt till stor del beroende på hur sträng eller mild föregående vinter var (Thomas Pettersson, opubl.).

Under 1970-, 1980- och 190-talen föreligger uppgifter om exceptionellt stora ansamlingar. Gussjön i Fläckebo är den sjö där flest sothöns inräknats, som allra mest 1 630 ex. den 22 september 1975 (Västmanlands rapportkommitté). Siffrorna saknar motstycke i nutid. Större (minst 250 ex.) ansamlingar före år 2000:

1954      ”H. Granquist såg i början av april 700 sothöns samtidigt på vattnet [Ångkraftverket i Västerås].” (Bertil Walldén 1955, s. 244).

1964      750 r. Gussjön i Fläckebo 13.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1969      250 r. Gussjön 22.8 (Västmanlands rapportkommitté).

1970      300 r. Gussjön 13.9 (Anonym 1970h).

1971      Gussjön 12.9-16.10, som mest 430 r. 12.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1972      400 r. Gussjön 8.9 och 20.10 (Västmanlands rapportkommitté).

1973      Gussjön 26.8-15.10, som mest 1 350 r. 28.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1974      300 r. Borgåsund i Kolbäck/Rytterne 30.3 (Västmanlands rapportkommitté).

1974      Gussjön 30.3-20.4, som mest 400 r. 13.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1974      Gussjön 28.7-19.10, som mest 1 200 r. 17.9 (Västmanlands rapportkommitté; Sören Larsson 1975c).

1975      Gussjön 12-14.4, som mest 320 r. 14.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1975      Asköviken 12-20.4, som mest 450 r. 18.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1975      369 r. Fläcksjön i Fläckebo 13.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1975      Gussjön 19.7-26.10, som mest 1 630 r. 22.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1975      300 r. Asköviken 14.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1976      250 ex. Asköviken 11.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1976      Gussjön 15.4-5.5, som mest 345 ex. 15.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1976      275 ex. Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg 26.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1977      Gussjön 18.4-6.5, som mest 314 ex. 20.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1978      310 ex. Asköviken 15.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1981      300 ex. Fläcksjön 5.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1981      Asköviken 12-23.4, som mest 326 ex. 14.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1981      Gussjön 11.9-11.10, som mest 700 ex. 11.10 (Västmanlands rapportkommitté).

1982      250 ex. Svartån vid Boda i Västerfärnebo 12.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1990      375 ex. Södra Hörken 29.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1991      340 ex. Södra Hörken 21.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1992      272 ex. Asköviken 6.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1992      356 ex. Södra Hörken 13.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1993      282 ex. Södra Hörken 11.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1994      296 ex. Södra Hörken 21.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1998      250 ex. Asköviken 22.8 (Västmanlands rapportkommitté).

1998      310 ex. Gussjön 4.10 (Västmanlands rapportkommitté).

1999      Gussjön 4-12.9, som mest 470 ex. 8.9 (Västmanlands rapportkommitté).

Vinterfynd (1.12-28.2) var ovanligt förr, men från och med 1970-talet blev de påfallande fler:

1924         ”Den 9 mars i år, sålunda medan det ännu var full vinter, uppenbarade sig en sothöna i strömdraget nedanför kraftstationen vid Sikfors [Hällefors] i nordvästra Västmanland. Påföljande dag tog hon sig en skogspromenad. [---] Påföljande dag var hon dock redan borta.” (Arvid Nilsson 1924). Trots att fyndet gjordes utanför den givna tidsramen för vinterfynd, bör detta ändå räknas som ett sådant.

1932         ”Sothöns iakttagna bl. änderna i Svartån [Västerås], 2 st i april 1931 o i dec. 1932 (enl V.L.T.).” (Bil. B till V.N.F. 1931-11-23).

1961         ”F.ö. har ensamma fåglar iakttagits vid Ringaby [Fellingsbro] 10.12. 61 (Axel Adolfsson)…” (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1963/64    ”…i Sjömosjön [Fellingsbro] kring jul och nyår 1963/64 (Einar Nilsson)...” (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1972         1 ex. Freden i Kolbäck/Rytterne/Säby 17.12 (Västmanlands rapportkommitté).

1972         2 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 25.12 (Lars Lindell 1974f).

1973         1 ex. Lagårdssjön i Kolbäck 14.1 (Lars Lindell 1974f).

1973         ”…och i jan. i Västerås (Lars Lindell).” (Lars Lindell 1974f).

1975         1 ex. Asköviken 6.12 (Västmanlands rapportkommitté).

1975/76         1-2 ex. Ångkraftverket i Västerås 21.12-2.2 (Lars Lindell 1976c; Lars Lindell 1976d).

Flyttning och övervintring

Sothönans huvudsakliga höstflyttning tycks vara utdragen från augusti till mitten av oktober. Vårflyttningen kulminerar under april månad. Mediandatum för första vårobservation av minst 5 ex. under perioden 2000-2023 är den 23 mars. Mediandatum för sista höstfynd av minst 5 ex. under samma period är den 3 november.

Veckovis fördelning av fynd av minst fem (5) sothöns 2000-2023.

Fynd vintertid (1.12-28.2) har gjorts de flesta år under perioden 2000-2023. Vintern 2000/01, efter en osedvanligt mild senhöst, fanns exceptionellt många sothöns i landskapet, upp till 224 ex. Det stora flertalet sothöns vintertid noteras i december och vissa år någon vecka in i januari.

Ett ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är känt: 1 pullus som märktes vid Aggarön i Kärrbo den 18 juni 1935, återfanns den 17 februari 1936 vid floden Ebros mynning, Tarragona, i Spanien (RC, in litt.).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen F. a. atra.

Senast uppdaterad 2024-01-17