Duvhök Accipiter gentilis (Linné 1758)

Utbredning

Duvhöken häckar i skog, såväl barr- som lövskog. Den förekommer sparsamt i hela landskapet.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022 (fynd av ettåringar (2K) har exkluderats). Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Med användande av uppgifter och resonemang nedan under Historik synes cirka 300 par vara en rimlig beståndsuppskattning för Västmanland kring millennieskiftet. Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning hamnade också på 300 par. Duvhöken är under perioden 2013-2023 rapporterad under häckningstid (1.5-31.7) från 144 så kallade atlasrutor (5x5 km), vilket med täthetsuppgifter nedan skulle innebära ett bestånd på cirka 200-250 par i Västmanland. Från cirka 290 atlasrutor saknas uppgift om duvhök under häckningstid. Jag gissar att kanske hälften av dessa hyser häckande duvhök. Sålunda kan populationen uppgå till cirka 300 par.

Västmanlands population av häckande duvhök tycks inte ha genomgått någon större förändring de senaste två decennierna, men antalet rapporterade fynd under häckningstid har ökat något. De låga värdena åren närmast efter millennieskiftet i figurerna nedan beror självfallet på underrapportering. Antalet rapporterade säkerställda häckningar varierar stort mellan olika år men är i genomsnitt ganska få och ingen tendens synes finnas heller där.

Historik

Det första belägget för förekomst av duvhök i Västmanland utgörs av subfossila lämningar (ca 600-900 e. Kr.) från utgrävning av människograv från vikingatid vid Varu i Fellingsbro (L. Andersson 1982).

Från och med mitten av 1800-talet förekommer duvhöken flitigt i litteraturen. Det handlar både om häckningsförekomst och uppträdande i övrigt, men som en röd tråd går uppfattningen om duvhöken som ett avskytt skadedjur. I det följande ska vi också se rikligt med exempel på uttryck för detta, inklusive intensiv förföljelse. Carl Rudolf Sundström (1868, s. 16) konstaterar kort att duvhöken var ”mycket allmän” i Örebro län. En tidig uppgift från 1866 föreligger också från Ramnäs: ”Från Ramnäs jemte angränsande socknar i Westmanland, af Skogsförvaltaren C. A. Thorssén. [---] Ehuru många dufhökar hvarje år skjutas samt deras bon plundras, så är dock denna fogelart ganska allmän i denna trakt och tyckes snarare tilltaga än aftaga i antal” (C. A. Thorssén 1866). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en duvhök: ”♂ sen. Västerås. nov. 1866.” (nr. C 297), och i Arboga skolors fågelsamling en annan: ”♀ Arboga 1870 Hr. Veterin. Läk. R. Silfverhjelm” (Ulf Eriksson 1985). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns 23 skinnlagda eller monterade duvhökar från Västmanland. De äldsta av dessa utgörs av två unga honor från Kärrgruvan i Norberg, daterade 21 oktober 1883. I dessa samlingar finns dessutom tre ägg från Hällefors (Silken, Silvergruvan, Sandsjöhöjden), daterade 7-9 maj 1934. Övriga duvhökar i samlingarna härrör från 1945 och framåt (Göran Frisk, in litt.). Dessutom: ”Dufhök ♂ ad o juv.” (Ur: Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern [1897-1902] skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.). P. A. Timm (1868) roade sig med att anrätta och provsmaka diverse fåglars kött, men i duvhökens fall utan särskild framgång: ”Äfven dufhök och kråka har jag försökt anrätta: båda ha befunnits dåliga till smaken”. Adr. Giöbel (1877) rapporterade från Hällefors, att ”Dufhöken gör betydlig skada på tjäderfogeln…” och under Hellefors’ jagtförenings tre första verksamhetsår 1874-1876, fälldes sammanlagt 38 duvhökar, varav 16 st. enbart år 1876. Från ”Nora bergslag” rapporterades 1880, att ”Bergufven är sällsynt, men hönshöken så mycket allmännare” (Anonym 1880c). Följande två notiser berättar om förföljelse. Först från arbogatrakten 1878: ”Hvad åter angår fribytaren höken... ...att han på flere ställen ansenligt förminskats - möjligen genom utsatta spjutbulvaner” (SJNT 16:219); sedan från Linde vintern 1878/79: ”En mängd dufhökar ha i Lindes bergslag denna vinter skjutits vid sitt anslag på bulvanerne” (SJNT 17:50). Under ett antal år på 1890-talet, rapporterades från ”Östra Västmanland” följande:

