Bergfink Fringilla montifringilla Linné 1758

Utbredning

Bergfinken häckar i barrskog, ofta med lövinslag. Den häckar troligen inte längre årligen. Från att ha varit spritt häckande över i stort sett hela landskapet under 1970- och 1980-talen görs fynd under häckningstid numera knappt årligen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.5-31.7) 2012-2022. Någon säkerställd häckning har inte rapporterats under perioden.

Numerär

Sedan 1990-talet tyder rapporter på att bergfinken inte på långt när är lika vanlig och frågan är om den längre häckar varje år. Efter 1989 har inte en enda säkerställd häckning rapporterats. De så kallade standardrutterna under häckningstid har ”i princip inte producerat några bergfinkar alls från Västmanland” (Martin Green, i brev 2010-05-07) och Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade det västmanländska beståndet till blott 170 par.

Historik

Den förste som nämner bergfinken är Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Norrquinten (Fr. Montifringilla) som ej kan skryta af någon behaglig röst, och som hos Fogelfängare får namn af Greken, förmodeligen af dess krekande läte.”.

Carl Rudolf Sundström (1868, s. 12) skrev beträffande Örebro län, att bergfinken ”flyttar årligen rätt talrikt genom länet”, vilket antyder att arten inte var känd som häckfågel då. Tjugo år senare uppger dock samme Carl Rudolf Sundström (1888, s. 81), att bergfinken häckade i Hällefors, dock mindre allmänt: ”Hellefors (A. Giöbel). Weniger allgemein. Brütet auf den mit Kiefern bewachsenen Heiden; wenigstens 4 Paare sind in Sommer von dem Korrespondenten beobachtet worden. Kam 1885 den 21. April.”. I notisen beskrivs också att arten häckar på tallhedar samt att minst fyra par iakttogs sommartid. Våren 1885 sågs de första bergfinkarna i Hällefors den 21 april, och nästan på dagen två år senare, den 22 april 1887, då den sågs flockvis: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam in Scharen den 22. April.” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 31). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två bergfinkar, båda insamlade den 4 maj, alltså under flyttningstid: ”♀ Tillberga 4.5.1874. S. Lampa.” (nr. C 125); ”♂ Tillberga 4.5.1874. S. Lampa.” (nr. C 126).

En säkerställd häckning i Norberg år 1904, ansågs tydligen värd att rapportera: ”Våren 1904 blef å Bjurfors kronopark, nära Krylbo, i en björkdunge i omedelbar närhet af hufvudbyggnaden ett par bergfinkar funna häckande. Boet, som låg i en björkklyka på omkr. 8 meters höjd öfver marken, innehöll den 31 maj 2 nylagda ägg, hvilka blefvo tagna. Den 7 juni togos i samma bo ytterligare 3 ägg.” (Edvard Widbeck 1904). I en Bilaga C till V.N.F.:s protokoll 1924-04-11, § 9, sägs: ”Iakttog en hane så sent som den 21/5-23. Vanlig höst och vår. Enstaka fåglar tycks övervintra.”. Av anonyma anteckningar i Västerås stadsarkiv, sannolikt förda av O. M. Floderus på 1920-talet, framgår bl.a. följande:

·                         ”Wästerås Djäkneberget på flyttning O. M. Floderus”

·                         ”Wästerås Kristiansborg uppst. ex i Wås h. allm lvks museum enl G. Nilsson”

·                         ”Köpingtr. vissa år allmän på våren enl konservator E Råberg”

·                         ”Wästeråstr. allmänt förekommande som flyttfågel enl R. Tenow”

Vid Grindbo i Norberg häckade ett par både 1965 och 1966. Båda bona låg i björkklykor cirka 4 meter ovan marken (Hans Avelin 1968). Så långt söderut som vid Lövudden i Västerås hördes en bergfink sjunga den 8 juli 1957 (Yngve Dahlqvist 1960). I Sven-Olof Anderssons (1954) beskrivning av fågelfaunan i Lundby socken 1945-1953 sägs om bergfinken att den ”besöker tillfälligt trakten” medan Bertil Walldén (1955, s. 255) karaktäriserade arten som ”Årsviss genomflyttare” vid Asköviken i Västerås-Barkarö. Även vid Östersjön i Sura tillhörde bergfinken de arter som ”endast flyttade förbi, och stannade upp för att rasta i de skyddande buskagen” och ”sågs vanligen i flockar” (Göran Lundqvist 1972). Vid Norsa i Munktorp uppträdde bergfinken ”allmänt höst och vår” (Arne Eklöw 1970) och vid Västersjön i Sura sågs ”stora flockar på våren och hösten” (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972). I slutet av 1960-talet konstaterades att bergfinken ”Tycks häcka regelbundet med varierande antal inom Bergslagsområdet i Västmanland” (Ingvar Granqvist 1970b). Närmare bestämt iakttogs den under häckningstid 1968 vid Nedre Kvarnsjön och ”V. Skärsjön” [=Västra Skälsjön?] i Skinnskatteberg (Hans Avelin 1970). Även vid Stensjön i Möklinta/Sala sjöng bergfinken flitigt åren 1969 och 1970 och ”något av en fast stam verkar ha uppkommit” (Stefan Björklund 1970). Inom samma område iakttogs även ett varnande par en gång (Stefan Björklund 1973c).

