Kungsörn Aquila chrysaetos (Linné 1758)

Förekomst

Kungsörnen är en årlig vintergäst samt genomflyttare vår och höst. Ett fåtal sommarfynd (1.5-31.8) har gjorts, dock årligen 2001-2023 och i ökad omfattning, men några ytterligare indikationer på häckning föreligger inte, möjligen med undantag av dels en iakttagelse av en årsunge vid Österhammarssjön i Fellingsbro så tidigt på året som den 4 augusti 2003 (FiV 35:104), dels en årsunge på en lokal i Kil den 7 augusti 2007 (FiV 39:66). Dessutom rapporterades 2 ex. i "spelflykt" från en lokal i Hällefors den 5 maj 2022 (Västmanlands rapportkommitté). Även ett fynd av en årsunge på en annan lokal i Hällefors den 11 augusti 2022 är intressant (Västmanlands rapportkommitté). År 2023 uppträdde äldre fåglar parvis på sex (6) lokaler i Ljusnarsberg (3), Hjulsjö (1) och Hällefors (2).

Antalet uppträdande kungsörnar i landskapet tycks ha varit i stort sett oförändrat under 1970-, 1980- och 1990-talen. Dock har andelen i Mälarområdet observerade kungsörnar i stort sett halverats under 1990-talet, jämfört med 1970-talet.

Historik

På några platser i Västmanland vittnar ortnamnen om äldre tiders förekomst av örn. I samtliga fall förefaller det dock mest sannolikt att det är havsörn Haliaeetus albicilla som åsyftats. I historisk tid nämns kungsörnen första gången av Johan Fischerström (1785): ”Landt-Örnen (Falco Chrysaetos) som stundom här gör åverkan, och för någon tid sedan var nog dristig, at slå efter et 12 år gammalt barn af förnäm ätt, som hade gjort sälskap med en Jägare”. För övrigt föreligger inga som helst uppgifter i den äldre litteraturen som antyder att kungsörn har häckat i Västmanland. Carl Rudolf Sundström (1868, s. 16) säger till exempel, att kungsörnen sågs ”då och då under flyttningstiden” i Örebro län. Matts Floderus (1925) anger också; ”ej häckande”. Däremot föreligger en rad fynduppgifter, främst från 1920-talet och framåt, som indikerar regelbunden förekomst under vinterhalvåret. Den äldsta utgörs av en kungsörn ”af ovanlig storlek” som sköts för bulvan i ”Lindes bergslag” vintern 1878/79 (SJNT 17:50). Matts Floderus (1925) räknar upp följande; ”1 ex. (ungfågel) skjutet i Kungsör 1923, 1 i Gunnilbo jan. 1923, 1 gam. ex. i Ängsö 1923 25/3, observ. där 1925; i Köpingstrakten någon gång”. Uppgifterna från Ängsö respektive Gunnilbo meddelades ursprungligen något utförligare: ”Meddelades, att en kungsörn (gammal fågel) i mars detta år skjutits på Ängsö av skogvaktaren H. Nordahl (Bil D). Med anledning härav meddelade hr Nyblom, att örnen blivit fälld på grund av den skada den tillfogat de jaktbara djuren på ön. Vidare meddelades, att en kungsörn detta år även skjutits vid Färna bruk, Gunnilbo skn, i januari och en annan vid Kungsör, de 2 sistnämnda enl. uppgift av hr Råberg, sålunda 3 st. inom Västmanlands län detta år.” (V.N.F. 1923-10-20, § 9). Skogvaktaren Nordahl meddelade också följande (i brev den 4 april 1923 till lektor O. M. Floderus): ”Får härmed meddela att den av mig skjutna kungsörnen, var en gammal fågel. Mig veterligt häckar ej örn på Engsö eller angränsande trakter. Fågeln är sänd till konservator Kolthoff i och för uppstoppning, för egen räkning.”. Följande brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl till lektor O. M. Floderus, vittnar möjligen om att arten var relativt ovanligt förekommande: ”Även denna vinter var en kungsörn synlig här en längre tid, men flyttade troligen sedan härifrån.”. Och från Köping skrev konservator Edvard Råberg till lektor O. M. Floderus, att ”Kungsörn skjuts någon för varje år (ungfåglar).”.

