Svarthätta Sylvia atricapilla (Linné 1758)

Utbredning

Svarthättan häckar i lummig lövskog, buskrik blandskog och frodig granskog med insprängda lövträd. Den förekommer allmänt till tämligen allmänt i hela Västmanland.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2012-2022.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat att Västmanland hyser 52 000 par svarthättor, vilket motsvarar en genomsnittlig täthet av 9 par/km² skogsmark. I Västmanland finns cirka 5 500 km² skogsmark, merparten barrdominerad. De höga tätheterna vid de lövrika områdena Holm respektive Asköviken, se nedan under Historik, torde därför inte vara representativa för landskapet som helhet. Figuren nedan indikerar rätt stabila förhållanden över tid.

Historik

De förvisso fåtaliga uppgifterna i den äldre litteraturen antyder rätt samfällt att svarthättan var ovanligt förekommande i Västmanland, åtminstone ett stycke in på 1900-talet. Johan Fischerström (1785) skrev i sin beskrivning av Mälaren att ”Spickan (M. Atricapilla) som visar sig här sällan, men trifves helst i Skåne”. Beträffande Örebro län skrev Carl Rudolf Sundström (1868) att svarthättan ”...träffas här och der.”.

Vid Björkborn i Järnboås förekom svarthättan ”…även, ehuru mindre allm...” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus). Paul Rosenius (1926, s. 124) nämner att ”Vid Grängesberg i sydligaste Dalarna har han iakttagits...”. Häckningsfynd rönte uppenbarligen viss uppmärksamhet, som dessa två:

1926      ”Bo af Svarthätta beläget i en torr enbuske vid Fullerö [Västerås-Barkarö] Den 18-7 1926” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

1929      ”Svarthätta hade 1929 10/6 iakttagits häckande vid Viksäng, Västerås, av studeranden Fr. Ödman.” (V.N.F. 1930-01-25, § 9).

Övriga uppgifter från 1920-talet:

1924           ”♀ Barkarö: Fullerö. 1924. Skänkt av G. Nilsson.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 251). ”1 ex. skjutet i Barkarö 1924 28/9” (Matts Floderus 1925).

1925           ”…svarthätta, såväl ♂ som ♀ hade i början av september d.å. observerats vid Strömsholm av hr Tenow;...” (V.N.F. 1925-09-11, § 11).

1920-tal      ”Köpingstr: troligen hörts sjungande enl. E Råberg” (O. M. Floderus kartotek).

Ännu i mitten av 1900-talet antyder vissa uppgifter att svarthättan inte var så vanlig så som den är ett drygt halvsekel senare:

1945-53   ”...häckande, mindre allmän [Lundby socken].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1949         ”Svarthätta... ...som eljest inte äro särdeles allmänna här i skogstrakterna [surahammarstrakten], ökade betydligt.” (Harald Wedérus 1951).

1953         ”I slutet på maj 1953 påträffades här [Rosendal i Norberg] av Sven Carlson och mig häckande… …svarthätta.” (Bengt H. Girell 1958).

Därefter finns följande uppgifter i litteraturen före 1976 och som får tolkas som häckningsförekomst:

1958         ”I stråk med någorlunda högväxt barrskog, blandad med lövträd, gör sig svarthättans närvaro oftare förnimbar, än man skulle ha anledning tro.” (Gustaf Adolf Olsson 1958). Den s.k. ”Hälleskogen” i Fläckebo och Västerfärnebo m.fl. socknar.

1958         ”I ravinen ned mot Sörkvarn [Svedvi]... ...under försommaren en fulltalig kör av trädgårdssångare, svarthättor...” (Harald Wedérus 1958).

1958         ”...bl. a. häckar något svarthättepar i sådana slog- och beteshagar, där barrskogen ännu icke helt dominerar.” (Axel Forsberg 1958). Hällefors.

1960         Greta Carlstedt-Pihl (1960) nämner svarthättan som en i raden av ”sångfåglar” i Grythyttan.

1969-72   ”Svarthätta” vid Västersjön i Sura (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972).

1970         ”Tämligen allmänt häckande.” vid Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970).

