Bivråk Pernis apivorus (Linné 1758)

Utbredning

Bivråken häckar i lövskog och lövblandad skog i hela Västmanland. Utbredningen är dock inte jämn och utbredningsluckor synes finnas i åtminstone delar av Skogslåglandet och Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-15.8) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Tyvärr föreligger inga västmanländska inventeringar som kan ligga till grund för en beståndsuppskattning, varför uppgifter från Uppland (Martin Tjernberg 1996) används i det följande. Under perioden 2012-2022 påträffades bivråken under häckningstid (1 juni – 15 augusti) i 246 s.k. ”atlasrutor” (5x5 km). Cirka 70 av dessa ligger i det mer produktiva och lövskogsrika Mälarområdet, där tätheten 12 par/100 km² används, således cirka 210 par. I den resterande delen av landskapet, 176 rutor (4 400 km²), bedöms tätheten vara högst hälften så hög, sålunda 264 par. Avrundat bedöms landskapets population av häckande i bivråkar under det senaste decenniet till cirka 475 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade dock antalet till blott 260 par.

Figuren nedan visar en ökning av antalet rapporterade häckningar under de två senaste decennierna.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner bivråken i sin beskrivning av Mälaren, men utan lokaluppgift: ”Slag-Höken (F. Apivorus), som oförsynt anfaller smärre foglar, Bi och andra insekter”. Arten betecknades av Carl Rudolf Sundström (1868, s. 16) som ”ingalunda sällsynt” i Örebro län. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två bivråkar: ”Bivråk Pernis apivorus ♀ juv. Badelunda. juli 1875. Sv. Lampa.” (nr. B 105); ”Bivråk Pernis apivorus ♂ juv. Dingtuna. 7.9.1911.” (nr. B 102). I en redogörelse för verksamheten de tre första åren inom ”Hellefors’ jagtförening”, 1874-1876, nämns bland annat att fem bivråkar fälldes år 1874, sex individer 1875, men ingen alls 1876 (Adr. Giöbel 1877). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns fyra bivråkar från Västmanland, varav den äldsta utgörs av ett ägg från Sikfors i Hällefors den 15 juni 1880 (Göran Frisk, in litt.).

Från västeråstrakten (?) rapporterades följande: ”Ej allmän. En fågel skjuten 9/9-21, en annan 12/6-22. Den sistnämnda under omständligheter tydande på att det fanns bo i trakten” (Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9) och från Ängsö: ”Bivråk finnes även och häckar på fastlandet vid Engsösund [Björksta]” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare vid Ängsö, till lektor O. M. Floderus). Edvard Rådberg (1933) undersökte nio bon år 1933 i ”Grythytte socken”, varav åtta var bebodda och häckning ägde rum i sex av dessa. Enligt Rådberg var bivråken detta år förbluffande talrik, men han ansåg det å andra sidan inte otänkbart att arten normalt förekommer i denna omfattning. Skälet till denna osäkerhet skulle, enligt Rådberg, vara att bivråken genom sin sena häckning undandrar sig uppmärksamhet. För övrigt ansåg Rådberg att en av orsakerna till ”den stora stammen” var att bivråken var fridlyst på Hällefors bruks marker. Vid en förnyad undersökning tre år senare i samma område fann Rådberg (1936), att totalt tre ungar blev resultatet efter sju par bivråk. Siffrorna indikerar en täthet av 2,3 par/100 km² landarea i Grythyttan. För en sammanfattning av bivråksstudierna i Hällefors hänvisas till Edvard Rådberg (1943).