År 1973 hävdade bergfinkar revir ”på fler platser än tidigare år” i ”Ramnässkogarna” (Sören Larsson 1973). I fågelrapporten för Västmanland 1973 (Lars Lindell 1974f) slås fast att bergfinken ”häckar sparsamt i hela norra Vstm”. Enligt Arne Eklöw (1971) gick sydgränsen för artens utbredning i Västmanland ”blott någon mil norr om Köping”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Under 1970- och 1980-talen häckade bergfinken regelbundet i Skogslåglandet och Bergslagen, vissa år även i Mälarområdet. Antalet växlade starkt mellan olika år och goda år försköts förekomsten rejält söderut. Exempel på år med rikligare förekomst än genomsnittligt var 1982, men kanske i synnerhet 1988, då ”ovanligt många” förekom i Fagersta och Norbergs kommuner och häckningar påvisades så långt söderut som i Lillhärad, Västerås-Barkarö och Rytterne (FiV 20:76). På basis av data från den tiden och med ett antagande av en genomsnittlig täthet av 2 par/km² skogsmark i Bergslagen och halva tätheten i Skogslåglandet, uppskattades en genomsnittspopulation i Västmanland till cirka 7 000 par.

Vinterfynd av bergfink beskrevs första gången av Jens Wahlstedt (1955b), som lämnade följande rapport över artens uppträdande vintertid i Mälarområdet: ”Artens övervintring under 1950-talet har i hela Mellansverige varit av varierande mått. Ofta förekom flockar med flera hundra fåglar på olika lokaler i Västeråstrakten vintrarna 1951-53. Speciell massförekomst i Västerås stad var vintern 1951-52. Fåglarnas föda utgjordes i huvudsak av rapsfrö ute på landsbygden, även silosmagasinen gästades av hundratals bergfinkar. Övriga vintrar efter dessa har endast ett fåtal observerats. Vintern 1954-55, då Skåne gästades av flockar på tiotusentals bergfinkar, sågs arten mycket sparsamt och parvis på trakten.” Även Bertil Walldén (1955, s. 231) nämnde att bergfinkar uppehöll sig vid Askö i Västerås-Barkarö vintern 1953/54. Nästa uppgift om övervintrande bergfink kom vintern 1965/66: ”Sekr. [Hans Schiölde] ansåg att det trots den stränga vintern var ovanligt gott om bofink och bergfink.” (V.N.F. 1966-01-31, § 9). En exceptionellt stor vinteransamling var 1 000 ex. vid Sjömosjön i Fellingsbro ”vintern 1967/68” (Roger Gyllin & Kent Larsson 1968). Från vintern 1969/70 rapporterades att ”enstaka... ...bergfinkar har övervintrat som vanligt” (Anonym 1970d) och fem individer tillbringade vintern 1975/76 vid Stormossen i Ramnäs (Lars Lindell 1976c).

Sommarfynd, dvs. utan häckningsindicier, eller kanske snarare tidig höstflyttning, är nämnt i ett fall; cirka 20 ex. vid Gussjön i Fläckebo den 21 augusti 1966 (Hans Avelin 1968). Den sena våren 1956 beskrev ändå Åke Ulander (1958) att vårflyttningen ”företogs i normal utsträckning, om ock vid en något senare tidpunkt än vanligt” vid Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro. Ulander berättade vidare att ”rätt stora flockar... ...uppehöllo sig... ...i trakten så sent som den 6.5. utan att visa någon större brådska med att komma iväg”.

Större (3 000 ex.) ansamlingar under höststräcket under perioden 1976-1999:

1976      3 000 ex. Strö i Köping 11.10 (Leo Mäkinen, opubl.).

1981      3 000 ex. Malmön i Köping 3.10 (Göran Pettersson, opubl.).

1990      25 000 ex. Barkaröskären i Kungs Barkarö 29.9 (Lillebror Hammarström, opubl.).

Under bakslag i vädret våren 1981, inräknades 98 000 sträckande vid Gnien i Ramnäs den 25 april (FiV 13:85), 3 390 ex. vid Gölmossen i Ramnäs den 28 april (Anders Arnell, opubl.) och 12 000 ex. vid Mölntorp i Säby den 3 maj (Stefan Johansson, opubl.). Övriga större (minst 10 000 ex.) ansamlingar under vårflyttning 1976-1999:

1983      10 000 ex. Mölntorp i Säby 24.4 (Nils-Erik Zetterström, opubl.).