1890      ”Dufhök: allmän och gör mycken skada, isynnerhet å skogsvildtet, men efterhålles för skottpengarne. Vid bulvanjagt fällas många hökar.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1890).

1891      ”Dufhök: förekommer, dess bättre, icke i större antal, men saknas dock ingenstädes alldeles.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1891).

1892      ”Dufhök: förekommer som förut. En och annan fångas fortfarande i af jägarförbundet anskaffade hökfångare. Skjutes annars nästan uteslutande då han infinner sig vid det här i orten flitigt bedrifna orrskyttet för bulvan.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1892).

1893      ”Dufhök: anses snarare hafva minskats än ökats.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1893).

1896      ”Hök förekommer öfver allt, ehuru ingenstädes i oroande mängd.” (Carl Wollert & Reinhold Ekelund 1896).

Det synes, av kommentarerna att döma, att förföljelsen gav effekt på populationen. Därefter ett par, något lugnare rapporter, varav först denna från Järle i Ervalla; ”Dufhöken kommer fram till bys vanligen kort före ett utbrytande oväder. Vid djup snö, som då ofta hänger massvis å trädens grenar, flyger han sakta omkring och flaxar med vingarne för att skrämma fram någon nötskrika eller ekorre, som där gömt sig.” (Adrian Giöbel 1902). I samband med en skildring av kråkskytte för berguv ”En majmorgon 1894” vid ”Fänsbodasjön” [=Fänsbosjön] i Fellingsbro, nämner Carl Kjellin (1904): ”Jag är åter färdig att skjuta, då jag i detsamma får höra ett gällare skri... [---] Det är en dufhök.”. I en redogörelse för jakten inom Engsö fideikommiss i Björksta och Ängsö, nämns bland annat.: ”Under tiden 1897-1903 hafva å nämnda egendom dödats följande rofdjur:... ...72 dufhökar…” (Fredrik Björkenstam 1904). Fortsättning följde år 1904: ”Under året har å fideikommissets marker dödats… …20 dufhökar…” (F. Björkenstam 1905).

Vid ”jakttidens början 1925” rapporterades ”mindre god” förekomst av duvhök i såväl Örebro län som Västmanlands län (SJT 64:142-143). Trots det fälldes år 1925 hela 222 duvhökar bara i Västmanlands län (rapport från Västmanlands län av länets jaktvårdsförening för år 1925). Gustaf Lundberg (1959), som tillbringade 45 somrar 1902-47 vid Bjurfors i Norberg och därvid kom i kontakt med 3-4 duvhöksbon årligen, rekordår ända upp till 7 bon, ansåg att duvhöken var ”en av jaktvårdens svåraste gissel”. Duvhökens födoval i Bergslagen dominerades, enligt Gustaf Lundberg (1959), av tjäder Tetrao urogallus, orre Lyrurus tetrix och järpe Tetrastes bonasia i fallande frekvensordning. Av övriga bytesdjur iakttog Lundberg ekorre Sciurus vulgaris Linné 1758 ”ej så sällan”, samt nötskrika Garrulus glandarius, ungharar Lepus sp. och morkulla Scolopax rusticola, däremot aldrig skata Pica pica, kråka Corvus corone, tamhöns eller ”duva” Columba sp.