Äldre tiders jaktstatistik är inte helt lättolkad. Oftast anges endast ”örn” och ibland slås siffrorna ihop med siffrorna för andra rovfåglar, t.ex. ”örn och uf”. Jag utgår från att majoriteten av fallen i det följande rör just kungsörn. Åren 1856-1860 fälldes således 280 ”örnar” i Västmanlands län, dvs. i genomsnitt 56 st. per år (!), men enligt samma statistik inte en enda i Örebro län (SJNT 1:160). De följande tre femårsperioderna slogs fällda örnar ihop med fällda uvar (”Örn och uf”) enligt följande sammanfattning av jaktstatistiken 1856-1875 (Anonym 1867b; Anonym 1872c; SJNT 16:247):

I Västmanlands län dödades 8 ”örnar” år 1893 (SJNT 33:67) och 6 st. år 1908 (SJT 48:226) medan örnar saknas helt i statistiken från åren 1914-1917 (SJT 53:186-187; SJT 56:142-143). Enligt Gunnar Larsson (1998) dödades under tidsperioden 1853-1861 hela 189 ”örnar” i Möklinta, vilket kan jämföras med till exempel 47 ”hökar” samtidigt i samma område. Det är inte utan att man undrar vad som ryms i ”örnar” respektive ”hökar”! Under femårsperioden 1889-1893 utbetalades skottpengar i Möklinta för 5 ”örnar” medan 7 ”örnar” dödades där enbart år 1897 (Gunnar Larsson 1998). Det första rapporterade fyndet från Bergslagen gjordes enligt följande: ”En kungsörn hade nyligen dödats vid Sandviks gård nära Hällefors bruk i västra Västmanland. – Bil. E.” (V.N.F. 1927-12-07, § 4). ”Kungsörn dödad i Saxhyttan. Sökte taga huskatten men fick med livet plikta för sitt tilltag. – Örebro, måndag. (TT). [---]” (WLT 1927-12-08).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns elva kungsörnar från Västmanland, flertalet skinnlagda. De äldsta av dessa är följande, samtliga honor: Bjursjön (Hjulsjö, Gunnilbo eller Skinnskatteberg?) den 20 november 1935, Hällefors den 28 december 1935 respektive Gäddeholm i Irsta den 25 november 1936 (Göran Frisk, in litt.). Den sistnämnda fågeln omnämns även av Anonym (1937): ”Den 24 nov. 1936 iakttog arrendator K. R. Frisk vid Dybo under Geddeholm i Irsta socken, Västerås län, en örn, som på ungefär 10 m. höjd flög bort över hans gård. Följande dag omkr. 1,45 e.m. hade han ute på en åker omkring 200 m. från gården sett ’något som rörde sig’. [---] Fågeln, som de nu insågo vara en örn... ...avled under följande natt. Ovanstående utgör ett referat ur den av landsfiskal Aug. Berndtson verkställda utredningen. Den döda örnen insändes sedan till Riksmuseum. [---] Av professor Hülphers utredning framgår, att örnen avlidit av en infektion med Pasteurella”. Ytterligare en observation av kungsörn i dessa trakter några år tidigare, relateras av Ragnar Tenow (1933): ”Från 18 oktober till 16 november [1932] uppehöll sig ett yngre exemplar av kungsörn inom och i omedelbar närhet av staden [Västerås]. ...valde örnen sina sittallar och nattkvist i närheten av Villa Framnäs utefter Viksängslandet. [---] Under stark dimma den 16 november försvann ’Gorgo’, som han kallades...”. Slutligen, beträffande 1930-talet, föreligger denna skildring av C. V. Sandberg (1935) från Kolbäck, vintern 1934/35: ”Den 1 december i fjol befann sig undertecknad i sällskap med ryttmästare och fru Sandström under stövarejakt på de s. k. Broholmarna i Mälaren tillhörande Strömsholms kronopark. [---] Plötsligt får jag se taxen komma rusande efter bästa förmåga, ställd på oss, och efter honom kommer en stor fågel på låg höjd med ben och fötter framsträckta färdiga till grepp. Då vi med ett hojtande springa upp höjde sig fågeln och passerade oss med tunga, kraftiga vingslag på cirka 30 meters avstånd. Det var en kungsörn. Han slog därefter till i en ek cirka 200 meter från oss, där han satt kvar under 10 minuter varefter han lyfte och flög ut över Mälaren med riktning till en skogrik holme, kallad Sävholmen. Den 9 februari i år var jag åter på jakt i samma marker i sällskap med tandläkare Gustaf Jonsson, Västerås, som berättade att han i ett tätt ungskogsbestånd sett en mycket stor fågel, som med tunga, kraftiga vingslag förflyttade sig fram över trädtopparna. Med all säkerhet var detta örnen, som fortfarande var kvar på samma trakt. Märken av en tagen tjädertupp vittnade också om att det vilda antagligen blir hårt beskattat av den stora rovfågeln. Frånvaron av harspår i den annars harrika trakten talade även sitt tydliga språk härom. Hornsvik den 7 febr. 1935.”. Dessa händelser refererades även av Anonym (1935) med tillägget, att ”det är mycket sällan kungsörnen visar sig i dessa trakter.”.

