Järpe

Järpe Tetrastes bonasia (Linné 1758)

Utbredning

Järpen förekommer främst i sammanhängande skogsområden, särskilt i bördig granskog och med inslag av lövträd. Den förekommer tämligen allmänt i Skogslåglandet och i Bergslagen, medan förekomsten i Mälarområdet är påtagligt gles med stora utbredningsluckor i landskapets södra och östra slättbygder.

Rutor (5x5 km) med fynd av järpe, oavsett årstid, 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Tommy Lennartsson (1983) räknade med en genomsnittlig täthet av 0,2 par/km² i landskapets skogsmark (cirka 5 500 km²), vilket ger en stam på 1 100 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har emellertid beräknat den västmanländska populationen till det nästan dubbla, 2 000 par. Beståndet synes stabilt över tid.

Antal rapporterade säkerställda häckningar 2000-2023.

Historik

Järpen har sedan mycket länge varit av stort intresse som jaktbyte och uppgifter i litteraturen förekommer därför relativt ofta. Den allra tidigaste uppgiften härrör från Tidö i Rytterne: ”Tjädern och hjerpen förekomma i jagträkenskaper från 1600-talet, men äro numera ytterst sällsynta.”. (F. U. Wrangel 1886).

Från 1700-talet skriver Olof Grau (1754, s. 41) i sin beskrivning av Västmanlands län att ”Willebråd och Skogs-foglar fångas til myckenhet på somlige orter: Sådane äro... ...Hierpe... ...m. m.”. Och Johan Fischerström (1785) nämner järpen i sin beskrivning av Mälaren, men utan förekomstuppgifter för Västmanlands del: ”Hierpen (Tetr. Bonasia) som jag sedt i Svartsjö-trägård [Uppland]; som til et ringa antal, emot förra tider, hvartil uthugne skogar och ett omåtteligt skjutande på lockning m. m. så mycket bidragit”.

En god förekomst av järpe i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet indikeras av en jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk i Skinnskatteberg åren 1794-1823. Där nedlades järpar under nästan alla år under perioden, som mest 34 ex. år 1802 (Anonym 1908). Se histogram nedan.

Från jaktmarker någonstans mellan Västerås och Enköping i Uppland skriver friherre Mathias Alexander von Ungern-Sternberg i sin dagbok: ”Till och med 1815 var jagtmarken förnämligast trakten mellan Enköping och Vesterås... [---] De följande åren visa icke heller någon mycket mera betydande siffra, men för år 1804 uppgår hon till 199, nämligen:... ...1 hök... ...3 orrar, 4 jerpar, 58 rapphöns, 2 wachtlar, 1 knarr, 33 beckasiner och 29 stycken hvarjehanda sjöfogel.” (SJNT 19:28-33).

Under 1800-talet rapporterades förekomsten rätt flitigt, åtminstone från vissa håll i landskapet. Från Ramnäs rapporterade t.ex. ”Skogsförvaltaren C. A. Thorssén” att ”…med hjerpen, som mindre talrikt förekommer, har förhållandet varit enahanda…” (SJNT 3:95). Året därpå rapporterade samme Thorssén att ”Skogshönsen, tjäder, orre och hjerpe, ha haft ett godt år: kullarne voro i allmänhet fulltaliga och dertill särdeles tidiga.” (C. A. Thorssén 1866).

Beträffande Örebro län uppgav Carl Rudolf Sundström (1868) att järpen träffas ”öfverallt i de större skogarne, dock icke talrikt.”, något som bekräftades av August Emil Holmgren (1867-71, s. 709): ”I Örebro läns bergslag förekommer han i temligen stort antal...”.

