Spillkråka Dryocopus martius (Linné 1758)

Utbredning

Spillkråkan häckar i grovstammig skog, särskilt barr- och blandskog men åtminstone i Mälarområdet även i lövskog. Den förekommer i hela landskapet, men eventuellt finns vissa utbredningsluckor i vissa skogfattiga slättbygder respektive i hårt brukade skogsområden i Övre Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.3-30.6) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade det västmanländska beståndet till 1 200 par, vilket motsvarar en täthet av 0,2 par/km² skogsmark. Detta ligger i linje med de få inventeringsdata som finns för landskapet.

Det kan noteras i figuren nedan att antalet rutor med fynd under häckningstid verkar ligga rätt stabilt det senaste decenniet.

Historik

Spillkråkan nämns av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Spill-kråkan (Picus Martius), som skriker i flygten, och bortsnappar de minsta insecter i de minsta springor (1) [”(1) Ungarne äro i medlet af Junii månad fullväxte.”]”.

I Örebro län ansåg Carl Rudolf Sundström (1868) att den ”...finnes spridd öfver hela länet, men är ingenstädes synnerligen allmän.”.

Följande rapport härrör gissningsvis från 1920-talet och troligen avser uppgiften Ridön i Västerås-Barkarö: ”...på Ridön i Mälaren fann E. Wibeck ungar i boet mellan den 20 och 25 i nämnda månad [april].” (Kai Curry-Lindahl, 1959-63, s. 1472).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns 19 skinnlagda spillkråkor (11 ♂♂, 8 ♀♀) från Västmanland. Samtliga härrör från åren 1936-1945, från Romfartuna (1), Badelunda (2), Kila (3), Västerås (8) och ”salatrakten” (5), (Göran Frisk, in litt.).

I Västerås stadsarkiv finns följande vittnesbörd om att spillkråkan ibland ansågs som ett skadedjur: ”Konungens befallningshavandes i Västmanlands län resolution på framställning av Kungl. Vattenfallsstyrelsen om tillstånd att få med skjutvapen döda spillkråkor, som åsamka skada å styrelsens kraftledningsstolpar; given Västerås slott i landskansliet den 8 april 1936.”. Det kan för övrigt noteras att Västmanlands Naturvetenskapliga Förening tillstyrkte framställningen.

I Västerfärnebo var spillkråkan ”mycket vanlig” (Olof Knöppel 1951) och i Lundby socken var den allmänt häckande (Sven-Olof Andersson 1954).

I övrigt nämns spillkråkan mest i förbigående från olika håll i landskapet, vilket kan tyda på en åtminstone rätt allmän förekomst.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

I Västanfors och Västervåla ansågs spillkråkan vara en ”tämligen allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

Inventeringar av naturskogsklädda öar i Mälaren och Hjälmaren 1979-1981 pekade på att spillkråkan behöver cirka 100 hektar skogsmark för ett revir (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982).

Följande kända inventeringsdata föreligger i övrigt före år 2000:

Vid en veckovis inventering vid Asköviken vintern 1975/76 noterades spillkråka endast vid ett av 13 inventeringstillfällen (Lars Lindell 1976).

Tre rapporter om sträckrörelser före år 2000 föreligger:

1973      4 ex. str. (S) Skanssjön i Svedvi 16.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1977      1 str. Fläcksjön i Fläckebo 1.9 (Västmanlands rapportkommitté).

1981      1 str. Fläcksjön 28.3 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Spillkråkan betraktas i huvudsak som en stannfågel, men flyttningsrörelser har emellanåt noterats på hösten, framför allt i september. I ett fåtal fall har också några fåglar av respektive rapportör bedömts som sträckande i februari-mars. Oftast rör fynden enstaka fåglar, men vid ett (1) tillfälle har fler individer setts:

2007      10 str. (S) Kvicksund i Rytterne 1.9 (Västmanlands rapportkommitté).

Veckovis fördelning av spillkråkor som har rapporterats som sträckande under perioden 2000-2023.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen D. m. martius.

Övrigt

Gustaf Eriksson (1982) rapporterade från Arboga vintrarna 1980/81 och 1981/82 om spillkråka som äter talg.

Senast uppdaterad 2024-12-03