Varfågel Lanius excubitor Linné 1758

Utbredning

Varfågeln häckar sparsamt i gles tallskog på myrar och i öppen skogsmark samt på hyggen i Skogslåglandet och i Bergslagen.

I det digra material av observationer som föreligger är det inte alldeles enkelt att försöka separera fynd som kan gälla häckning från de som avser genomflyttare. Perioderna för sena vårflyttare respektive tidiga höstflyttare överlappar med häckningstiden som tycks kunna vara utdragen. Flygga ungar har setts så tidigt som den 4 juni, vilket torde innebära äggläggning senast i början av maj och parbildning i april, då många genomflyttare också passerar landskapet. Häckningar kan också vara sena, och flygga ungar tillsammans med förälder har setts så sent som den 3 september, då höstflyttande varfåglar redan börjat dyka upp. I kartan nedan ingår samtliga fynd under månaderna juni och juli samt säkerställda häckningar. Den torde därför ge en minimalistisk bild av förekomsten i landskapet samtidigt som det inte kan uteslutas att årsungar rört sig från häckningsområdet redan i juli månad.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat Västmanlands bestånd till 3 par, vilket förfaller vara i lägsta laget. Under perioden 2000-2023 har häckning säkerställts på sammanlagt 14 lokaler och varfågeln är funnen under häckningstid på ytterligare 38 lokaler. Varfågeln förekommer i hög grad i miljöer som besöks relativt sällan av rapporterande ornitologer, varför mörkertalet kan vara rätt stort. Därför föreslår jag 15 par som en aktuell siffra för Västmanland.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner varfågeln i sin beskrivning av Mälaren men utan uppgift om förekomst: ”Tornväktaren (L. Excubitor), som Falkenerare nyttja när Falkar skola fångas”.

Arten var tydligen känd som övervintrare på 1800-talet och beträffande Örebro län skriver Carl Rudolf Sundström (1868) att den ”...visar sig en och annan gång vintertiden.”. Två fynd under 1800-talet är kända:

1850      ”Ena gången var det en Varfogel (L. excubitor), som i qvällsskymningen den 22 januari 1850 jagade en liten fogel, troligen en Mes (Parus)... [Nora?]” (Carl Gustaf Löwenhielm 1884).

1867      ”Varfågel. Lindesberg, Vedevåg 1867.” (ur brev den 2 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus).

Det synes oklart hur frekvent varfågeln förekom under 1900-talets första hälft, men de uppgifter som finns tyder på att den åtminstone uppträdde vintertid:

1920      ”Warfågel. Skjuten 21/11-20 Lundby.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]. Wästeråstr Skjuten vid Lundby den 21-11 1920 enl Gustaf Nilsson” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

1922      ”♀ Köpingstr. okt. 1922. V.N.F. E. Råberg” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 164). ”Köpingstr iakttagen (uppst. ex i V.N.F.) oktober-mars enl. konservator E. Råberg (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

1931      ”En varfågel (♂) hade skjutits i Barkarö 1931 1/1 enl hr G. Nilsson.” (V.N.F. 1931-01-24, § 10).

1949      ”Rapporterade verkmästare Avelin om en dagsfärsk iakttagelse av varfågeln över Västerås. Det uppgavs vara ett ovanligt tidigt uppträdande av denna nordsvenska fågel, men folkskoleinspektör Olsson kunde meddela att han sett den redan en vecka tidigare.” (V.N.F. 1949-10-24, § 3).

På 1950-talet ansågs varfågeln av Jens Wahlstedt (1955b) vara en ”Regelbunden övervintrare. Varje vassvik och slättsjö i trakten hyser en eller flera varfåglar. Närvaron av arten röjes ofta genom anhopningar av småfjäder och fågeldun under torrbuskar i vasskanter och vid strandängar, där bytet således förtärts. Största delen av födan torde dock utgöras av sork, speciellt vintern 1952-53. Ofta påträffas flera sjungande varfåglar i februari. Sången, som ju har ett revirhävdande syfte, torde i detta fall gälla jaktreviret. Säkert utgöres antalet sjungande varfåglar alltså av lika mycket honor som hannar, då bägge könen är sångkapabla. Något intresse könen emellan har ej observerats vintertid. Vintern 1952-53 syntes fågeln något vanligare på grund av sorktillgången.”. Övriga uppgifter från 1950-talet:

1954      ”...besöker tillfälligt trakten [Västerås-Lundby].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1955      Årsviss genomflyttare och vintergäst vid Asköviken (tabell i Bertil Walldén 1955, s. 255).

1958      ”Även vintertid är ett besök i Hässlö-Geddeholmsterrängen [Irsta] av intresse. En eller ett par varfåglar från fjällbjörkskogen bruka här årligen ha sitt vintertillhåll.” (Bengt H. Girell 1958).

1958      ”Vintertid vistas kungsörn och fjällvråk samt varfågel vid Asköviken. Den sistnämnda syns ofta uppflugen på gärdesstörarna eller fladdrande som en tornfalk över ängarna.” (Hans Avelin 1958).

1958      ”Törnskatan, vaksam överallt i backar och skogsängar, kan många förbryllande låtar. Har väl lärt dem under ’vintersemestern’ i Afrika, den tid då släktingen varfågeln från Norrland kommer till bygden [Väringen i Ervalla/Näsby].” (Erik Sjöstedt 1958).

Varfågeln tycks även ha förekommit som häckande, åtminstone sparsamt, och följande uppgifter som tyder på häckning är kända före 1976:

1957      ”Under häckningstiden har varfågeln setts mellan Eskilstuna och Västerås 8 juli 1957 (Dalqvist 1960).” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 2008).