Från ”Norbergs bergslag” rapporterade P. A. Timm (1866) att järpen hade minskat i antal: ”Hjerpen, hvilken förr var temligen allmän, minskas årligen i antal. Då blott få skjutas, måste orsaken till minskningen sökas i de täta skogarnas aftagande.”. Bruksförvaltaren P. A. Timm följde upp detta med årliga rapporter de närmast följande åren och som bekräftade den klena förekomsten:

1866 ”Hjerpe: aftagande stam; dålig årgång.” (P. A. Timm 1867).

1867 ”Tjäder, Orre, Hjerpe: dålig årgång; i tjäderkullarne endast 1 eller 2…; en följd af den oblida väderleken under dessa foglars fortplantningstid.” (P. A. Timm 1868b).

1868 ”Hjerpe: ringa tillgång.” (P. A. Timm 1869).

1869 ”Tjäder, orre och hjerpe: så godt som ingen årsafvel, emedan kyla och ogynsam väderlek förstörde både ägg och ungar.” (P. A. Timm 1870).

1870 ”Jerpen förekommer blott i ringa antal…” (P. A. Timm 1871).

Flera uppgiftslämnare klagade över att vissa rovfågelarter skattade järpstammen hårt. Adr. Giöbel (1877) skrev t.ex. att ”…sparfhöken plockar bort allt hvad jerpe heter. Den lilla hökens alltid i »jerpsnår» belägna bo är höstetid ofta rågadt med ben och klor efter trast- och jerp-ungar!”. Samma källa uppgav även ormvråken som predator på järpe: ”Ormvråken, åtminstone den gamla fogeln, tager här i storskogen mycket ofta hönor och ungar af tjäder, orre, jerpe och and…”. Samme Giöbel rapporterade detta också till Carl Rudolf Sundström (1888): ”Hellefors (A. Giöbel). Nimmt immer mehr und mehr ab infolge der Verfolgungen seitens der Sperber [sparvhök], die am liebsten in denselben Wäldern wohnen, nämlich in jüngern, mit Birken gemischten Nadelwäldern in der Nähe eines Baches oder eines Sumpfes.”. Att järpen och sparvhöken ofta häckar i samma miljöer bekräftades även av Einar Lönnberg (1922), som skrev bl.a. att ”Emellertid blir ett dylikt samboende ofta ytterst ödesdigert för järpstammen.”.

Under återstoden av 1800-talet lämnades en del rapporter om förekomsten av järpe och i nedanstående tabell sammanfattas de.

1878	Arboga	”Sedan jerpen länge synts nära att alldeles försvinna från vår fogelverld... ...är det så mycket mera glädjande att vitsorda att han under sista året icke så obetydligt ökat sig, så att man numera icke så sällan angenämt öfverraskas af hans bullrande flygt...” (SJNT 16:218).
1880	Arboga	”Jerpen förekommer, såsom kändt är, allt mera sällan i våra skogar.” (Anonym 1880b).
1880	Nora	”Från Nora bergslag:… Jerpe, förut ytterst sparsamt förekommande, har i år något ökat sig; kullarne hafva varit större och tyckas ej hafva lidit af den torra sommaren så mycket som tjäder och orre.” (Anonym 1880c).
1890	Västmanlands län	”Afdelningen i Östra Västmanland: [---] Jerpe: förekommer litet hvarstädes i skogsbygderna, ehuru spridt och ingenstädes i större antal. Årgången och qvarvarande stammen goda.” (SJNT 28:128-130).
1891	Västmanlands län	”Från Afdelningen i Östra Vestmanland: [---] Jerpe förekommer spridd här och der. Stammen synes hafva bibehållit sig vid förutvarande numerär.” (SJNT 29:133-134).
1892	Västmanlands län	”Svenska Jägarförbundets Afdelning i Östra Västmanland: [---] Tjäder, Orre och Jerpe: årgången temligen god och stammen något ökad.” (SJNT 30:128-129).
1893	Västmanlands län	”Afdelningen i Östra Vestmanland: [---] Jerpe: som förut.” (SJNT 31:215-216).
1894	Västmanlands län	”Styrelsen [Sv. Jägarförbundets afdelning i Ö. Västmanland] får med afseende å vildbrådstillgången under året [1894] inom afdelningens område afgifva följande redogörelse: [---] Hjerpe: förekommer fortfarande mera sällsynt.” (SJNT 33:216).
1895	Västmanlands län	”Svenska Jägarförbundets Afdelning i Östra Westmanland: [---] Hjerpe i aftagande.” (SJNT 34:213-214).