1972         ”Svarthätta” vid Norrsjön i Sura (Arne Persson 1972).

1973         ”De yppiga dungarna runt sjön [Storsjön i Möklinta] bjuder ofta på arter som... ...svarthättor...” (Stefan Björklund 1973).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Leif Lejdelin (1984) betecknade svarthättan som en ”allmän häckfågel” i Västanfors och Västervåla.

Vid en undersökning av fågelfaunan på naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981 befanns svarthättan förekomma på öar ned till en hektars storlek (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). En revirkartering av öarna Gräggen och Stora Jungfrun i Mälaren år 1981, båda knappt 12 hektar stora, gav ett (1) revir av svarthätta på Gräggen medan den saknades på Stora Jungfrun, den senare mer dominerad av barrträd än Gräggen (Thomas Skoglund 1981).

En översiktlig inventering av ett område vid Holm i Västerås-Barkarö år 1986 gav 18 revir, vilket motsvarar en täthet av 20 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson 1992). Motsvarande inventeringar i Askövikens naturreservat 1985-1991 gav en genomsnittlig täthet av 60 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson, opubl.). Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 (Thomas Pettersson, opubl.) visade rätt stora variationer i förekomsten av svarthätta, se figur nedan.

Före 1976 är följande vinterfynd (1 november – 31 mars) kända:

1901         ”Svarthufvade sångaren förleddes hösten 1901 af de efter den varma sommaren välmognade fläderbären att stanna i Nerike långt öfver den vanliga flyttningstiden. Hanen syntes ännu i slutet af oktober, och var det rätt nöjsamt att så väl kunna iakttaga honom, ätande fläderbär i en fullkomligt aflöfvad buske strax invid fönstret. [---] Honan åter stannade kvar öfver alla svåra yrväder och nätter med en kyla af ända till -20° Cels. och försvann först den 16:e december. Fläderbären (Samb. nigra) voro då uppätna och kylan därtill ihållande. Hvarje morgon satt hon ruggig och med hängande vingar, i sitt sätt något liknande en rotgel, men blef kryare sedan bären på dagen tinat upp af solskenet [Järle i Ervalla].” (Adrian Giöbel 1902).

1969         ”1 hane Fagersta [Västanfors] 3.11 och några dagar framåt (Göran Cederwall).” (Ingvar Granqvist 1970b). ”Sena observationer av... ...svarthätta 3/11 (Göran Cederwall)... ...från norra landskapet.” (Anonym 1970e).

1970         1 ♂ Nora 22.11 (Lars Lindell 1974f).

1972         1 ♀ Västerås stad, Västerås 17.11 (Lars Lindell 1974f).

1972/73    1 ♂ Nora 5.12-7.1 (Lars Lindell 1974f).

1972         1 ♀ Nora 18.12 (Lars Lindell 1974f).

1974         1 ex. Köping 10.11-1.12 (Arne Eklöw, opubl.).

Flyttning och övervintring

Merparten, för att inte säga alla, svarthättor lämnar Västmanland normalt i augusti och september. Fynd i oktober är dock inte ovanligt. Den återkommer numera oftast från och med slutet av april.

Mediandatum för första och sista observation under perioden 1976-2023 är den 27 april respektive den 23 oktober. Från denna beräkning har fynd under perioden 1 november – 15 april exkluderats, eftersom dessa fynd till övervägande del torde röra övervintrande fåglar snarare än flyttande.

På senare tid har ett ökat antal vinterfynd gjorts och i flera fall har övervintring genomförts. Som mest har 17 individer registrerats vilket var fallet vintern 2011/12. Ursprunget hos dessa svarthättor är oklart, men Thord Fransson & Bengt-Olov Stolt (1994) menar att det kan handla om fåglar som flyttar hit från kontinentala Europa för att övervintra.

Tio återfynd av i Västmanland ringmärkta svarthättor föreligger. Dessa fördelar sig på månad och område enligt tabell:

Återfyndsbilden pekar på en i huvudsak sydsydostlig sträckriktning, men inga återfynd föreligger från vintermånaderna.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen S. a. atricapilla.

Senast uppdaterad 2024-09-09