Berguv Bubo bubo (Linné 1758)
Utbredning
Berguven häckar sällsynt och mycket lokalt i större delen av Västmanland. I de östra delarna dominerar urbana miljöer såsom avfallsstationer, brofästen, dagbrott, grustäkter och hamnanläggningar, medan arten oftare härbärgerar naturliga miljöer i väster. I övrigt ses kringstrykande uvar sällsynt, främst under vinterhalvåret. Utsättning av uvar har ägt rum, i vart fall i landskapets västra halva och vid något tillfälle i Västanfors (Jan Hellström, in litt.), men generellt sett i för mig okänd omfattning.
Numerär
Det högsta antalet rapporterade häckningar ett enskilt år är 16, vilket var fallet 2009. Såväl antalet rapporterade häckningar som antalet individer har minskat kraftigt de senaste 10-12 åren. Antalet häckande par i Västmanland uppskattas till högst tjugo. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har dock beräknat beståndet till blott 8 par och med tanke på den senaste tidens minskning väljer jag siffran 10 par.
Historik
Subfossila lämningar från berguv eller fjälluggla Bubo scandiacus föreligger från utgrävning av människograv från folkvandringstid eller vikingatid (ca 400-1050 e. Kr.) vid Ullvi i Köping (Barbro Hårding 1994). ”Uv-” eller ”Uva-” förekommer, enligt allmänna kartverk, som förled i ortnamn på minst 26 platser i Västmanland. Därtill förekommer ”Ho-” eller ”Hu-” som förled i ortnamn på ytterligare minst fem platser. Det i särklass vanligaste efterledet i dessa ortnamn är ”-berget” eller avledningar från detta, t.ex. ”Uvbergsfallet”. Dessa namn, som i hög utsträckning är koncentrerade till Skogslåglandet och Bergslagen, kan antas indikera gamla häckningslokaler för berguv. Betydelsefullt i sammanhanget är ortnamnens ålder, som troligen är medeltida eller yngre (Tommy Tyrberg 1985). En viss liten osäkerhetsfaktor är att med ”uv” kan avses även andra ugglor, i synnerhet hornuggla, som förr kallades ”skogsuf” (Sven Nilsson 1858).
Johan Fischerström (1785) nämner berguven i sin beskrivning av Mälaren: ”Berg-Ufven (Strix Bubo), som gastar från högder och ödetomter”. Konkreta fynduppgifter dyker annars upp först i mitten av 1800-talet. I Arboga skolors fågelsamling finns två berguvar: ”♂ Arboga 1866 Hr. Rådman G. Bergström”; ”♀ Arboga 1869 Hr. Bruksp. C. Stenberg Jr” (Ulf Eriksson 1985). Enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 15) var berguven ”icke så sällsynt i skogstrakterna” i Örebro län och den betecknades till och med som allmän i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 128). Däremot rapporterades från ”Nora bergslag” vid ungefär samma tid, att ”Bergufven är sällsynt...” (Anonym 1880c). Svenska Jägarförbundets avdelning i östra Västmanland rapporterade förekomsten av berguv där enligt följande:
1891 ”Uf: är till finnandes, ehuru lyckligtvis mycket sparsamt” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1891).
1892 ”Uf: förekommer fortfarande sparsamt” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1892).
1893 ”Uf: förekommer fortfarande sparsamt” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1893).
I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns ett ägg från Västmanland, daterat april 1892, men tyvärr utan lokaluppgift (Göran Frisk, in litt.). A. Kempes (1911, s. 10) beskrivning av Västmanlands län låter antyda att berguven förekom regelbundet: ”Från storskogens djup låter också bergufven höra sitt tjut om vårkvällarna, medan han om höstar och vintrar företar utflykter öfver slättbygden för att jaga råttor och sorkar.” Roland Nicolin (1924) rapporterade vidare: ”Berguven häckade årligen, åtminstone intill 1894 såsom förf. antager i Kilsbergen, vid Mogetorp, Jerle, men kanske stördes de vid denna häckplats sedan sanatoriet kom till.” Från samma lokal föreligger en kull i Naturhistoriska museets i Göteborg samlingar, daterad 1896 (V. Fontaine i Kai Curry-Lindahl 1950). Mogetorp ligger visserligen i Närke, men endast några hundra meter från gränsen till Västmanland och med ”sanatoriet” avses sannolikt sjukhemmet i Hålahult, endast cirka 200 meter från västmanlandsgränsen. På vilken sida av landskapsgränsen uvarna uppehöll sig är alltså oklart. W. Gustafson (i Kai Curry-Lindahl 1950) rapporterade en häckning med två ungar 1925 vid ”Hyttsjö, Hällefors s:n”. I samma artikel finns även ett fotografi från den lokalen, taget den 16 augusti 1925 av W. Gustafson och som visar en adult berguv med två, cirka 75 dagar gamla, ungar. Ortnamnet kan dock inte återfinnas på den senaste upplagan av Gröna kartan (Lantmäteriverket 1986) och möjligen kan åsyftas Hyttsjön, som ligger i Gåsborns församling i Värmland, cirka tre kilometer väster om landskapsgränsen.