1995      15 000 ex. Gryta soptipp i Västerås 30.4 (FiV 27:146).

Flyttning och övervintring

Bergfinken flyttar främst från mitten av september till mitten av oktober, men uppträder vissa år relativt rikligt redan i augusti. Ansamlingar på minst 3 000 ex. under höststräcket har noterats vid fyra tillfällen under perioden 2000-2023, samtliga under perioden 1-8.10, varav tre hösten 2004:

2004      5 000 r. Norrgärsbo i Västerfärnebo 4.10 (FiV 36:156).

2004      3 000 r. Hällby i Västerfärnebo 6.10 (FiV 36:156).

2004      3 000 str. Björskog 8.10 (FiV 36:156).

2005      4 400 str. Bläsåsen i Näsby 1.10 (FiV 37:144).

De första bergfinkarna återvänder normalt i slutet av mars och i slutet av april eller början av maj brukar kraftiga sträckrörelser noteras, särskilt vid bakslag i vädret. Större (minst 10 000 ex.) ansamlingar under vårflyttning 2000-2023:

2004      20 000 r. Stormossen i Ramnäs 22.4 (FiV 36:156).

2023      8 000 förbifl. Ullersättersviken i Näsby 25.4 (Västmanlands rapportkommitté).

Veckovis fördelning av fynd av minst 100 ex. under perioden 2000-2023.

Mediandatum för första och sista vårobservation av minst 100 ex. 1976-2023 är den 12 april respektive den 27 april. Mediandatum för första och sista höstobservation av minst 100 ex. 1976-2023 är den 22 september respektive den 9 oktober.

Bergfinken övervintrar regelbundet, men i starkt varierande antal mellan olika vintrar. Oftast uppträder den fåtaligt och i regel i anslutning till tätorter eller annan mänsklig verksamhet. Undantag var vintrarna 2001/02 (1 530 ex.), 2012/13 (4 835 ex.) och 2021/22 (4 524 ex.). Större (minst 200 ex.) ansamlingar vintertid (1.12-28.2) 2000-2023:

2001/02    200 ex. Danshyttan i Linde 9.12 (Mats Andersson, opubl.).

2001/02    150 ex. Västra Bor i Linde 26.1 (Andreas Sandberg, opubl.).

2012/13    Svanå, Färdskär och Lyckmans i Haraker 1-29.12 (troligen samma fåglar), som mest 1 200 ex. Lyckmans 25.12 (FiV 44[2-3]:56).

2012/13    Tillberga kyrka i Tillberga 4-16.12, som mest 800 ex. 16.12 (Eva Johansson & Kalle Källebrink, opubl.). 

2012/13    Ramnäs 24.12-11.2, som mest 260 ex. 10.2 (Ralf Lundmark m.fl., opubl.).

2012/13    250 ex. Olberga i Sura 31.12 (Tom Sävström, opubl.).

2021/22    250 ex. Surahammar i Sura 5.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2021/22    300-320 ex. Ramnäs 6-7.1 (Västmanlands rapportkommitté).

Fyra återfynd av i Västmanland ringmärkta bergfinkar föreligger. Därutöver finns två fynd i Västmanland av annorstädes märkta fåglar. Samtliga ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland:

·         1 1K ♂ som märktes i Fläckebo 12.9 1980, sköts vid Talmassons, Udine, i Italien 5.10 1980 (RC/Å 1981:3:82).

·         1 ex. (ålder eller kön ej uppgivet) som märktes vid Näset, Finnåker, i Fellingsbro 31.8 1987, återfanns död vid Bremen-Vegesack i Tyskland 4.2 1988 (RC/Å 1988:3:80).

·         1 1K ♂ som märktes vid Näset, Finnåker, i Fellingsbro 26.8 1990, återfanns död vid Rauhala, Lieksa, Kuopio, i Finland 9.5 1992 (RC/Å 1992:140).

·         1 1K ♀ som märktes vid Västvalla i Fellingsbro 19.9 1993, hittades slagen av rovfågel vid Bos Westenschouwen, Zeeland, i Nederländerna 25.5 1994 (RC/Å 1994:143).

·         1 1K ♀ som märktes vid Grubbänget i Västerbotten 15.9 1999, hittades död vid Spånga i Fellingsbro 23.9 1999 (RC/Å 1999:140).

·         1 2K ♂ som märktes vid Hertsberge, West-Vlaanderen, i Belgien 20.3 2000, hittades död i Arboga 24.4 2004 (RC/Å 2004:177).

Senast uppdaterad 2024-03-19