Följande notis från 1940 ger måhända en fingervisning om att duvhöken var rätt ovanlig, men framför allt att den sällan visade sig inom tätbebyggt område: ”Då undertecknad under påskhelgen gästade min bror i Västerås stad, blev jag vittne till följande episod ur djurens liv. På annandagens morgon vid 7-tiden meddelade barnen, att det var en fågel i trädgården, som höll på att äta upp en annan. Det befanns vara en stor duvhök – sannolikt en hona – som tagit en duva endast en 4-5 meter från barnkammarfönstret och nu höll på att kalasa på den. [---] Detta hände inom gamla länsträdgårdens område mitt inne i stadens centralare delar. Man torde nog få taga för givet, att detta icke var någon tillfällighet, utan sannolikt en övervintrande hök, som kommit underfund med, att det är ett synnerligen bekvämt sätt att skaffa sig proviant genom att jaga bland de tama duvorna och änderna inom staden” (Paul Andersson 1940). Olof Knöppel (1941) förmedlade följande: ”En episod, som dock går utanpå allt annat och som vittnar om nötskrikans tilltagsenhet och fräckhet, berättades mig härom året av en skogvaktare från Hellefors. Han omtalar hur en nötskrika, då han en vår höll vakt vid ett duvhöksbo för att få skjuta hannen – honan var redan skjuten – upprepade gånger sågs besöka boet. Då duvhöksäggen senare skulle tagas ned, visade det sig, att nötskrikan redan hunnit hacka sönder dem”. Vad gäller förekomstuppgifter i övrigt från 1940-talet, rapporterades bland annat från Västmanlands län, jaktåret 1946/47, att ”Duvhöken är som häckfågel icke allmän inom länet men förekommer höst och vinter i stort antal som strykfågel” (Anonym 1947). Från landskapet i stort rapporterades 1949 ”stark nedgång” (Kai Curry-Lindahl 1949).

När det gäller 1950-talet finns en rad, delvis motstridiga, uppgifter om duvhökens förekomst i Västmanland. Olof Knöppel (1958) skrev, att ”duvhöken häckar i landskapets äldre skogsområden. Som flytt- och strykfågel vintertid är den allmän, särskilt i trakterna längs Mälaren med dess rika bytesmöjligheter”. Beträffande Västerfärnebo ansåg Olof Knöppel (1951) också, att duvhöken var en av de vanligaste rovfåglarna. När det gäller den så kallade Hälleskogen, till stor del belägen i Västerfärnebo, motsägs han dock av Gustaf Adolf Olsson (1958): ”Sparvhöken är alltjämt vanlig, däremot numera ej duvhöken, som det ännu på 1930-talet kunde sägas vara gott om. De under många år av jaktvårdare använda hökburarna var nog alltför effektiva”. Även vid Väringen i Ervalla/Näsby hörde duvhöken till ”sällsyntheterna” (Erik Sjöstedt 1958) och i Hällefors hade den ”minskat i antal” (Axel Forsberg 1958). För att skydda utsatta fasaner i Ängsö förföljdes duvhöken där: ”De senare lockar en härskara av hökar om höstarna. Då gillras hökburarna upp ’för att uppehålla jämvikten’, och många är de luftens stolta ädlingar, som här fått sin bane” (Bertil Walldén 1958). Duvhöken var ”tillfälligt häckande” i Lundby socken åren 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) och ”årsviss” vid Asköviken (Bertil Walldén 1955, s. 255). Från Norberg berättade Bengt H. Girell (1958) följande: ”Av rovfåglar torde duvhöken häcka i 5 à 6 par. Fågeln är emellertid här som annorstädes hårt efterhållen av jägare. Senast vid midsommartid 1955 stod jag vid ett bo med tre ungar i. När detta skrives (okt. 1957) uppger Walfrid Pettersson, att det troligen finnes mer än ett duvhökpar i skogen, d. v. s. inom ett område om ca fem km²”. Att meningarna ibland gick isär, till exempel mellan ”jägare” och ”övriga naturvänner”, berättade också Bertil Walldén (1955, s. 238) om: ”Medan de förra i Västmanland lämnat rapporter om ’god tillgång’ på duvhök, har av de senare vissa år även durkdrivna ornitologer haft mycket svårt att upptäcka häckande fågel”. Greta Carlstedt-Pihl (1960) nämnde duvhöken från Torrvarpen i Grythyttan på detta sätt: ”När duvhöken är på jaktstigen, får kycklingarna brått att sätta sig i säkerhet under hönsmammans vingar”. Gustaf Lundberg (1959) ansåg att det var uppenbart att duvhöken ”under senare år något minskat i frekvens” och att denna minskning berodde på ”bristen på skogsfågel”. Slutligen, när det gäller 1950-talet, berättade Harald Wedérus (1958) följande från Vågsjön i Sura: ”På den stora ön, Vågön, brukar ett av traktens fåtaliga duvhökpar reda sitt bo i en yvig jättegran...”.

