Svartvit flugsnappare Ficedula hypoleuca (Pallas 1764)

Utbredning

Svartvita flugsnapparen häckar allmänt i löv- och blandskog samt i trädgårdar och parker i hela Västmanland.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2012-2022.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 40 000 par, en siffra som jag i brist på annat underlag får ansluta mig till. Figuren nedan antyder ingen större förändring av beståndets storlek över tid.

Historik

Svartvita flugsnapparen nämns inte alls av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren. Det skulle möjligen kunna bero på att den inte förekom här då. Arten beskrevs vetenskapligt först år 1764 och alltså inte av Linné.

I Örebro län ansågs den dock i mitten av 1800-talet som ”mycket allmän.” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 11), i Hällefors till och med mycket allmän: ”Hellefors (A. Giöbel). Sehr allgemein. Nistet am liebsten von allen kleinern Vögeln in ausgehängten Brütekästchen. Das Männchen kommt vor dem Weibchen an; 1885 am 1. Mai.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 48). År 1887 anlände den första flugsnapparen den 11 maj i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 11. Mai.” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 18). I övrigt från slutet av 1800-talet finns följande allmänna notis: ”Den lilla muntra och oförfärade svarta och hvita flugsnapparen slår sig genast ned och bygger bo i menniskans närhet... (Adr. Giöbel 1888).

Från 1900-talets första tre decennier finns några få uppgifter som inte indikerar annat än att svartvita flugsnapparen förekom allmänt då. Från Järle i Ervalla skrev Adrian Giöbel (1902) att ”Fågelhålkar hafva därför äfven den fördelen med sig, att därigenom lockas den första grundstammen till gården, nämligen starar, mesar och flugsnappare m.fl.”, liksom ”Brokiga flugsnapparen bringar vanligen den första helsningen.”. Och från Sala rapporterade Henrik Hasselgren (1923) att ”När vi i den ljusa vårkvällen vandrade hem genom den lilla stadens parker höra och se vi svart och vit flugsnappare och rödstjärtar flerstädes, vid de åt dem uppsatta hålkarna…”.

Från Västerås rapporterades i förbigående ett bo 1914: ”Svart och hvit flugsnappare. Västerås. – I bomaterialet, som utgjordes af gräsblad och grässtrån med inblandning af vanligen starkt macererade fjolårsblad och något fin björknäfver, funnos ett par vippor af ängsgröe.” (Aug. Heintze 1915).

I lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv, finns följande anteckningar: ”Allmän; Noratrakten enl. O. M. Floderus; Sala enl. dr phil. H. Hasselgren; Köpingstr. allmän enl E Råberg”.

Inget tyder därefter på att svartvita flugsnapparen skulle vara annat än en allmänt häckande fågel och i Lundby socken var den allmän under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954).

Från och med 1950-talet fram till 1975 rapporterades fynd under häckningstid från Ängsö, Kärrbo, Irsta, Skultuna, Hubbo, Västerås, Västerås-Barkarö, Dingtuna, Rytterne, Hallstahammar, Munktorp, Odensvi, Köping, Kungs Barkarö, Arboga, Möklinta, Västerfärnebo, Fläckebo, Kila, Sura, Ramsberg, Lindes, Ervalla, Nora, Norberg, Västanfors, Västervåla, Skinnskatteberg, Ljusnarsberg och Hällefors.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

I Västanfors och Västervåla var den en ”allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

Inventeringar av öar med naturskog i Mälaren 1979-1981 visade att ett par svartvit flugsnappare behöver cirka 2,6 hektar skogsmark (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), motsvarande en täthet av 38 par/km² skogsmark. Utslaget på hela landskapets skogsmarksareal skulle det ge en populationsstorlek på 211 500 par. På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne, fanns arten med 6 respektive 4 par år 1981 (Thomas Skoglund 1981), motsvarande 33-50 par/km² skogsmark. Vid en inventering av Ängsö socken 1983-1984 var Lilla Pukskär (<1 hektar) den minsta ön med förekomst av svartvit flugsnappare (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Tätheten är sannolikt betydligt högre på de lövskogsdominerade mälaröarna i jämförelse med de oftast magrare och bohålsfattigare miljöerna i framför allt Skogslåglandet och Bergslagen.

Stefan Björklund & Stig Öhman (1984) noterade en rätt markant minskning i Sala och Ramnäs under perioden 1980-1984.

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 gav inte vid handen någon indikation på långsiktig förändring under perioden. Notera dock bottennoteringen 1999 (Thomas Pettersson, opubl.).

I anteckningar om flyttfåglars ankomst vid Botebo 1909-1916 respektive Norra Heden 1916-1931 i Möklinta återfinns arten endast åren 1928-1929, då den anlände den 9 maj respektive 7 maj (Sivert Wester 1986).

Sven-Olof Andersson (1954) anger ”medelankomst 12.4” i Lundby socken 1945-1953, vilket måste vara en felskrivning.

Vid Lundby i Västerås gjordes ett extremt sent höstfynd den 9 november 1919: ”Wästerås Lundby Iakttog en fågel ung hane eller hona så sent som den 9-11 1919 enl G. Nilsson” (O. M. Floderus kartotek); ”Iakttagit en fågel, hona eller unghane, så sent som den 9/11-19. Lundby.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9].

Från ”Surahammarstrakten” i Sura rapporterade Harald Wedérus (1951) att ”…ett dvärgägg av svartvit flugsnappare (Muscicapa hypoleuca) påträffades i en holk den 10 juni [1949]. Ägget, som tillvaratogs, var knappt mer än hälften så stort som de övriga äggen.”.

Flyttning och övervintring

Arten tycks flytta huvudsakligen i juli och augusti, men antalet sommarfynd är få. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 2 september. Det allra senaste fyndet gjordes vid Hagby i Nora den 25 september 2008 (FiV 40:104). De första individerna återkommer oftast i slutet av april och mediandatum för första observation under perioden 1976-2023 är den 25 april. Det allra tidigaste vårfyndet gjordes vid Rynninge i Fellingsbro den 14 april 2009 (FiV 41:110).

Sammanlagt 49 svartvita flugsnappare, merparten (92 %) boungar, som ringmärkts i Västmanland har resulterat i återfynd med geografisk och tidsmässig fördelning enligt tabell nedan. Dessutom har 14 fynd gjorts i Västmanland av annorstädes i Sverige märkta fåglar, varav 12 boungar, och dessa ingår i tabellen nedan (märkområde). Fynden fördelar sig på månad och område enligt tabell:

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen F. h. hypoleuca.

Senast uppdaterad 2024-06-05