Under 1900-talet till och med 1960 rapporterades följande förekomstuppgifter:

1903	Fellingsbro	”Emellertid finnes ännu så pass stora och sammanhängande skogskomplexer härnere i Fellingsbro socken, på gränsen mellan Västmanland och Närike, att de väl hysa, icke blott räf och rätt mycket hare, utan äfven orre i ganska afsevärd mängd, ja till och med tjädrar och en och annan af de skygga järparne. Detta i fråga om de södra delarne af socknen. Hvad de norra beträffa, så utgöras de åter af öfvervägande skogsmarker, där skogsfågel, hare och älg är hufvudviltet.” (Carl Kjellin 1903).
1909	Fellingsbro	”Järpe. Skjuten 1909 vid Sparsta [?], Fellingsbro under rapphönsjakt.” (V.N.F. 1925-04-26, § 10).
1911	Västmanlands län	”I täta fuktiga, med löfträd uppblandade barrskogar uppehåller sig tjädern, och, ehuru sparsammare, järpen...” (A. Kempe 1911).
1918	Västmanland	”Järpen är som vi veta fridlyst i… …Örebro och Västmanlands län. Den har, inrapporteras det, svårt att klara sig trots fridlysningen, och i Örebro län minskas han alltjämt. I Västmanlands län säges han, ’trots förbudet ej hafva nämnvärdt ökats’ – detta är dock ingen direkt minskning.” (SJT 56:136).
1923	Västervåla Skinnskatteberg	”Järpe i märkbar ökning inom Skinnskatteberg, V. Våla o Uttersberg [Bil E till V.N.F. 1923-10-20]”.
1923-24	Sura	”Rätt allmän vid Lisjö Sura socken 1923 och 1924. – Talrikare än både orre o tjäder.” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson).
1924	Haraker Skultuna Sura Ramnäs	”Torde vara tämligen allmän i Ramnäs, Surahammar, Svanå och Skultunaskogarna.” (Ur promemoria daterad av år 1924, undertecknad av J. V. Ödman).
1925	Örebro län	”Järpen ökas i norra delen av Örebro län, eljest är tillgången ringa.” (SJT 63:143).
1925	Västmanland	”I märkbar ökning flerstädes, såsom i Skinnskatteberg, Uttersberg, Sura, Ramnäs, Haraker, Skultuna, Våla härad och norra delen av Örebro län...” (Matts Floderus 1925).
c. 1925	Västmanland	”Järpe förekommer spritt något ökad tack vare fridlysningen.” (Ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv).
1925	Västmanlands län	”3+” (mindre god förekomst, ökning från 1924) (SJT 64:142-143).
1925	Örebro län	”3+” (mindre god förekomst, ökning från 1924) (SJT 64:142-143).
1927-39	Västmanland	”...skall ha iakttagits... ...en del av Västmanland...” (Paul Rosenius 1927-39, s. 338).
1946/47	Västmanlands län	”Järpen är synnerligen pålitlig till sin förekomst inom för denna trevliga fågel lämpliga arealer. Någon större ökning är dock icke att anteckna, trots mångårigt totalförbud.” (Anonym 1947).
1946	Västmanland	”För järpen förtäljes ökad tillgång...” (Kai Curry-Lindahl 1946)
1947	Västmanland	”Stammen rapporteras ha ökat...” (Kai Curry-Lindahl 1947)
1951	Västerfärnebo	”Järpen har hållit sig bäst av våra skogsfåglar. Någon riklig tillgång har väl knappast förekommit på mycket länge, men fågeln håller sina positioner någotsånär. Det finns alltid ett par på de gamla, kända häckplatserna, men något mer blir det just inte, i trots av att arten varit totalfredad för jakt i långa tider. Orsaken härtill anser man vara sparvhöken och nötskrikan. Båda häcka i ungefär samma terräng som järpen. Nötskrikan stjäl äggen och sparvhöken tar kycklingarna. Troligen medverkar även andra faktorer, och det kan antagas, att även järpen infekterats av den blodsjukdom, som man numera anser vara orsaken till tjäderns och orrens djupa nedgångskurva.” (Olof Knöppel 1951).
1952	Västmanland	”Järpstammen normal. [---] (E. Rådberg, Hällefors). I stort sett oförändrad tillgång (O. Knöppel).” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).
1955	Sura	”...finns f. ö. uppåt surahållet.” (Bertil Walldén 1955, s. 245).
1955	Västerås	”Sedd i västeråstrakten men ej kring Asköviken” (Bertil Walldén 1955, s. 256).
1957	Västerås	”Einar Björklund rapporterade, att järpen ökat i Västeråstrakten på senare år. Han byggde denna åsikt delvis på framlidne konservator Gustav Nilssons dagböcker, som ser ut att innehålla många värdefulla uppgifter om fågellivets förändringar i trakten.” (V.N.F. 1957-11-12, § 2).
1957	Näsby	”Järpen, också den fåtalig, hade sommaren 1957 stora kullar.” (Erik Sjöstedt 1958).
1958	Västmanland	”Skogshönsen, tjäder, orre och järpe, visa allt fortfarande svaga stammar. Järpen har hållit sig bäst, därnäst orren och tjädern sämst. En bidragande orsak till den beklämmande svaga förekomsten torde vara de kalla och våta försomrarna, som hårt decimera ungkullarna.” (Olof Knöppel 1958).
1958	Norberg	”Järpen är ju en strängt lokalbunden fågel. Den finnes emellertid i lämplig terräng, t. ex. vid Persbo och vid Kolningberget.” (Bengt H. Girell 1958).
1958	Fläckebo Västerfärnebo	”Järpen påträffas men i spridda förekomster.” (Gustaf Adolf Olsson 1958).
1958	Hällefors	”Järpen, som nu en längre tid varit fridlyst, visar icke någon ökning.” (Axel Forsberg 1958).
1960	Grythyttan	”…tycktes beståndet av järpe, fågeln med sin lustiga tofs i nacken, ha ökat på senare tid med talrika kullar.” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).

