Blåmes Cyanistes caeruleus (Linné 1758)

Utbredning

Blåmesen häckar allmänt i löv- och blandskog samt i trädgårdar i hela Västmanland. Möjligen är den inte lika allmän i Övre Bergslagen, där det eventuellt finns betydande utbredningsluckor.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2012-2022.

Numerär

De tätheter som uppmättes vid inventeringar i Mälarområdet på 1980-talet, se nedan under Historik, är knappast representativa för landskapet som helhet. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade populationen till 30 000 par, dvs. i genomsnitt 5,5 par/km² skogsmark, en siffra som troligen ligger närmare den verkliga. Populationsnivån synes ha varit rätt stabil under det senaste decenniet.

Historik

Det som Johan Fischerström (1785) skriver i sin beskrivning av Mälaren, ger en antydan om att blåmesen inte var särskilt allmänt förekommande vid den tiden: ”Blåmesen (P. cæruleus) vacker och dum, högstbegifven på rof, och här nog sällsynt”. Detsamma tycktes gälla Örebro län i mitten av 1800-talet, där den ”träffas sparsamt hela året om” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 11). Från Hällefors rapporterade A. Giöbel till Carl Rudolf Sundström (1892, s. 20), att fem blåmesar dök upp i december 1886 eller 1887, för första gången på femton år, och matades på hans veranda: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam in Dezember und in den folgenden Wintermonaten zum erstenmal zeit 15. Jahren vor; fünf Stücke kamen täglich bis zur Veranda des Korrespondenten und bekamen da Futter.”.

A. Kempe (1911, s. 11) noterar blåmesen som en av de fågelarter i Västmanlands län ”hvilkas hufvudsakliga utbredning faller inom ekregionen”. I början av 1920-talet betecknades arten som ”Ej ovanlig i W^ås trakten. Anträffad häckande 1923.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]. Häckningsuppgiften var närmare bestämt ”bo med ungar på Norrskär [Västerås-Barkarö] 1923 enl G. Nilsson” (anonyma anteckningar i Västerås stadsarkiv, sannolikt förda av O. M. Floderus på 1920-talet). Enligt samma källa ansågs blåmesen ”mindre vanlig” i Sala, ”rätt så vanlig” i köpingstrakten samt ”tämligen allmän utefter Mälaren”. Något som måhända understryker artens ovanlighet vid den tiden längre norrut i landskapet, är följande två anteckningar: ”Ramnäs: Virsbo vintertiden iakttagen enl. Disponent N Hallström”; ”Lindesberg iakttagen 10/2 1924 enl. O. M. Floderus”. Från Sala, pingsten 1923, berättar Henrik Hasselgren (1923), att ”åtminstone vid tvenne hålkar ha vi denna vår iakttagit byggande blåmesar, vilket är mindre vanligt”. Om det var blåmesen i sig som var mindre vanlig, eller om det var företeelsen att häcka i holk, är inte helt klar. I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns tre ägg från Västmanland: Furunäs i Ervalla den 8 maj 1939; Hallstahammar den 10 maj 1963; Kvalsta i Berg den 15 maj 1964 (Göran Frisk, in litt.).

På en utbredningskarta, presenterad av Kjell Engström (1952), redovisas blåmesen som ”allmän häckfågel” inom större delen av landskapets östra halva, medan den i väster och längst i nordost betecknades som ”sparsam men regelbunden”.

Blåmesens utbredning i Sverige (Kjell Engström 1952).

I Lundby socken häckade blåmesen allmänt under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) och vid Asköviken var den ”årsviss” (Bertil Walldén 1955, s. 255). Bertil Walldén (1961) ansåg att blåmesen gärna åt frön av mistel Viscum album Linné: ”Jag har i synnerhet lagt märke till, hur blåmesen (Parus caeruleus) här gör avsevärda insatser till nytta för värdträdet ehuru till men för mistelns fortplantning. I april 1960 granskade jag systematiskt grenarna på mitt speciella klätterträd, en hägg vid Tidö [Rytterne] med ett femtiotal mistlar. Detta träd hade en månad tidigare varit rikligt dekorerat med mistelförande exkrementtrådar, men av denna sådd fanns nu inte mycket kvar: två felfria frön samt ett antal urätna, ännu fastklistrade fröskal”. I femte och sjätte upplagorna av SOF:s (1962, s. 79; 1970, s. 97) officiella förteckning, uppgavs blåmesen häcka ”sparsammare” i Västmanland än i södra Sverige. Under en månads vistelse vid Finnåker i Fellingsbro, 9 februari – 10 mars 1970, betecknades blåmesen som ”mindre vanlig, kanske 20 ex” (Anonym 1970k). Vid Norsa i Munktorp var den ”tämligen allmänt häckande” (Arne Eklöw 1970).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