Under 1960-talet lämnades flera rapporter om minskning av duvhöksstammen, till exempel: ”Markant nergång av häckfågelbeståndet. Under höst och vinter fångas åtskilliga ex. i hökfällor i trakten” (Hans Avelin 1969). År 1968 tycktes läget verkligen dystert: ”Häckar troligen ej regelbundet i Vstm. Kommer kanske att etablera sig på nytt, då något fler vinter- och vårobservationer föreligger” (Hans Avelin 1970). Och dessutom: ”Häckningar har förekommit i Västmanland 1969” (Ingvar Granqvist 1970b). Lars Lindell (1977) ansåg att dessa uppgifter var ”kraftiga underskattningar”. Dock pekar alla tillgängliga uppgifter i samma riktning. I Norberg var förekomsten välkänd sedan tidigare och därifrån rapporterades: ”Markant minskning. Av tidigare kända bebodda fyra boplatser inom Norbergs köping var samtliga övergivna vid inventering 1966 (Walfrid Pettersson)” (Hans Avelin 1968). I en rapport från ”markerna” skrivs: ”Duvhökens och sparvhökens hittillsvarande numerär är direkt katastrofal. Var är fjolvinterns få fåglar?” (Anonym 1970e). Från Norsa i Munktorp lämnade Arne Eklöw (1970) liknande besked: ”Synes numera kunna betraktas som en raritet. I början av 60-talet sedd relativt ofta; vid c;a 75 exkursioner mars-nov 1969 ej iakttagen en enda gång. Ett ex 29.8.70”. Slutligen bekräftar Stefan Björklund (1970) artens sällsynthet vid den tiden även vid Gussjön i Fläckebo: ”Roligt är att åter ha fått se en duvhök vid Gussjön. Förra gången var för ungefär ett år sedan. Dess uppdykande var samtidigt något av en dramatisk scen, då höken försökte slå en ekorre i en gran alldeles intill oss men missade. Säkerligen rörde det sig om den gamla, stora hökhonan som jag sett vid Gussjön mycket förr om åren och som enträget verkar bita sig fast i trakten. Hoppas nu bara att den stannar och visar sig mer i höst”.

En analys av observationsmaterial från Asköviken 1966-1975, gav vid handen en tydlig ökning under den perioden, +27 % om man jämför den första femårsperioden med den andra (Thomas Skoglund 1979). Det kan också nämnas, att under en god sträckdag för rovfåglar vid Asköviken den 20 september 1970, inräknades sammanlagt fyra duvhökar (Bo Kumlin 1971). Vid Gussjön i Fläckebo sågs duvhök ”sällan, men regelbundet under flyttningstiderna” (Stefan Björklund 1973b). Vid Gnien i Ramnäs summerades nio duvhökar våren 1975 och åtta individer på hösten samma år (Sören Larsson 1975b). Från 1970-talets första hälft föreligger i övrigt inte särskilt många uppgifter. Det handlar mest om enstaka observationer, förmedlade i förbigående. Om detta ska tolkas som att det var ont om duvhök är väl synnerligen oklart.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Uppgifter från såväl Roslagen som Mälarområdet i Uppland (Martin Tjernberg 1996) visar en täthet av 4-5 par/100 km² land och vatten, dvs. fyra så kallade ”atlasrutor” (5x5 km). Lars Lindell (1977) räknade med att duvhöken förekom i endast hälften av alla rutor, och hans beräkning stannade därför på cirka 225 par. Hans Ryttman (1985) använde tätheterna 4 par/100 km² skogsmark i södra Sverige och 1 par/100 km² i norra Sverige. Enligt Hans Ryttman (1993) har den svenska duvhökspopulationen inte genomgått några större förändringar under de senaste 20 åren. Mot bakgrund av ovanstående synes cirka 300 par vara en rimlig beståndsuppskattning för Västmanland i slutet av 1990-talet.

