Större strandpipare Charadrius hiaticula Linné 1758

Förekomst

Större strandpiparen är en regelbunden och relativt talrik genomflyttare under såväl vår, sommar som höst. Den rastar då på lämpliga lokaler som kan variera mellan åren, till exempel översvämmad åkermark.

Antal rapporterade individer årligen 2000-2023.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner större strandpiparen i sin beskrivning av Mälaren, dock utan referens till Västmanland: ”Strandpiparen (Charadrius Hiaticula) som ömtålig för köld, hitkommer i Maj, och bortflytter tidigare än Stensquättan”.

Intressant nog uppger två källor att större strandpipare häckade i Västmanland på 1800-talet. Carl Rudolf Sundström (1868) skriver att den ”...kläcker der och hvar vid sjöarna, men sällsynt.” i Örebro län och Matts Floderus (1925) skriver att den var ”Fordom häckande i Västeråstrakten;”. Den sistnämnde tillägger dessutom: ”iakttagen i Ryttern i aug. 1924 och i Köpingstrakten i maj och juni på senare tiden.”. Uppgiften från Köping hade han fått från Edvard Råberg ”Vadare i maj o juni… …större strandpipare,...” (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, den 11 juni 1923, till lektor O. M. Floderus) och uppgiften från Rytterne stod Ragnar Tenow för: ”Större strandpiparen iakttagen på flyttning hösten 1924 vid Mellansundet.” (ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv), jfr. ”Svartsnäppa och större strandpipare hade iakttagits vid Mellansundet i Ryttern i aug. d.å. av hr Tenow.” (V.N.F. 1924-09-20, § 4). Däremot nämner Matts Floderus (1925) inte följande uppgift, kanske för att det synes oklart vilken art som avsågs: ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal… …samt strandpiparen.” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus).

Bengt H. Girell (1958) skrev att större strandpiparen var en regelbunden rastare vid Hässlösundet i Irsta/Västerås ”Under åren fram till 1945”. I Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 721) finns ett foto av en fågel därifrån med bildtexten ”Hässlö vid Mälaren, Västmanland, 4 sept. 1938. Foto: H. Avelin.”.

Från Asköviken i Västerås-Barkarö berättar Hans Avelin (1958) följande: ”Jag slår i min dagbok och finner att den 2 aug. 1940 var en bra dag här ute. Redan kl. 4 på morgonen satt jag väl gömd vid en av gölarna i vassen. [---] För övrigt noterades i dagboken besök av… …större och mindre strandpipare...”.

Hans Källander (1965) antyder, kanske något förvånande, att större strandpiparen skulle ha varit sällsynt i Bergslagen: ”Norrmogen i Ramsbergs sn är en normalt mager bergslagssjö. I juli och början av augusti 1954 fanns efter reglering präktiga gyttjebankar runt sjön. Under några observationsdagar iakttogs här... ...och 3 större strandpipare. [---] ...ses mot bakgrunden av att... ...större strandpipare trots flera års tämligen flitiga exkurerande i dessa trakter aldrig iakttagits.”.

Vid den så kallade ”Tippen” vid Östersjön i Sura ansågs den uppenbarligen vara en regelbunden gäst: ”Den större strandpiparen rastade endast under flyttningen. På våren kunde man få se spel av den. ’Även lekar på marken utföras, då fåglarna låta höra sina jollrande och malande läten, ställa upp sig i stridsställning mot varandra, stöta ihop och jaga varandra springande.’ Ja, så beskriver Birger Andersson spelet med hjälp av Rosenbergs ’Fåglar i Sverige’.” (Göran Lundqvist 1972).

Övriga uppgifter från 1960- och 1970-talen bekräftar att arten sågs regelbundet i Västmanland under flyttningstider. Arne Eklöw (1970) nämner dock följande från Norsa i Munktorp: ”Lär ha häckat intill soptippen på andra sidan ån.”. Denna uppgift finns inte bekräftad någon annanstans och får betraktas som osäker.

De största (minst 25 ex.) ansamlingarna före 1976:

1972      45 r. Hötjärnen i Grängesberg/Ljusnarsberg 13.8 (Kjell Bylin 1975, s. 321).

1973      25 r. Nötmyran i Västerfärnebo 19.8 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Större strandpiparen är en regelbunden och relativt talrik genomflyttare, även om antalet sedda varierar en del mellan olika år. Det stora flertalet fåglar rapporteras som rastande. Ovanligt höga dagssummor av sträckande fåglar:

2003      21 str. (S) Gnien i Ramnäs 14.8 (FiV 35:110).

2014      36 str. (SV) Gnien 10.9 (Västmanlands rapportkommitté).

2022      74 str. (S) Gnien 25.8 (FiV 55[2-3]:38).

2023      67 ex. str. (SV) 28.8 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      26 str. (S) Gnien 29.8 (Västmanlands rapportkommitté).

På vårsträcket ses de första fåglarna i slutet av mars eller i början av april. Det i särklass tidigaste fyndet gjordes den tidiga våren 1990, då en större strandpipare sågs vid Hedbo i Västerfärnebo den 10 mars (FiV 22:105). Sträcket kulminerar i mitten och slutet av maj, men pågår ofta ännu någon vecka in i juni. Höstflyttningen inleds ofta redan i mitten av juni, kulminerar i augusti och klingar sedan av under september med enstaka kvardröjande in i oktober. Det hittills senaste fyndet gjordes vid Gnien i Ramnäs den 19 oktober 2021 (Västmanlands rapportkommitté). Något vinterfynd är inte känt. Mediandatum för första och sista vårobservation under perioden 1976-2023 är den 2 april respektive den 10 juni. Mediandatum för första och sista höstfynd under samma period är den 21 juni respektive den 2 oktober.

Veckovis fördelning av fynd 2000-2023.

De största (minst 50 ex.) ansamlingarna av rastande större strandpipare 2000-2023:

2001      50 r. Hötjärnen i Grängesberg/Ljusnarsberg 11.8 (FiV 33:76).

2009      51 r. Gorgen vid Hällby i Västerfärnebo 27.9 (FiV 41:82).

2010      62 r. Gorgen vid Hällby 23.5 (FiV 42[2-3]:32).

2013      64 r. Gorgen vid Prästgården i Västerfärnebo 29.5 (FiV 45[2-3]:35).

2013      Frövisjön i Skultuna 12-20.8, som mest 67 r. 12.8 (FiV 45[2-3]:35).

2014      56 r. Gnien i Ramnäs 24.8 (FiV 46[2-3]:39).

2016      50 r. Frövisjön 20.8 (FiV 48[2-3]:41).

2023      Sjöhaga i Säby 9-10.8, som mest 83 r. 10.8 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      Åby i Kolbäck 10-11.8, som mest 200 r. 10.8 (FiV 56[2-3]:34).

2023      80 r. Gnien 10.8 (Västmanlands rapportkommitté).        

2023      150 r. Gnien 28.8 (FiV 56[2-3]:34).

Rasförhållanden

Arten är i Sverige företrädd av två raser. Nominatrasen Ch. h. hiaticula häckar i södra Sverige, närmast vid kusten i Uppland och Södermanland, medan rasen Ch. h. tundrae (Lowe 1915) närmast häckar i norra Dalarna. De västmanländska fyndens rastillhörighet är inte känd och någon rasbestämd fågel har hittills aldrig rapporterats. Sannolikt torde dock Ch. h. tundrae dominera fyndbilden.

Senast uppdaterad 2024-09-09