I Västanfors och Västervåla betecknades blåmesen som en ”allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981 var de minsta öarna med förekomst av blåmes 1,3 respektive 1,6 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), dvs. 26-77 par/km² skogsmark. På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne fanns blåmesen med 5 respektive 3 par år 1981 (Thomas Skoglund 1981), motsvarande 26-43 par/km² skogsmark. Vid en inventering av Ängsö socken 1983-1984 var Stora Vibusken (<1 hektar) den minsta holmen med förekomst av blåmes (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Dessa tätheter är knappast representativa för landskapet som helhet. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade populationen till 30 000 par, dvs. i genomsnitt 5,5 par/km² skogsmark, en siffra som troligen ligger närmare den verkliga.

Under perioden 1992-2000 syntes det häckande beståndet rätt stabilt vid Asköviken, förutom ett markant toppår 1993 (Thomas Pettersson, opubl.).

Hösten 1975 registrerades sammanlagt 52 sträckande blåmesar vid Gnien i Ramnäs (Sören Larsson 1975b).

Vid linjetaxeringar vid Asköviken vintern 1975/76 (13 gånger; 23 november – 21 februari) registrerades blåmesar vid alla tillfällen utom ett, som mest 7 ex. vid ett och samma tillfälle (Lars Lindell 1976).

Blåmesar övervintrar i hög utsträckning i bladvassområden, dit den söker sig redan under högsommaren. Exempelvis sågs en ”hundraflock” vid Asköviken den 4 januari 1976 (MVOF 7:22).

Flyttning och övervintring

Blåmesen anses vara i huvudsak stannfågel. Flyttningsrörelser äger dock rum vissa höstar, t.ex. 2010 och 2012, då 256 respektive 247 individer noterades i landskapet. De högsta (minst 100 ex.) dagssummorna under perioden 2000-2023:

2012      110 ex. Kvicksund i Rytterne 29.9 (FiV 44[2-3]:54).

2012      115 str. (S) Kvicksund 6.10 (FiV 44[2-3]:54).

2012      100 r. Bläsåsen i Näsby 6.10 (FiV 44[2-3]:54).

Antal blåmesar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Veckovis fördelning av blåmesar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Lokaler med fynd av sträckande blåmes 2000-2023. Prickens storlek indikerar det sammanlagda antalet rapporterade individer och pil anger uppgiven sträckriktning.

Sexton (16) ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända, merparten (7) funna nära (<50 km) märkplatsen. Följande mer långväga fynd är kända:

• Två årsungar som märktes vid Fullerö i Västerås-Barkarö 6.8 1962, kontrollerades vid Morup i Halland 31.12 1962 respektive vid Långås i Halland 4.3 1963 (RC, in litt.).

• En årsunge (♀) som märktes vid Asköbäcken i Västerås-Barkarö 24.9 1993, kontrollerades vid Falsterbo i Skåne 19.10 1993 (RC/Å 1993:132).

• En årsunge som märktes vid Västvalla i Fellingsbro 16.7 1993, kontrollerades vid Lågskär, Lemland, Åland, i Finland 14.10 1995 (RC/Å 1995:133).

• En fjolåring (♀) som märktes vid Släthult, Vireda, i Småland 8.1 1998, återfanns vid Finnåker i Fellingsbro i juni 1998 (RC/Å 1998:121).

• En årsunge som märktes vid Malmön i Köping 19.9 2004, kontrollerades vid Lista fyr i södra Norge 16.10 2004 (RC, in litt.).

• En årsunge (♀) som märktes vid Malmön i Köping 18.9 2011, återfanns död vid Kvillsfors i norra Småland 1.12 2012 (RC, in litt.).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen C. c. caeruleus.

Senast uppdaterad 2024-12-03