Fjälluggla Bubo scandiacus (Linné 1758)
Förekomst
Fjällugglan är numera en mycket sällsynt uppträdande fågelart i Västmanland och den rapporteras numera långt ifrån årligen. Uppträdandet är helt knutet till vinterhalvåret och det föreligger rapporter från knappt hälften av de senaste fyra decennierna. De tidigaste fjällugglorna på hösten har rapporterats från månadsskiftet oktober-november. Avsaknaden av iakttagelser från nyår till slutet av februari skulle kunna vara reell och i så fall betyda att landskapet numera inte hyser några bra miljöer för övervintrande fjällugglor. Under perioden 2000-2023 har fyra (4) fynd av sammanlagt fem (5) individer rapporterats. Endast för två individer under perioden 2000-2023 har kön uppgivits, 1 3K ♂ och 1 3K ♀. Merparten av fynden rör enstaka fåglar, men vid ett tillfälle har två individer (1 3K ♂, 1 3K ♀) setts tillsammans, nämligen vid Hällby i Tillberga 23 februari – 23 mars 2001 (FiV 33:87; VF Suppl. 37:93).
Historik
Den tidigaste indikationen på förekomst av fjälluggla i Västmanland härrör från folkvandringstid eller vikingatid (ca 400-1050 e. Kr.). Det rör sig om subfossila lämningar från människograv vid Ullvi i Köping, men det är tyvärr inte helt klarlagt om det rör sig om fjälluggla eller berguv Bubo bubo (Barbro Hårding 1994). På 1800-talet uppträdde fjällugglan uppenbarligen betydligt mer regelbundet och mer talrikt än under efterföljande sekel. Därom finns åtskilliga vittnesbörd i litteraturen. Vissa vintrar, t.ex. 1858/59, var den talrikare än eljest (Carl Rudolf Sundström 1868). Från denna vinter föreligger också det första kända fyndet i landskapet; ”♀ Västerås dec. 1858” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. B 84). Enligt Carl Rudolf Sundström (1868) sågs fjällugglan i Örebro län (innefattande bl.a. västra delen av landskapet Västmanland) ”nästan hvarje vinter” och de flesta dödade fåglarna var honor. Uppgiften om att flertalet fjällugglor var av honkön tror jag inte att man behöver betvivla. Könsbestämningen gjordes med största sannolikhet efter dissektion och med ledning av fåglarnas inre könsorgan. Fyra fynd härrör från 1860-talet, fördelade på Västerås (1), Skultuna (1) och Arboga (2).
Sedan dröjer nästa uppgift till 1875, då det också beskrevs vad som troligen var fjällugglornas viktigaste födounderlag: ”Enligt meddelande af Brukspatron C. G. Löwenhjelm ha några Fjellugglor denna vinter förekommit i trakten af Nora; till den 1 mars hade två exemplar blifvit skjutna der i nejden. Alla ortens jägare lade an på att få lifvet af dessa ugglor, emedan man kommit under fund dermed att de plockade bort rapphönsen... En af den ärade Ins:s sagesmän hade en gång under vintern sett två rapphöns flygande taga sin tillflykt till en lada, följda af en hvit uggla (fjelluggla), som derefter satte sig på ladans tak.” (Anonym 1875). Svenska Jägareförbundets avdelning Östra Västmanland redogjorde årligen en period för förekomsten av rovdjur, bl.a. fjälluggla, enligt följande:
1890 ”några exemplar hafva de senaste vintrarne visat sig i närheten af rapphönsens tillhåll.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1890).
1891 ”har icke denna vinter observerats.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1891).
1892 ”har ej heller denna vinter observerats.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1892).
1893 ”endast ett exemplar har under året observerats.” (Sven A. Hallström & Gustaf Zethelius 1893).