Från 1940-talets början föreligger följande notis från Ramsberg: ”Under älgjakt å Klotens kronopark den 10 okt. 1943 iakttog ett jaktsällskap från Örebro en kungsörn, som på låg höjd följde älghunden omkring en kilometer… [---] Följande dag visade sig en kungsörn under pågående älgjakt å Ramshyttan” (Anonym 1943). Ytterligare en notis från Ramsberg: ”En kungsörn har nyligen gästat en ensligt belägen skogsby i Ramsberg socken, där han lyckats ta en ettårig rådjursbock. Upptäckten gjordes häromdagen av Erik Andersson i Fänsäter…” (Anonym 1947b). Olof Knöppel (1947) rapporterade följande från Västmanlands län, vintern 1946/47: ”Ett flertal örnar ha under den gångna vintern visat sig inom länets gränser. De ha företrädesvis hållit till utmed mälarstranden… I Norbergstrakten blev en medelstor stövare slagen av örn.”. I övrigt saknas från 1940-talet uppgifter, men från Västerfärnebo omtalar Olof Knöppel (1951), att ”kungsörnen förekommer vintertiden ej sällan som tillfällig gäst”. I en sammanställning av fågelfaunan i Lundby socken 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) föreligger uppenbarligen endast ett fynd, nämligen; ”Den 24.3.1950 sågs ett ex. segelflyga över Offerlund i Lundby s:n invid Västerås” (Sven-Olof Andersson & Helge Kjellström 1953b). År 1950 ”hade en kungsörn under längre tid vistats vid Asköviken” (V.N.F. 1950-10-16, § 2). I Jens Wahlstedts (1955b) redogörelse över vinterfågelfaunan i Mälardalen sägs följande; ”Regelbunden förekomst varje vinter utom 1955. Gynnsammaste året för övervintring torde ha varit 1952. Höskördarna förhindrades då i hela Mälardalen, och flera norrländska rovfåglar lockades av den goda sorktillgången att övervintra. Möjligen kan den också ha medverkat till att även kungsörnarna stannade kvar över vintern så pass stationärt. Örnarnas föda bestod annars av fälthare och fasan. Såväl juv. som ad. iakttogs denna vinter. Vinterhalvåret 1951-52 gjordes vid Asköviken 3 kungsörnsobservationer, varav 1 ex. juv. på senhöststräcket, 1 ex. juv. i febr. och 1 ex. ad. på vårsträcket. För vinterhalvåret 1952-53 föreligger däremot 10 observationer vid Asköviken, varav 1 ex. ad. på senhöststräcket. 9 iakttagelser alltså gjorda under dec.-febr. av minst 2 juv. och 1 ad., de förra stationära och observerades samtidigt 21 januari. Vinterhalvåret 1953-54 sågs kungsörn i minst 2 ex., vid tre tillfällen en ad., vid det fjärde en juv., samtliga iakttagelser vid Asköviken. Vintern 1950-51 iakttogs kungsörn bl. a. 25 mars, 1 ex. ad. Vintern 1955 förekom ingen kungsörn, utom en höststräckande ad. 20 nov. vid Asköviken (G. Tibbling). Den 10 april observerades 2 ex. ad. i ivrig parningsflykt över yttre Asköviken (Rolf Kumlin)”. Bertil Walldéns (1955, s. 238) påstående, att ”de senare åren har vi vintertid haft täta besök av örnar vid Mälaren, mest kungsörn”, antyder att företeelsen ändå var relativt ny då. Därutöver föreligger spridda rapporter från andra delar av landskapets östra halva, till exempel vid Hallaren i Möklinta/Sala; ”Vid höstflyttningarna visar sig kungsörn ibland vid Hallaren (enligt Mellström)” (Gunnar Lohammar 1958) och i den så kallade Hälleskogen i Fläckebo/Västerfärnebo (Gustaf Adolf Olsson 1958). Den absoluta merparten av uppgifterna från 1950-talet föreligger alltså från Mälarområdet och yngre fåglar dominerade.