I övrigt från perioden före 1976 kan följande två rapporter nämnas:

1968 ”Bo med ägg på Strömsholmsåsen, Virsbo samhälle [Ramnäs] ca 15 m från en av gångtrafikanter livligt frekventerad gammal körväg och mindre än 200 m från skola, kapell och villaområde. Häckningen lyckades (Ingvar Granqvist).” (Hans Avelin 1970).

1970 ”Den 16 aug... [---] En kull på 5-10 järpar skrämdes upp vid Helgonmossen [Sala].” (Stefan Björklund 1970).

Rutor (5x5 km) med fynd av järpe, oavsett årstid, 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns 16 skinnlagda järpar från Västmanland, varav 15 (10 ♂♂, 5 ♀♀) från Grythyttan och Hällefors, hösten 1929. Därutöver finns en hona från Kopparberg i Ljusnarsberg den 9 maj 1992 (Göran Frisk, in litt.).

Flyttning och övervintring

Järpen är en utpräglad stannfågel. Några ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är inte kända.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen T. b. bonasia.

Övrigt

Studier av järpe vid Grimsö i Ramsberg har resulterat i ett antal uppsatser, åtminstone dessa: Jon E. Swenson (1989), Jon Swenson (1989b), Jon Swenson (1991).

Senast uppdaterad 2024-03-15