Större hackspett Dendrocopos major (Linné 1758)
Utbredning
Större hackspetten häckar i alla typer av skogar, men framförallt i löv- och blandskog. Den förekommer allmänt i hela landskapet. Stammen fluktuerar beroende på tillgången på gran- och tallfrö.
Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2012-2022.
Numerär
Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 11 000 par, vilket motsvarar en genomsnittlig täthet av 2 par/km² skogsmark. Detta kan möjligen förefalla lågt med tanke på de betydligt högre tätheter som under inventeringar på 1980-talet har uppmätts på flera håll i Mälarområdet, se nedan under Historik. Merparten av landskapets skogsmark är dock mindre produktiv och hyser sannolikt i genomsnitt avsevärt lägre tätheter, men inventeringsdata saknas därifrån. Siffran 11 000 par får därför accepteras. Beståndet har troligen inte genomgått några större förändringar under det senaste decenniet. Ökningen i figuren nedan illustrerar nog snarare en ökad rapporteringsfrekvens.
Historik
Johan Fischerström (1785) nämner större hackspetten i sin beskrivning av Mälaren: ”Gyllenrännan (P. major), som med den längsta styfspetsade tunga utdrager de insecter som genombåra träd-stammar”.
Beträffande Örebro län skrev Carl Rudolf Sundström (1868, s. 14) att större hackspetten ”...häckar ganska allmänt inom länet.”. Adr. Giöbel (1888) noterade, sannolikt i Hällefors, att större hackspetten kan plundra andra arters bon: ”Om sommaren äro de deremot mindre välkomna, allt sedan en dylik gynnare strax här bredvid förstörde bo och ägg för en liten nordisk mes (Parus borealis), som slagit sig ned i en murken björkstubbe. Från den dagen får stora hackspetten ej bo alltför nära intill gården.”.
Från 1900-talets början finns endast en uppgift om en skjuten fågel vid Stora Ekeby i Rytterne något av åren 1897-1902: ”Större hackspett.” (Ur: Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.) samt en anteckning om att arten var ovanligt talrik ett år: ”Wästeråstr Hösten ō Wintern 1922-1923 förekom denna fågel i ovanligt stort antal enl G. Nilsson” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).
I Västerfärnebo ansåg Olof Knöppel (1951) att större hackspetten med flera hackspettar ”äro mycket vanliga.” medan den i Lundby socken var ”mindre allmän” (Sven-Olof Andersson 1954). År 1952 rapporterades att ”Större hackspetten har minskat i Västerås-trakten (J. Wahlstedt). Likaså har i samma trakt mindre hackspetten minskat starkt och kan räknas som en relativt sällsynt häckfågel (J. Wahlstedt). Orsaken till de två sistnämnda arternas minskning anges vara skogsrationaliseringen.” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).
Hösten 1968 och under 1969 ansågs det att större hackspetten förekom allmänt: ”Mycket allmän sedan hösten 68.” (Ingvar Granqvist 1970b); ”I norra landskapet har förmärkts att större hackspetten, åtminstone nu till jul [1969] har varit talrikare än föreg. vinter, dvs allmän.” (Anonym 1969c). Även sommaren 1970 ansågs det vid Storå i Lindes vara ”Mycket gott om större hackspett.” (Ola Almkvist 1970b).
Vid Norsa i Munktorp var större hackspetten ”Tämligen allmänt häckande.” (Arne Eklöw 1970) medan Lars Lindell (1973c) lämnade följande omdöme från Ängsön i Ängsö ”Hackspettar (Picidae) Karaktärsfåglar för ön. Gröngöling, större och mindre hackspett, spillkråka och göktyta är representerade.”.
Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.
Med ledning av resultat från inventeringar av öar med naturskog i Mälaren 1979-1981 bedömde Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson (1982) att ett par större hackspett behöver 3 hektar skog, dvs. motsvarande en täthet av cirka 33 par/km² skogsmark.
En noggrann inventering av öarna Gräggen och Stora Jungfrun i mälarfjärden Blacken, Rytterne, gav tre respektive två par, motsvarande en täthet av 17-26 par/km² skogsmark (Thomas Skoglund 1981). En inventering år 1986 av ett område vid Holm i Västerås-Barkarö med 91 hektar skogsmark, merparten (60 %) bevuxen med ädellövskog, resulterade i endast fem (5) revir, motsvarande en täthet av 5,5 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson 1992). Ängsö socken inventerades 1983-1984 och den minsta ön med häckande större hackspett var den cirka 3 hektar stora Tallgås (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), motsvarande en täthet av 33 par/km² skogsmark.
Revirkarteringar av cirka 40 hektar skogsmark vid Asköviken 1985-1991, resulterade i ett genomsnitt på 5,6 revir/år, motsvarande en genomsnittlig täthet av 14 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson, opubl.).
Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade rätt stora variationer mellan år, men ingen tydlig långsiktig tendens (Thomas Pettersson, opubl.).
I samband med flyttfågelräkningar vid Gnien i Ramnäs 1975 bedömdes två större hackspettar som sträckande på våren medan sju fåglar summerades hösten samma år (Sören Larsson 1975b).
Vid en veckovis inventering vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades 1-2 större hackspettar vid sju av de tretton inventeringstillfällena (Lars Lindell 1976).
Flyttning och övervintring
Arten är huvudsakligen stannfågel. Återfynd av ringmärkta fåglar saknas veterligen för Västmanlands del.
I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns två större hackspettar, dels från Bredsjö i Hjulsjö (♂) den 10 mars 1981, dels från Kvicksund i Rytterne (♀) den 6 maj 1984 (Göran Frisk, in litt.).
Övrigt
Att större hackspetten systematiskt kan plundra småfågelholkar, bebodda av olika arter av mesar, omvittnades av Sören Larsson (1975d). Sören Larsson (1982b) kunde också rapportera om större hackspett som häckade i småfågelholk.
Från ett nybyggt villaområde i Arboga kunde Ulf Eriksson (1986d) rapportera om större hackspettar som hackade hål i paneler på husen och in i isolering.
Rasförhållanden
Arten är företrädd av nominatrasen D. m. major.
Senast uppdaterad 2024-01-14