Törnskata Lanius collurio Linné 1758

Utbredning

Törnskatan häckar i öppna buskmarker samt på hyggen i hela landskapet.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2008-2018. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Täthetsdata från Mälarområdet, se under Historik nedan, är förmodligen inte representativa för landskapet som helhet. Sannolikt är tätheterna betydligt lägre både i Skogslåglandet och i Bergslagen, men inventeringsdata saknas därifrån. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade det västmanländska beståndet till 2 400 par, dvs. 0,3 par/km² landarea, en siffra som jag får godta.

Törnskatan har under perioden 2000-2023 påträffats under häckningstid (1.6-31.7) i sammanlagt 985 rutor á 1x1 km. Med en genomsnittlig täthet på 0,3 par/km² landarea ger detta endast 296 par. Om använd häckningsperiod utsträcks till perioden 1.5-31.8 finns fynd av törnskata i 1 274 rutor (1x1 km), vilket med motsvarande täthet som nyssnämnt skulle ge 382 par. Tänkbara felkällor finns förstås, inte minst att många rutor aldrig har besökts av rapporterande ornitologer. Men möjligen kan dessa beräkningar ändå antyda att 2 400 par är en överskattning.

Figurerna nedan antyder att populationsstorleken av törnskata inte har genomgått några större förändringar efter millennieskiftet, i vart fall inte i negativ riktning.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner törnskatan i sin beskrivning av Mälaren: ”Hanvarken (Lanius Collurio), som under sit vistande ifrån våren til hösten, anser insecter och i synnerhet Getingar för sin bästa föda”.

I Örebro län var den ”...ganska allmän både i löf- och barrskog,...”. (Carl Rudolf Sundström 1868). En uppgift gör gällande att törnskatan både ökade och spred sig vid förra sekelskiftet: ”Under det att en del fogelarter allt sparsammare förekomma, finns det en och annan, som synes vara i tilltagande. Så är åtminstone förhållandet med sothönan, som blir alltmer talrik och sprider sig norrut; så ock skäggdoppingen (Colymbus cristatus), som förr sparsamt förekom i mellersta Sveriges sjöar, men nu i Mälaren och flerestädes uppträder i mycket stort antal. Samma förhållande synes ock ega rum med brunryggiga törnskatan.” (Anonym 1886). Carl Gustaf Löwenhielm (1884) rapporterade ett häckningsfynd, sannolikt i Nora: ”Den andra gången - det var i augusti förlidet år - påträffade jag en Törnskata (Lanius collurio) med tre ungar, som invid min dåvarande bostad hade sitt tillhåll...”. Carl Rudolf Sundström (1888) nämner också törnskatan som sällsynt i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Selten. Fehlt vollständig, bis man Reiserhaufen für ihn zurechtlegt; dann findet er sich bald ein. Paar waren so dreist, dass sie dem Beobachter, als er sich ihrem Neste näherte, mehrmals gegen den Hut flogen.”. I övrigt från 1800-talet nämner Adrian Giöbel törnskatan som ett störningsmoment för övrig småfågelfauna: ”En närgången, ehuru temligen vildsint fogel hafva vi i vanliga törnskatan... (Adr. Giöbel 1888); ”Bland objudna gäster, där man skyddar fåglar, får man ock lof att räkna skatan, nötskrikan, törnskatan och göktytan, ty hvar dessa uppträda, där blir det snart jämmerlåt på småfåglarna i trakten... [Järle i Ervalla].” (Adrian Giöbel 1902).

I början av 1900-talet ansågs törnskatan vara ”Ej så vanlig” och ett häckningsfynd i Västerås rapporterades: ”Anträffad häckande i ett snår vid Skultunavägen 1918.” (Bil. C till V.N.F. 1924-04-11, § 9; lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv). Flera häckningslokaler rapporterades från Järnboås: ”Ur en uppsats^x) [”^x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Törnskatan häckade 1919 vid Bergsmanshyttan i Nora sn; även iakttagen vid Öskeviks hytta och vid Siggebohyttan.” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus). Vidare från 1900-talets början anges törnskatan som förekommande i västeråstrakten, Ridön i Västerås-Barkarö samt köpingstrakten: ”Wästeråstr. enl. O. M. Floderus; Barkarö Ridö enl. R. Tenow; Köpingstr. rätt så allmän enl. E Råberg” (O. M. Floderus kartotek).

Från 1950-talet rapporterades törnskatan som ”...häckande, mindre allmän” i Lundby socken. (Sven-Olof Andersson 1954) och från området mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro lämnades följande rapport: ”Uppträder normalt med en jämn stam inom hela området utan att direkt vara allmän. Den har varit tämligen sällsynt i sommar, och häckningsfrekvensen torde ha varit ungefär hälften av den normala. Kanske reducerades kullarna 1955 på grund av den långa torkan.” (Åke Ulander 1958). Från Trätten i Norberg rapporterade Bengt H. Girell (1958) att ”På ängsmarkerna med deras inslag av sälg och videbuskar häcka med förkärlek buskskvätta, törnsångare och på litet torrare områden törnskata.”. Även vid Väringen i Ervalla/Näsby tycks törnskatan ha förekommit allmänt: ”Törnskatan, vaksam överallt i backar och skogsängar, kan många förbryllande låtar. Har väl lärt dem under ’vintersemestern’ i Afrika, den tid då släktingen varfågeln från Norrland kommer till bygden.” (Erik Sjöstedt 1958).

Från Torrvarpen i Grythyttan skildrar Greta Carlstedt-Pihl (1960) följande: ”När hässjorna står tomma, ser man ofta en brun och grå fågel med böjd näbb sitta och filosofera på toppen av störarna. Det är törnskatan, en ganska morsk fågel, som inte tvekar att nappa åt sig nykläckta fågelungar till och med. På en taggig buske spetsar den sedan upp sitt rov till förvaring för kommande behov.”.

I övrigt föreligger endast följande häckningsuppgift från perioden före 1976, från Norsa i Munktorp: ”Fåtaligt häckande i hagmarken samt vid jordvallen.” (Arne Eklöw 1970).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Leif Lejdelin (1984) rapporterade från Västanfors och Västervåla att törnskatan var en ”...allmän häckfågel, har ökat under det senaste decenniet i samband med den tilltagande kalhyggesavverkningen.”.

Följande kända inventeringsdata föreligger:

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade rätt stora mellanårsvariationer, och möjligen en vikande trend.

Flyttning och övervintring

Törnskatan flyttar huvudsakligen i augusti-september och återkommer i början eller mitten av maj. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 14 september. Den i särklass senaste törnskatan rapporterades från Hylla i Kila den 23 oktober 2011 (FiV 43[2-3]: 53). Mediandatum för första observation under perioden 1976-2023 är den 11 maj.

Senast uppdaterad 2024-01-18