Från Bergslagen rapporterades kungsörn ytterst sparsamt under 1960-talet. Den nämns från ”fagerstamarkerna” vintern 1965 (Per Leif Lejdelin 1965) samt att den 1969 har ”observerats både vinter och sommar i Ljusnarsbergs sn. Byte av hare och tjäder har iakttagits” (Ingvar Granqvist 1970b). Under 1960-talet och början av 1970-talet tog åtlingen fart på flera platser runt om i landskapet och åtskilliga av kungsörnsiakttagelserna härrör från sådana platser. Åtlingen till trots (?) finns iakttagelser av att kungsörn slagit katt, til exempel vid Storå i Linde vintern 1970/71 (Anonym 1971), och från Stensjön i Möklinta/Sala rapporterades följande; ”Kungsörn har setts vid sjön ett flertal ggr, och två ggr har den setts under förhållanden som pekar på att örnen verkligen kan se tranan som ett jaktbyte” (Stefan Björklund 1973c). Från Hälleskogen i Fläckebo/Västerfärnebo vittnar Gustaf Adolf Olsson (1958); ”Under senare år har bevittnats två tillfällen, då örnen slagit djur, ena gången en hare, andra gången ett rådjur”. Holger Johansson (1970) skildrar också hur en ”örn”, sannolikt kungsörn, skrämmer bort en räv Vulpes vulpes (Linné 1758) från en åtelplats vid Asköviken. Slutligen bör övriga sommarfynd, som föreligger före 1976, nämnas:

1957      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 1.6 (Bo Kumlin & Janne Virking, opubl.).

1957      1 ex. Harsjön i Sala 18.7 (Karl-Olov Pettersson & Bengt Johansson, opubl.).

1975      1 ex. Gussjön i Fläckebo 27.7 (Lars Lindell 1976d).

1975      1 juv. Spaden i Hed 24.8 (Jörgen Lindberg, opubl.).

Hög (minst 5 ex.) sträcksumma före år 2000:

1999      5 str. Glåpen i Sura 4.12 (FiV 31:110).