1963      ”Häckade sommaren 1963 vid Hörsgårdsmossen, Virsbo [Höskovsmossen i Västerfärnebo] (BA). Detta är det första bofyndet i Vstm.” (Hans Avelin 1968).

1967      ”2 uppträdde som vid häckning 27.6.67 Stenramen, Ramnäs (Bertil Eriksson, Lennart Eriksson).” (Lars Lindell 1973e).

1968      ”1 ex Medåker midsommar (Hans-Erik Karlsson, Lars-Erik Spritt).” (Hans Avelin 1970).

1970      ”5 ex. varav 3 juv. i slutet av juni vid Alten, Fagersta [Stora Alten i Norberg]. Häckning ej bevisad men mycket trolig (Torbjörn Jansson m.fl.).” (Lars Lindell 1972e).

1971      ”1 ad. och 1 juv. 26.7.71 Snöbergsmossen [Viker], sv. Vstm (Jan Andersson).” (Lars Lindell 1973e).

1972      ”1 ex. 7.5 med bomaterial i näbben, 2 ex. 12.5, Höskovsmossen [Västerfärnebo] (Kjell Eklund).” (Lars Lindell 1973e).

1972      ”1972 Häckfynd... ...på Bredmossen [Norberg], Avesta (Per Ström, Mats Forslund). Boet låg dock på den västmanländska sidan av gränsen.” (Kjell Bylin 1975, s. 421).

1972      1 ex. Kulflyten i Västanfors 22.7 (Jan-Olov Lundeqvist, opubl.).

1974      ”Under häckningstid påträffad på fem lokaler och häckning påvisad vid Grimsö [Ramsberg] (Per Angelstam) och Kopparberg [Ljusnarsberg] (Bertil Forsberg). Får nu anses vara en regelbunden häckfågel i Vstm, då häckningar och sannolika sådana rapporterats årligen sedan 1967, förutom 1969.” (Lars Lindell 1975h).

1974      1 ex. Stora Tillingen i Fläckebo 7.7 (Thomas Pettersson, opubl.) och 18.7 (Lennart Eriksson, opubl.).

1975      ”En häckning norr om Hällefors (Carl-Ivan Carlsson, Tomas Carlsson)…” (Lars Lindell 1976d). 1 par Småsjömarken i Hällefors 15.6 (Tomas Carlsson, opubl.).

1975      1 par ”häckning” Västeråsmossen i Hällefors 16.6 (Carl-Ivan Carlsson, opubl.).

1975      ”…samt ett fynd under häckningstid, 1 ex. Tillingarna, Ramnäs [Stora Tillingen i Fläckebo] 27.7 (Lennart Eriksson).” (Lars Lindell 1976d).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Uppgifter i övrigt före 1976 pekar tydligt på att varfågeln uppträdde regelbundet och tämligen allmänt som genomflyttare och övervintrare. Exempelvis vid Asköviken övervintrade årligen 2-4 ex. vintrarna 1960/61-1963/64 (Christer Svensk m.fl. 1964; Ola Björlin m.fl. 1965).

Veckovis fördelning av antalet rapporterade varfåglar före 1976.

Ingvar Granqvist (1970f) beskrev varfågelns höstflyttning i Västmanland, särskilt hösten 1969 då den tycktes förekomma mer talrikt än annars, ”nästan en smula invasionsartat” och vintern 1973 ansågs att ”...varfågelreviren var fler än vanligt” i Ramnäs (Sören Larsson 1973).

Vid Gnien i Ramnäs registrerades tre genomflyttande varfåglar våren 1975 och 10 ex. under hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

Holger Johansson (1970b) beskriver hur en varfågel sannolikt slogs av en sparvhök Accipiter nisus.

Flyttning och övervintring

Höstflyttningen inleds i regel i september, i begränsad omfattning redan i augusti, och tycks kulminera i månadsskiftet oktober/november. Vårflyttningen synes äga rum med början i slutet av februari, åtminstone vissa år, och pågå till början av april. I figuren nedan finns en tydlig topp i början av januari, men som sannolikt är en artefakt beroende på en högre rapporteringsfrekvens då.

Veckovis fördelning av varfåglar i Mälarområdet 2000-2023.

För att på något sätt försöka att ytterligare beskriva sträckets förlopp inskränks tabellen nedan till fynd i Mälarområdet, där sommarfynd är betydligt ovanligare än i övriga landskapet. Vårflyttningens inledning liksom höstflyttningens avslut låter sig dock inte enkelt analyseras. Mediandatum för första höstfynd i Mälarområdet under perioden 1976-2023 är den 18 september. Mediandatum för motsvarande senaste vårfynd är den 19 april.

Emellanåt rapporteras varfåglar som bedöms som sträckande, framför allt på hösten, från mitten av september till mitten av oktober. Det handlar oftast om enstaka individer och aldrig fler än två under en och samma dag.

Varfåglar övervintrar i anslutning till öppna marker i stort sett i hela Västmanland, dock avsevärt glesare i Bergslagen och delar av Skogslåglandet.

Lokaler med fynd vintertid (1.11-28.2) 2000-2023.

Antalet individer som håller vinterrevir tycks också kunna variera rätt stort mellan olika vintrar. Den i figuren synbara ökningen sedan millennieskiftet kan vara skenbar och i så fall beroende på ökad rapportering.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen L. e. excubitor.

Senast uppdaterad 2024-01-18