Steglits Carduelis carduelis (Linné 1758)
Utbredning
Steglitsen häckar i lövskog och blandskog samt parker och trädgårdar, inte minst i tätorter. Den har under de senaste decennierna utvidgat sitt utbredningsområde från att tidigare ha varit koncentrerat till Mälarområdet till att numera förekomma tämligen spritt även i Skogslåglandet. Förekomsten i Bergslagen är dock mera lokal.
Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.
Numerär
Sentida inventeringsdata saknas för Västmanlands del. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har dock beräknat det västmanländska beståndet till 600 par. Eftersom steglitsen har påträffats under häckningstid (1.5-31.7) i sammanlagt 618 rutor (1x1 km) under perioden 2012-2022, en del av dem säkerligen representerande flera par, synes 600 par vara i underkant. Jag väljer därför siffran 700 par som ett aktuellt värde.
Figuren nedan visar steglitsens utvidgning av sitt utbredningsområde i Västmanland och därmed ökning av populationsstorleken sedan millennieskiftet.
Historik
Johan Fischerström (1785) nämner steglitsen i sin beskrivning av Mälaren, men utan förekomstuppgifter: ”Steglisan [sic!] (Fringilla Carduelis) som med skäl räknas bland de ypperste sång foglar, äter frön af Tistlar, uppehåller sig om sommaren i skogar och om vinteren vid byarne”.
Beträffande Örebro län skriver Carl Rudolf Sundström (1868) att ”...om denna art gäller detsamma som om nästföregående”, dvs. ”är någorlunda allmän vintertiden, deremot mycket sällsyntare under häckningen.”.
Från Hällefors skriver Adr. Giöbel (1888) att ”Bofinken kommer nog af sig sjelf, der träd ej alldeles saknas, men den lilla älskliga grönsiskan med sin näpna röst och känslan tilltalande sång, hämplingen och den granna steglitsen, för att ej tala om domherren och sidensvansen m. fl., fordra alla att få något till lifs, innan de bry sig om att komma fram till bys.”.
Under 1900-talets första hälft är uppgifter om steglits i det närmaste obefintliga och inskränker sig till följande översiktliga beskrivning: ”Häckar sparsamt i öppen löv- och blandskogsterräng från Sk till Vrm, Vstm, Upl...” (SOF 1948, s. 18; SOF 1962, s. 94). Gunnar Svärdson & Sigfrid Durango (1950-51, s. 180) skriver också att ”...nordgränsen för dess utbredning går ungefär genom Uppland, Västmanland och Värmland.”. Jag väljer att tolka dessa förvisso ytterst sparsamma uppgifter som att steglitsen vid den tiden förekom sparsamt men regelbundet häckande åtminstone i Mälarområdet.
I Lundby socken var steglitsen ”tillfälligt häckande” under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) och Bertil Walldén (1955, s. 255) betecknade den som ”årsviss” vid Asköviken i Västerås-Barkarö. Steglitsen”...förekommer sparsamt och något oregelbundet i södra och mellersta Sverige till Värmland, Västmanland och Uppland...” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 2037).
I slutet av 1960-talet gör ett par rapporter gällande att steglitsen hade minskat:
1968 ”Finns förmodligen regelbundet men förefaller ha minskat oroväckande.” (Hans Avelin 1970).
1969 ”Ytterst få observationer och då från Mälarens närhet. Endast en vårobservation; 2 ex Asköviken 4.5 (Mats Logander).” (Ingvar Granqvist 1970b).
1970 ”Observationer av steglits efterlyses.” (Anonym 1970e).
Figuren nedan bekräftar inte detta men den visar en ökning från och med 1970-talets första hälft.
Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.
En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 resulterade i ett (1) revir (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Revirkarteringar vid Asköviken och Tidö i Rytterne 1985-1991 resulterade i revir endast de två sista åren, 1 respektive 2 (Thomas Pettersson, opubl.). Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en långsiktigt stabil förekomst men med rätt stora mellanårsvariationer (Thomas Pettersson, opubl).
Steglitsen tycks ha förekommit vintertid rätt regelbundet från och med 1950-talet, men, som nu, i varierande omfattning. Under perioden 1950-1975 rapporterades som mest 186 individer vintern 1974/75.
Under perioden 1976-1999 rapporterades som mest 296 steglitser vintern 1998/99.
Vid elva inventeringstillfällen vid Asköviken vintern 1975/76 noterades steglits fem gånger, som mest 8 ex. den 4 januari (Lars Lindell 1976).
Vid Gnien i Ramnäs inräknades två steglitser på vårsträcket 1975 och 24 ex. på höststräcket samma år (Sören Larsson 1975b).
En större (minst 50 ex.) ansamling har rapporterats före 1976:
1975 50 ex. Södra Kilbäcken i Ramnäs 16.3 (Roger Norman, opubl.).
Flyttning och övervintring
Åtminstone vissa av de häckande fåglarna tycks kunna övervintra medan andra flyttar bort. Fyndbilden är diffus, men möjligen finns en flyttningsperiod på hösten från mitten av augusti till början eller mitten av november. På våren syns inte någon sådan tydlig topp, men sträckande fåglar har rapporterats under mars månad till början av april.
Veckovis fördelning av antal steglitser under perioden 2000-2022.
Veckovis fördelning av steglitser som har rapporterats som sträckande under perioden 2000-2022.
De högsta (minst 25 ex.) dagssummorna av sträckande fåglar 2000-2022:
2000 40 str. (S) Sjöholmen i Björskog 17.9 (Jörgen Lindberg, opubl.).
2014 32 str. (SV) Frövisjön i Skultuna 20.8 (Pontus Lindberg, opubl.).
2021 50 str. (SV) Notudden i Fläckebo 25.9 (Västmanlands rapportkommitté).
2021 36 str. (S) Gnien i Ramnäs 16.10 (Västmanlands rapportkommitté).
Vinterfynd görs varje år och med en betydligt ökad frekvens sedan millennieskiftet. Antalen registrerade individer varierar förvisso rätt stort mellan olika vintrar, men den ökande trenden är ändå tydlig. Vintrar med flest rapporterade individer var 2012/13 (2 715 ex.) respektive 2021/22 (3 223 ex.).
Steglitser samlar sig till flockar framför allt under höst och vinter, ibland till betydande storlek. De allra största (minst 500 ex.) ansamlingarna under perioden 2000-2022:
2012/13 Svanå, Lyckmans och Färdskär i Haraker 25.12-12.2, som mest 550 ex. Svanå 28.12 (FiV 44[2-3]:56; FiV 45[2-3]:59).
2020 500 ex. Norrby i Berg 22.9 (Västmanlands rapportkommitté).
2020 Malmön i Köping 25.9-17.10, som mest 600 ex. 2.10 (Västmanlands rapportkommitté).
2021 500 ex. Frövisjön i Skultuna 21.11 och 2.12 (Västmanlands rapportkommitté).
2022 500 ex. Ekeby i Skultuna 6.1 (Västmanlands rapportkommitté).
2022 800 ex. Solinge i Romfartuna 24.10 (Västmanlands rapportkommitté).
Rasförhållanden
Arten är företrädd av nominatrasen C. c. carduelis.
Kommentar
Ett fynd av en hybrid mellan grönfink och steglits Chloris chloris x Carduelis carduelis har rapporterats från Grythyttan den 7 maj 1995 (FiV 27:146).
Senast uppdaterad 2023-08-13