Enligt Sven-Olof Andersson (1954) var bivråken ”tillfälligt häckande” i Lundby socken 1945-1953. Bertil Walldén (1955, s. 239) anförde att ”bivråken häckar på flera ställen” i västeråstrakten, bland annat på Björnön: ”På sista åren har bivråken t. o. m. häckat på ön (G. Tibbling)” (Bertil Walldén 1955, s. 248). Samtidigt betecknades bivråken som ”årsviss” vid Asköviken (Bertil Walldén 1955, s. 255). Efter den sena våren 1956 gjorde Åke Ulander (1958) följande iakttagelser vid Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro: ”Vid tvenne, fram till den 7 juli under observation stående häckningar har iakttagits följande. Fall nr 1: Honan låg fortfarande hårt på, intet av äggen kläckta. Fall nr 2: Hanen ännu i spel vid samma tidpunkt och var för övrigt den ende av detta par, som kunde iakttagas då, varför honan sannolikt ruvade. En resa lade tyvärr hinder i vägen för fortsatta observationer.”. Bengt H. Girell (1958) skrev att bivråken, liksom ormvråken, var ”förhållandevis mindre vanliga” i ”norbergstrakten” samtidigt som ”Många iakttagelser under årens lopp tyda på att bivråken skulle vara vanligare än ormvråken i dessa trakter.”. Från trakten av Väringen i Ervalla/Näsby rapporterade Erik Sjöstedt (1958) att ”bivråken bor i några par och segelflyger när termiken är god” och i landskapets nordvästra hörn förekom ”något enstaka par bivråk” (Axel Forsberg 1958). Lennart Ståhle (1962) rapporterade en observation vid Björnön i Västerås den 20 maj 1962 och Per Leif Lejdelin (1965) rapporterade en häckning med två ungar 1965 i ”Fagersta-markerna”.

Vid Norsa i Munktorp visade sig sommaren 1970 bivråken ”under omständigheter som tyder på häckning inom eller intill området” (Arne Eklöw 1970). Bengt H. Girell (1972) nämner att bivråken ”finns” på Ridön i Västerås-Barkarö och Thomas Forsberg & Hans Karlström (1972) skrev att bivråken häckar i Västersjöns i Sura omgivningar. Vid Asköviken i Västerås-Barkarö häckade troligen arten årligen med några par under perioden 1966-1975 (Thomas Skoglund 1979).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981 (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982) hittades häckande, eller troligen häckande, bivråk på Ridön i Västerås-Barkarö samt på Aggarön i Kärrbo. Därutöver ingick Långskär i Västerås-Barkarö som en del av ett större revir. De observerade tätheterna i denna undersökning tydde på att ett par bivråk ockuperar 2-3 km² skog. Dock saknades arten på några stora barrskogsdominerade öar, till exempel Hallingen och Fagerön i Ängsö, vilket tyder på att bivråken även i Mälarområdet behöver löv- och blandskogar för att häcka. Vid en inventering av Askö-Tidöområdet (drygt 17 km² landarea, varav cirka 7 km² skogsmark) i Västerås-Barkarö/Dingtuna/Rytterne 1982 konstaterades inte ett enda revir (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). Enligt Leif Lejdelin (1984) häckar bivråken i Fagersta kommun (271 km², varav 201 km² skog) ”med några få par, totala antalet okänt”. Hans Ljungkvist (1986) anger bivråken som häckande med enstaka par vid såväl Morskogasjön i Ramsberg som Hultasjön och Lilla Borssjön i Linde. Vid en noggrann inventering av ett 226 hektar stort område söder om Fullerö i Västerås-Barkarö 1986 gjordes endast en iakttagelse i slutet av maj (Thomas Pettersson 1992). Vid en revirkartering 1983-1984 av Ängsö socken (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), konstaterades endast ett revir, vilket motsvarar 3,5 par/100 km² landarea eller 5,7 par/100 km² skog.  