Vid en undersökning av duvhökar försedda med radiosändare vid Grimsö i Ramsberg åren 1977-1981, befanns bland annat det genomsnittliga hemområdet under månaderna september-juni uppgå till 5 700 hektar. Duvhökarna visade en tydlig preferens för äldre (”mature”) skog, men det förelåg ingen skillnad mellan höst, vinter eller vår. Inte heller kunde någon skillnad i det avseendet mellan könen påvisas (Per Widén 1989).

Den högsta rapporterade dagssumman av sträckande duvhökar före år 2000 är 14 ex. vid Fläcksjön i Fläckebo den 14 oktober 1977 (Kalle Källebrink, opubl.).

Flyttning och övervintring

Äldre fåglar synes vara i hög utsträckning stationära året om medan ungfåglarna flyttar i september-november och återvänder i mars-april. En studie av duvhökens flyttningsvanor vid Grimsö i Ramsberg 1977-1981 (Per Widén 1983), visade bland annat att årsungarna konsekvent lämnade området inför vintern. De boungar som ringmärktes inom området drog huvudsakligen åt söder och sydost. Även adulta fåglar visade sig flytta, totalt en tredjedel av dem. Av de adulta uppvisade honorna en större flyttningsbenägenhet än hannarna.

Sträckande duvhökar noteras framför allt på hösten med en topp i början av oktober.

Veckovis fördelning av duvhökar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Duvhöken har ringmärkts i relativt stor omfattning i Västmanland, främst inom Grimsö forskningsområde i Ramsberg, men även under några år på 1970-talet i anslutning till utsättningar av fasan, dels i Ängsö, dels vid Gäddeholm i Irsta. Märkning av boungar har ägt rum främst vid Grimsö och har resulterat i 13 återfynd, ett i Norge och resterande tolv i Sverige med följande fördelning på landskap: Dalarna (1), Västmanland (3), Södermanland (1), Östergötland (1), Småland (2), Blekinge (1), Skåne (3). Av de 31 märkta flygga fåglar som resulterat i återfynd, har de flesta återfunnits relativt nära märkplatsen. En fågel sköts i norra Finland medan övriga påträffades inom landets gränser: Hälsingland (1), Dalarna (1), Västmanland (14), Uppland (5), Södermanland (3), Närke (4), Västergötland (1), Skåne (1). Även 35 annorstädes ringmärkta fåglar har påträffats i Västmanland. Dessa fåglars ursprung fördelade sig på följande landskap: Norrbotten (1), Västerbotten (1), Ångermanland (2), Hälsingland (1), Gästrikland (1), Dalarna (1), Uppland (14), Värmland (3), Närke (1), Södermanland (4), Östergötland (2), Dalsland (1), Bohuslän (1), Skåne (2).

Rasförhållanden

Duvhöken är i Västmanland företrädd av nominatrasen A. g. gentilis. Den östliga rasen A. g. buteoides (Menzbier 1882) har med säkerhet påträffats en gång, men inte under perioden 2000-2023: ”Rysk duvhök (Accipiter gentilis buteoides (MENZB.)). En ♀ juv. av denna ras nedlades den 18.12.57 vid Fellingsbro” (Ragnar Edberg 1960).

Senast uppdaterad 2024-12-02