Matts Floderus (1925) antyder att berguven minskat i Västmanland: ”Numera mindre allmän eller mycket fåtalig... ...dock häckande... ...i Hed och Gunnilbo; ej sällan iakttagen i Ramnäs; 1 ex. skjutet i Dingtuna febr. 1925.”. Uppgifterna om häckning i Hed och Gunnilbo hade förmedlats av konservator Edvard Råberg i Köping (anonyma anteckningar i Västerås stadsarkiv, sannolikt förda av O. M. Floderus på 1920-talet). Uppgiften från Ramnäs lyder i original: ”Enligt uppgift av Disponent Kuylenstjerna ej sällan iakttagen vid Ramnäs” (ur promemoria daterad år 1924, undertecknad av J. V. Ödman). Den i Dingtuna skjutna berguven berättades om i en notis i VLT den 15 februari 1925: ”En berguv sköts häromdagen i Dingtuna. Det var ett stort exemplar, mätande 1,30 meter mellan vingspetsarna. Uven, som inlämnats för konservering hos R. Jansson härstädes, har tydligen varit utsatt för jägares hagelsvärmar förr, ty i ena lårbenet påträffades väl inkapslade hagel. Berguven är sällsynt i mellersta Sverige. Här nämnda exemplar sköts på Gocksta skog av arbetaren K. Bergkvist”. Därutöver kan nämnas ytterligare två nedlagda berguvar, dels en enligt ”Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern [1897-1902] skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala”, dels en vid Häpplinge i Tortuna 1929 ”enl. G. N.”, vilket torde avse konservator Gustaf Nilsson, Västerås (anonyma anteckningar i Västerås stadsarkiv, sannolikt förda av O. M. Floderus på 1920-talet).
Från Hällefors socken beskrev Nils Helger (1945, s. 20-21) ”En enstöring till berguv har stannat i våra nordliga skogar under ett flertal år.”. Kai Curry-Lindahl (1950) sammanfattade: ”Övriga landskap utom Öland och Gotland tyckas dock under 1900-talets första två decennier alltjämt hysa bofasta representanter för berguven”. Efter en riksomfattande inventering 1943-1948 rapporterade Kai Curry-Lindahl (1950): ”...synes berguven ej säkert häcka i landskapet. Enstaka ex. ha dock setts och hörts i Västerfärnebo s:n den 2/10 1941 (B. Gustafsson), i Skultuna 1945 och vid Svanå 1946 (O. Knöppel). Antal kända berguvar i Västmanland: Från 1940-talet äro blott enstaka, kringströvande fåglar anträffade.”. Från Västerfärnebo socken rapporterade Olof Knöppel (1951) att ”Berguven har på senare år icke veterligen häckat inom socknen, ehuru enstaka exemplar under vårtider då och då låtit höra sig.”. Två år senare kunde dock Birgitta Öhlin & Stig Hellgren (1953) rapportera att ”I Västmanland häckar årligen ett eller två par i de norra mest otillgängliga delarna av länet [sic!] (O. Knöppel).”. Bengt H. Girell (1958, 1958b) rapporterade lyckade häckningar åren 1955-1957 på en ”av försiktighetsskäl” ej närmare angiven lokal. Vidare kunde Olof Knöppel (1958) meddela att ”På senare tid har en ny häckplats för berguv konstaterats i Bergslagsdistriktet”. Uppgifterna i SOF (1962, 1970) om att berguven häckar sällsynt ”i klippterräng och rasbranter” ger en antydan om att häckningar i urbana miljöer inte var kända dittills. I fågelrapporten för Västmanland 1974 (Lars Lindell 1975h) antyds en ytterligare minskning av beståndet: ”Från det senaste decenniet föreligger emellertid blott fyra rapporter: 1968 (1), 1971 (2) och 1973 (1); härav två vinterfynd i Västeråstrakten, samt två tillfälliga fynd under häckningstid i v. Vstm. Ingen häckning känd”. En häckning rapporterades dock 1975 (Lars Lindell 1976d).
Under perioden 1976-1986 föreligger inte en enda rapporterad häckning, men därefter har häckningar rapporterats årligen i varierande antal.
Flyttning och övervintring
Berguven är i hög grad stannfågel och etablerade par kan ses och höras året om på häckningslokalen.
Åtta berguvsungar, utsatta i landskapets västra del efter avel, har återfunnits i Värmland (5), Västmanland (2) och Västergötland (1). En bounge, som märktes på en lokal i östra Västmanland den 7 maj 1994, kontrollerades i Södermanland den 15 december 1994 (RC/Å 1994:95). Enligt Ringmärkningscentralens (RC) årsrapporter 1976-1994 föreligger 16 fynd i Västmanland av i andra landskap ringmärkta berguvar. Dessa, som i samtliga fall rör boungar eller flygga årsungar, fördelar sig på följande landskap: Gästrikland (2), Dalarna (4), Värmland (4), Närke (2), Södermanland (4). Nio av dessa uvar härrörde direkt från utsättningar. Av dessa skall ett fynd nämnas: en hanne från Värmland den 29 augusti 1974, återfanns död, troligen förgiftad, den 28 oktober 1981 (RC/Å 1981:3:54). De sju återfunna uvarna, som åtminstone inte hade primärt ursprung i avelsverksamhet, var ringmärkta i Dalarna (1), Närke (2) och Södermanland (4). Hos de 21 berguvar som återfunnits döda, var de vanligaste dödsorsakerna följande: kontakt med elektrisk anläggning (5), kollision med bil (4), kollision med luftledning (3) resp. funnen sjuk/skadad (3).
Rasförhållanden
Arten är företrädd av nominatrasen B. b. bubo.
Senast uppdaterad 2024-01-23