Uppgifter om sträckande bivråk lämnas första gången av Bertil Walldén (1955, s. 237): ”...de stora öppna fälten bortom Hässlö flygfält. [---] ...den 20/9 1953: ...enstaka bi- och fjällvråkar åkte hiss på termikvindarna...”. Vid Norsa i Munktorp sågs bivråken ”...mest höstetid som förbiflygande - ibland flockar upp till 20 ex.” (Arne Eklöw 1970). Vid Asköviken räknade Leif Johansson m.fl. (opubl.) 33 sträckande bivråkar den 20 september 1970, jfr Bo Kumlin (1971). Efter upprop fick Ingvar Granqvist (1971) ett fåtal uppgifter om sträckande bivråkar från ”Fagersta” i Västanfors respektive ”Virsbo” i Ramnäs hösten 1970: 4 ex. 13.8, 7 ex. 13.9 samt 5 ex. 20.9. Även Arne Eklöw (1971) berättar från Norsa i Munktorp om bivråkar som ”skruvar sig upp i höjden och skjuter sedan med god fart mot söder”. En annan sträcksumma är 15 ex. vid Asköviken den 16 augusti 1971 (Thomas Skoglund 1979). Lars Lindell (1972c) rapporterade sydsträckande bivråkar i Ängsö redan den 30 juli respektive den 6 augusti 1972. Sören Larsson (1973) skrev från ”Ramnästrakten” att bivråken ”sträcker i goda antal över trakten i slutet av augusti varje år” och nämner därtill ett sent fynd av en sträckande fågel den 30 september 1973. Den 18 augusti 1974 sträckte 22 bivråkar vid Gussjön i Fläckebo (Kalle Källebrink, opubl.). Hösten 1975 inräknades sammanlagt 29 sträckande bivråkar vid Gnien i Ramnäs (Sören Larsson 1975b).

Högre (minst 50 ex.) dagssummor av sträckande bivråkar före år 2000:

1985      53 str. Askö i Västerås-Barkarö 30.8 (Martin Green, opubl.).

1992      53 str. Gnien i Ramnäs 6.9 (Sören Larsson & Ralf Lundmark, opubl.).

1993      65 str. Gnien 5.9 (Ralf Lundmark, opubl.).

1997      156 str. Gnien 4.9 (FiV 29:130).

1997      83 str. Gnien 8.9 (FiV 29:130).

Äldre fenologidata är mycket sparsamma, men som årets första observation år 1964 vid Asköviken anger Ola Björlin m.fl. (1965) den 19 april, en uppgift som jag bedömer som alltför tidig på året för att vara riktig. Från samma område anger Anonym (odat.) den 19 maj som medelankomstdatum för åren 1966-1969.

Fynd i oktober före år 2000:

1977      1 str. Fläcksjön i Fläckebo 2.10 (Kalle Källebrink, opubl.).

1989      1 ex. Botten i Kungs Barkarö 1.10 (Börje Wennerström, opubl.).

1997      1 ex. Norberg 19.10 ”med mycket dålig högervinge, bara 2-3 av handpennorna kvar” (FiV 29:130; Torbjörn Jansson, in litt.).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns, förutom ovan nämnda ägg från 1880, tre bivråkar från Västmanland: en skinnlagd hanne från Älvestorp i Grythyttan den 18 juli 1936; en likaledes skinnlagd hanne från Nyhyttan (Järnboås/Karbenning/Lindes/Norberg ?) den 18 september 1975; ett skelett av en hona från Sällinge i Fellingsbro den 13 juni 1985 (Göran Frisk, in litt.).

Ringmärkta bivråkar i Västmanland, samtliga boungar under perioden 1925-1962, har givit upphov till 14 återfynd, se tabell nedan med geografisk och månadsvis fördelning.