Organiserad åtelverksamhet har ägt rum på flera platser i landskapet under perioden, emellanåt med många års kontinuitet. Verksamheten, som har haft sin tyngdpunkt i östra Västmanland, upphörde dock i princip helt i mitten av 1990-talet, då nya regler för hantering av svinkroppar m.m. infördes. Fyra till fem åtlar i östra Västmanland var från och med säsongen 1982/83 anslutna till den ideella organisationen Örn-72 och publicerade redovisningar av verksamheten föreligger från de tolv första säsongerna (Gunnar Lignell 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1989, 1990b, 1991, 1991b, 1992, 1993; Göran Nilsson 1994). Åtlarna var belägna i Västerfärnebo, Västanfors, Sura, Kolbäck och Ängsö. Verksamheten bedrevs oftast mellan november och mars, men inte helt utan konflikter med andra intressen. I verksamhetsrapporterna talas särskilt ofta om mänskliga störningar, inte bara av vanlig nyfikenhet utan ibland också medvetna störningar. Det finns flera exempel på att jakt efter t.ex. kråka och korp bedrivits vid en åtelplats! Under ovannämnda tolv säsonger lades sammanlagt drygt 120 ton foder ut, främst svinkroppar, vid drygt 1 400 tillfällen! Noggranna observationer vid åtlarna har givit information om hur många olika örnar som besökt åteln och deras åldersfördelning.

Flyttning och övervintring

Höstens första kungsörnar dyker normalt upp i mitten eller slutet av oktober, men först i slutet av november och framför allt i december sker en markant ökning av antalet iakttagna individer. Vårsträcket kulminerar i mars och från mitten av april ses ett fåtal kungsörnar, emellanåt även adulta. Anmärkningsvärd (minst 5 ex.) sträckrörelse under perioden 2000-2023:

2022      6 1K str. (S) Gnien i Ramnäs 15.11 (Västmanlands rapportkommitté).

Veckovis fördelning av kungsörnar som har rapporterats som sträckande under perioden 2000-2023.

Ursprunget hos de kungsörnar som besöker Västmanland är dåligt känt, men följande ringmärkningsåterfynd finns:

·         En bounge som ringmärktes i Lule lappmark 1983, kontrollerades på en plats i östra Västmanland 9.1 1988 (RC/Å 1988:3:24).

·         En bounge som ringmärktes i Norrbotten 1995, kontrollerades på en lokal i Köping 6.1 1996 (RC/Å 1996:65).

·         En bounge som märktes i Lappi i Finland 1997, kontrollerades i Västmanland 31.1 2001 (RC/Å 2001:155) och 18.12 2001 (RC/Å 2002:168) samt i Dalarna 8.12 2002 (RC/Å 2003:188).

·         En bounge som märktes i Åsele lappmark 2000, kontrollerades i Västmanland 1.3 2002 (RC/Å 2002:63) och 26.12 2003 (RC/Å 2005:71).

·         En bounge som märktes i Västerbotten 2000, kontrollerades i Västmanland 31.1 2001 (RC/Å 2001:56) och 1.3 2002 (RC/Å 2002:63).

·         En bounge som märktes i Västerbotten 2002, kontrollerades i Västmanland 26.2 2004 (RC/Å 2004:71).

·         En bounge som märktes i Norrbotten 1983, kontrollerades i Värmland 27.12 1996 (RC/Å 1997:58) och i Västmanland 27.1 2004 (RC/Å 2004:71).

·         1 2K färgringmärkt Skennaren i Fläckebo 25.2 2012. Fågeln var märkt som bounge i Pite lappmark 2011 (FiV 44[2-3]:32).

Övrigt

Få kungsörnsjakter är dokumenterade, men följande är kända:

1994      1 ex. slog kanadagås Branta canadensis vid Barkaröviken i Kungs Barkarö 18.12 (Börje Wennerström, opubl.).

1995      1 subad. slog grågås Anser anser vid Asköviken 26.8 (FiV 27:121).

1996      1 ex. slog rådjur Capreolus capreolus (Linné 1758) vid Lilla Vallsjön i Ramnäs 19.12 (Per-Arne Hedström, opubl.).

Ett fall av illegal jakt efter kungsörn är känt under perioden 1976-2023, nämligen en ung hona som påsköts med finkalibrigt kulgevär i trakten av Västerbykil i Västerfärnebo den 24 november 1982. Fågeln kunde emellertid rehabiliteras och återfå friheten (Bo R. Eriksson 1983).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen A. ch. chrysaetos.

Kommentar

I regionala rapportkommitténs arkiv föreligger en uppgift om ”1 häckning” år 1969, dock utan ytterligare information, varför den bortsetts ifrån.

Senast uppdaterad 2024-01-31