I samband med en notis om Västmanlands första och hittills enda fynd av fjällripa Lagopus muta, nämns att en fjälluggla sköts i början av februari 1896: ”En i Nora socken, norr om Nora stad, sig uppehållande Strix Nyctea (Fjelluggla) sköts i någon af senast förflutna dagarna. Äfven denna var ensam. Denna fogelarts förekomst här i trakten är ej så ovanlig som fjellripans.” (Carl Gustaf Löwenhielm 1896). Ännu ett stycke in på 1900-talet utpekades fjällugglan som en av rapphönsens viktigaste predatorer: ”Fjällugglan visade sig i Västmanland redan i dec. 1914. Enligt meddelande iakttogs den i Tillberga den 14 dec. * Vi behöfva väl icke påpeka, att fjällugglan är rapphönsens nästan farligaste fiende” (Anonym 1915). I Möklinta sköts två fåglar på samma plats år 1924. I lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv, finns följande anteckning: ”Köping skjuten omkr. 1908. 1 ex vid Arbåga iaktagen nästan årligen om vintern enl. E. Råberg Ransta [Kumla] vintern 1921-1922 enl R Tenow”.
Även fortsättningsvis under 1900-talet tycks antalet fynd av fjälluggla inskränka sig till ett per decennium och 1930-talets bidrag rapporterades av ”Herr Tenow” från ”Barkarö socken” vintern 1935/36 (V.N.F. 1936-02-22, § 9). Vidare ”sågs ett exemplar utanför Västerås senvintern 1945 (K. H. Rylander)” (Stig Lundberg 1955) och enligt uppgift i regionala rapportkommitténs arkiv, sågs en fjälluggla vid de så kallade Lergroparna, strax norr om Sala, vintern 1948 (Karl-Olov Pettersson, opubl.). Från 1950-talet föreligger två uppgifter, dels en svepande från Västerfärnebo; ”En och annan fjälluggla kan vintertiden förirra sig ned till dessa trakter i mera tillfälliga besök” (Olof Knöppel 1951), dels en individ vid den så kallade Kraftverkstippen i Västerås den 8 mars 1954: ”Demonstrerades ett uppstoppat ex. av fjällugglan med anledning av att stud. Bernt Hedlund meddelat att han dagen tidigare sett den härnere ovanliga fågeln borta vid Kraftverket omsvärmad av en flock kajor ock kråkor” (V.N.F. 1954-03-09, § 2). Bertil Walldén (1955) anger årtalet för denna observation felaktigt till 1953.
De tre vintrarna 1960/61–1962/63 uppträdde fjällugglan invasionsartat i Sverige (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965), vilket de två första vintrarna registrerades också i Västmanland. Då rapporterades minst åtta olika individer vardera vintern. Geografiskt låg tyngdpunkten i öster och söder enligt följande fördelning: Dingtuna (1), Lillhärad (1), Hallstahammar (1), Berg (1), Kolbäck (1), Köping (1), Arboga (3), Medåker (1), Möklinta (1), Fläckebo (2), Kumla (1), Ramnäs (1), Fellingsbro (1). Förteckning över fynden 1960/61 och 1961/62:
1960/61 ”Vintern 1960-61 uppträdde den emellertid både i... ...Arboga och Köping.” (Ingemar Frycklund & Björn Nagell 1963).
1960 ”2.12 1 ex. Bergs sn, Hallstahammar (fallvilt). gm H. Avelin, K. H. Rylander.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1960 ”4.12 1 ex. Köpings stad (uppehöll sig där en tid). gm H. Avelin.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1960 ”15.12 1 ex. Skälby gård (2 km S Kolbäck). gm H. Avelin.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1961/62 ”I Arboga lär även ett exemplar ha iakttagits [vintern 1961-62] (närmare uppgifter härom saknas tyvärr ännu).” (Björn Nagell 1963).
1961/62 ”Vintern 1 ex. Kumlaby (4 km SW Sala). Sigfrid Johansson.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1961 ”Ett ex. iakttogs den 27.1.1961 vid Medåker, ca 10 km från Arboga i Västmanland.” (Erik Borgström 1961).
1961 ”Jan.-mars 1 ex. ad. ♂, Valsta gård (2 km E Hallstahammar). gm H. Avelin, K. H. Rylander.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1961 ”15.3 1 ex. Ytteråby skog (ca 6 km ENE Hallstahammar, möjligen samma som vid Valsta). gm H. Avelin, K. H. Rylander.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1961 ”15.3 1 ex. Smiskogen, Dingtuna (möjligen samma som vid Valsta). gm H. Avelin, K. H. Rylander.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1961 ”...1961 kom en verklig raritet på besök i sångsvantider - en fjälluggla [Djupen i Ramnäs].” (Bertil Eriksson 1972).