Några av de mer långväga återfynden förtjänar att nämnas mer i detalj. Det tidigaste rapporterades från Kamerun i Västafrika 1926 (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 474; Einar Lönnberg 1926c). Denna fågel var ringmärkt vid Knuthöjden i Hällefors i juli 1925 (RC, in litt.). Edvard Rådberg (1943) nämner också att två bivråkar som ringmärkts i Hällefors, har rapporterats skjutna i ”Ekvatorialafrika”. Den andra var den fågel som sköts i nuvarande Ghana (”Guldkusten”), sannolikt under år 1937. Denna fågel märktes som ”unge” vid Hasselhöjden i Grythyttan den 30 juli 1935 (Einar Lönnberg 1937b). Samma källa omtalar också att en annan bivråk, märkt i Hällefors, sköts i Malta den 5 juni. En ”ung” bivråk som märktes i ”Norbergstrakten” den 19 augusti 1951, återfanns den 7 oktober samma år i Piemonte i nordvästra Italien (Bengt H. Girell 1958). Ytterligare en fågel med västmanländskt ursprung hade ”redan 7 september nått Vichy i mellersta Frankrike” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 475). Denna fågel var märkt som ”unge” vid Hjulsjöhöjden i Hällefors den 26 juli 1930 (Einar Lönnberg 1931c). Två boungar (samma bo?) som ringmärktes vid Tidö i Rytterne den 4 augusti 1962, återfanns båda i september samma år. Den ena under oklara omständigheter i norra Tyskland (VF Suppl. 6:64), medan den andra sköts i norra Italien (VF Suppl. 5:41). Ytterligare en bivråk sköts i sydvästra Frankrike den 7 oktober 1933. Denna fågel var märkt vid Stora Lund i Grythyttan den 31 juli 1933 (Einar Lönnberg 1934b).

Därutöver föreligger två fynd i Västmanland av annorstädes märkta boungar. En märktes vid Vängeln i Ångermanland den 4 augusti 1963 och återfanns i dålig kondition i Svedvi den 24 september 1963 (VF Suppl. 6:65). Den andra märktes vid Hofors i Gästrikland den 27 juli 1966 och återfanns sedan länge död i Västervåla den 5 september 1982 (RC/Å 1982:3:27).

Flyttning och övervintring

Bivråken flyttar bort i slutet av augusti och i början av september. I den första septemberdekaden synes en sträcktopp föreligga. Efter mitten av september ses i regel mycket få bivråkar och mycket sällan i oktober. Mediandatum för sista observation 1976-2023 är den 20 september. De enda kända oktoberfynden är följande:

2007      1 ex. Orresta i Björksta 2.10 (FiV 39:61).

2011      1 1K str. Åvestbo i Västanfors 1.10 (FiV 43[2-3]:29).

2016      1 str. Smittsbo och Backgården i Västanfors 2.10 (FiV 48[2-3]:37).

2020      1 str. (S) Backgården 12.10 (FiV 52[2-3]:55).

2021      1 1K str. (S) Hagaberg i Näsby 2.10 (FiV 54[2]:52).

2021      1 förbifl. Hagaberg i Näsby 7.10 (FiV 54[2]:52).

2023      1 ex. Nyhammar i Ramsberg 4.10 (Västmanlands rapportkommitté).

De första bivråkarna återvänder tämligen punktligt, på senare tid i början av maj. Mediandatum för första iakttagna bivråk 1976-2023 är den 12 maj. Första vårfynden görs numera allt oftare före 10 maj och det allra tidigaste fyndet gjordes den 29 april 2000 vid Hasselbacken i Irsta (Ingrid Åkerberg, opubl.). Vårsträcket tycks kulminera i slutet av maj. En högre sträcksumma under vårsträcket har noterats en gång, nämligen den 21 maj 1995, då 12 ex. summerades vid Gnien i Ramnäs (FiV 27:117).

Vissa höstar har höga dagssummor med sträckande bivråkar kunnat inräknas. I tre fall under perioden 2000-2023 har 50 eller fler individer bokförts någon dag och samtliga dessa har hamnat i det snäva tidsintervallet 27 augusti – 7 september:

2001      94 str. Snickarberget i Sura 5.9 (FiV 33:68).

2003      56 str. Gnien i Ramnäs 27.8 (Ralf Lundmark, opubl.).

2009      72 str. Gnien 7.9 (FiV 41:76).

Veckovis fördelning av bivråkar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Senast uppdaterad 2024-01-31