Talgoxe Parus major Linné 1758

Utbredning

Talgoxen häckar i skogsmark, parker och trädgårdar i tätorter i hela Västmanland.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2012-2022.

Numerär

Om de tätheter som uppmättes i Mälarområdet på 1980-talet, se nedan under Historik, skulle gälla för hela Västmanland, ger en beräkning av populationens storlek 550 000 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 120 000 par, vilket med tanke på att merparten av skogsmarken i landskapet är mindre produktiv än den på mälaröarna, sannolikt är en mer rimlig siffra. Populationsnivån synes ha varit rätt stabil under det senaste decenniet.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner talgoxen i sin beskrivning av Mälaren: ”Talgoxen (Parus major) eller Muscoviten, hvilken alltid utmärker skarp köld eller urväder, när han kommer fram til husen”.

I Örebro län betecknades talgoxen som allmänt förekommande: ”...är en bland de talrikast förekommande arterna i slägtet.” (Carl Rudolf Sundström 1868), vilket också gällde för Hällefors i landskapets nordvästra hörn: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 57). I övrigt från slutet av 1800-talet finns följande två anmärkningar från Hällefors av Adr. Giöbel (1888): ”Mesar (talgoxar och entitor m. fl.) har man mer nytta än nöje af...”; ”I en å gården på en stubbe utstäld fogelbur, som hindrade hundar att äta upp den utlagda kosten, lyckades vi en vinter få dagliga påhelsningar af följande fogelarter: skata (som dock ej tordes gå in i sjelfva buren, det alla de andra gjorde), nötskrika, grå- och gulsparf, talgoxe, entita...”.

Från Järle i Ervalla skrev Adrian Giöbel (1902) att ”Fågelhålkar hafva därför äfven den fördelen med sig, att därigenom lockas den första grundstammen till gården, nämligen starar, mesar och flugsnappare m.fl.”. En uppenbarligen tillfällig nedgång i beståndet av talgoxe uppmärksammades vid förra sekelskiftet, även detta vid Järle i Ervalla: ”’Hvart hafva mesarne tagit vägen?’ Då denna fråga före jul 1901 framställdes genom en landsortstidning, erhöllos många svar från olika håll, och de flesta konstaterade att en stor brist, mot vanligt, på våra lifliga talgoxar förefanns litet hvarstädes i vårt land, äfven utanför Nerike. Emellertid synes jämnvikten hafva återställts redan ett år därefter, ty nu, vintern 1901-1902, är det godt om mesar af alla slag.” (SJNT 40:171).

I en redogörelse för fåglars fröspridning redovisar Aug. Heintze (1916) maginnehållet hos två talgoxar vid Västerås den 18 mars resp. den 30 mars 1914.

Henry Bark (1950) rapporterade från Surahammar i Sura om talgoxar som rev sönder papperstavlor.

I Lundby socken var talgoxen ”...häckande, allmän.” (Sven-Olof Andersson 1954) liksom vid Norsa i Munktorp: ”Allmänt häckande.” (Arne Eklöw 1970).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Inventeringar av naturskogsklädda öar i Mälaren på 1980-talet, indikerade sammantaget att talgoxens arealkrav låg på runt ett (1) hektar, dvs. 100 par/km² skogsmark. Vid en inventering 1979-1981 var de minsta öarna med förekomst av talgoxe ett (1) hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne, fanns talgoxen med 11 respektive 8 par år 1981 (Thomas Skoglund 1981), motsvarande 68-96 par/km² skogsmark. Vid en inventering av Ängsö socken 1983-1984 var Stora Vibusken (<1 hektar) den minsta ön med förekomst av talgoxe (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 gav inte vid handen någon indikation på långsiktig förändring under perioden (Thomas Pettersson, opubl.).

Stefan Björklund & Stig Öhman (1984) noterade inte heller någon påtaglig förändring i Sala och Ramnäs under perioden 1980-1984.

Talgoxens vana att vintertid dra sig in mot bebyggelse uppmärksammades i en notis från Virsbo i Ramnäs: ”Den flyttning talgoxen företar till vintern, nämligen att i stort sett lämna skogen och komma fram till bebyggelsen, tog sig bl. a. det uttrycket att jag vid ett tillfälle, den 13 december [1969], hade ett 60-tal på min tomt. Strax efter hade fåglarna spritt ut sig över samhället och märktes ej så mycket.” (Anonym 1970d).

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall talgoxen ”i hundratal.” (Anonym 1970k).

Vid 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades talgoxe vid samtliga tillfällen, som mest 17 ex. den 29 november (Lars Lindell 1976).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns ägg från Sörstafors i Kolbäck 20.5 1969 respektive Hallstahammar 24.5 1970. Dessutom finns ett skelett (♂) från Surahammar i Sura 10.5 1985 (Göran Frisk, in litt.).

Flyttning och övervintring

Talgoxen får betecknas som i huvudsak stannfågel, men vissa höstar märks flyttningsrörelser, t.ex. hösten 2008 då sammanlagt 238 individer noterades i landskapet liksom hösten 2021 då 316 ex. summerades. De högsta (minst 50 ex.) dagssummorna 2000-2023:

2008      107 str. (S) Snickarberget i Sura 6.10 (Ralf Lundmark, opubl.).

2008      73 str. (S) Kvicksund i Rytterne 12.10 (Tommy Emanuelsson m.fl., opubl.).

2021      146 str. (S) Gnien 16.10 (Västmanlands rapportkommitté).

2021      71 str. (S) Gnien i Ramnäs 19.10 (Västmanlands rapportkommitté).

Antal talgoxar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Veckovis fördelning av talgoxar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Lokaler med fynd av sträckande talgoxe 2000-2023. Prickens storlek indikerar det sammanlagda antalet rapporterade individer och pil anger uppgiven sträckriktning.

Fyrtio (40) ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända, merparten (33) funna nära (<50 km) märkplatsen. Följande mer långväga fynd är kända:

·         En fågel av okänd ålder som märktes vid Surahammar i Sura 29.10 1952, kontrollerades vid Korskrogen i Hälsingland 20.10 1955 (RC, in litt.).

·         En 2K+ fågel som märktes vid Lindesberg i Linde 18.2 1958, återfanns vid Skjomen, Nordland, i norra Norge 23.2 1959, 962 km norr om märkplatsen (RC, in litt.).

·         En bounge som märktes vid Länna i centrala Uppland 1962, förolyckades i Västerås i februari 1963 (VF Suppl. 6:160).

·         En ”unge” som märktes på ön Helgoland, Nordsjön, i Tyskland i juni 1955, återfanns i Västerås 9.5 1967 (Lars Lindell 1973d).

·         En fågel av okänd ålder som märktes på Svenska Högarna i Stockholms skärgård 5.10 1976, togs av katt i Västanfors 17.1 1977 (RC/Å 1977:3:72).

·         En fågel av okänd ålder som märktes vid Hagaberg, Frövi, i Näsby 17.9 2000, återfanns död sedan en tid i Malingsbo i södra Dalarna 30.6 2002 (RC, in litt.).

·         En årsunge som märktes vid Malmön i Köping 24.7 2004, återfanns död vid Lund i Skåne 19.5 2005 (RC, in litt.).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen P. m. major.

Senast uppdaterad 2024-06-04