1962 ”1 ex på Hjälmarens is 1 febr, ätande skräpfisk (Ragnar Edberg).” (Ingemar Frycklund & Björn Nagell 1963).
1962 ”5.2 1 ex. Rinkaby, Fellingsbro (ca 20 km WNW Arboga). Erik Ringaby.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965). ”1 ex vid Ringaby, Fellingsbro 5 april (Erik Ringaby).” (Ingemar Frycklund & Björn Nagell 1963). Dessa båda fynd är sannolikt identiska, och den korrekta dateringen är i så fall den 5 februari (Jan-Erik Malmstigen 1988d).
1962 1 ex. Vitmossen i Fläckebo 25.2 (MVOF 10:57).
1962 ”Febr. 1 ex. 5 km NE Möklinta (20 km SE Avesta). Erik Jansson.” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965).
1962 1 ex. Kolartorp i Fläckebo 14.4 (Harald Eriksson & Sören Larsson, opubl.).
Den tredje invasionsvintern, 1962/63, rapporterades dock bara en fjälluggla från Västmanland: ”17.1 1 ex. ad. hanne, Kumlaby. Sigfrid Johansson” (Björn Nagell & Ingemar Frycklund 1965). Därefter föreligger två fynd under 1960-talet, dels ”Ett ex. uppehöll sig vid sopstationen, Norberg i jan. febr. 1964 (Walfrid Pettersson m.fl.)” (Hans Avelin 1968), dels 1 ex. vid Virsbo soptipp i Ramnäs den 6 mars 1966 (Inge Larsson, opubl.). Sedan gick elva vintrar utan att ett enda fynd rapporterades.
Kommentar
Det synes helt klart att fjällugglan uppträdde mer frekvent i landskapet under 1800-talet, än i modern tid. Den skenbara ökningen under 1980- och 1990-talen kan möjligen ha en reell bakgrund, men annars ligger det nog närmast till hands att förklara den med en bättre organiserad rapporteringsverksamhet. Fjällugglans försvinnande som regelbundet reproducerande art ur den svenska faunan under 1900-talets senare del, stöder detta antagande. Hur kan man då förklara att fjällugglan var vanligare för 100-150 år sedan? För det första kan det naturligtvis ha funnits fler fjällugglor då, generellt sett. Tillgången på föda kanske var bättre i häckningsområdena förr, framför allt beroende på en rikligare förekomst av fjällämmel. Tillgången på föda i övervintringsområdena, dit Västmanland kunde räknas, var säkerligen också större förr. Inte minst gäller det rapphöns. Enbart vid Tunadal i Köping sköts över 10 000 rapphöns under en sextioårsperiod 1863-1923 (Oscar von Mentzer 1925). Sannolikt fanns också en större tillgång av även annat så kallat fältvilt. Detta kan naturligtvis i hög grad ha bidragit att fler fjällugglor sågs i landskapet. Fjällugglan utsattes tidigare också för hård förföljelse vilket även detta sannolikt bidrog till decimeringen. En högre observationsfrekvens förr kan också ha direkta klimatiska orsaker, exempelvis genom att 1800-talets emellanåt mycket hårda vintrar tvingade fjällugglorna söderut i högre grad än vad som är fallet numera. En minskad tillgång på föda i såväl häckningsområdena som fjällugglans övervintringsområden, kan alltså vara avgörande faktorer, var och en i sig, för artens nedgång. Vad som orsakar att fjällämmelns toppår, de s.k. lämmelåren, har uteblivit på sistone är inte helt klarlagt, men misstankar har riktats mot att överbetning av ren skulle ligga bakom. Fältviltets minskning i Mellansverige brukar förklaras med jordbrukets strukturrationalisering under 1900-talet, kryddat med kalla vintrar, till exempel på 1940-talet, och perioder av giftanvändning.
Senast uppdaterad 2024-01-23