Pärluggla Aegolius funereus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Pärlugglan häckar i barr- och blandskog. Den förekommer framför allt i Skogslåglandet och i Bergslagen. Förekomsten i Mälarområdets slättbygder är i princip tillfällig och arten förekommer där endast under särskilt goda år i hela landskapet.

 

Rutor (5x5 km) med fynd med häckningskriterium under häckningstid (1.1-31.7) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Vid ett antagande av att under de bästa åren når hälften av utbredningsområdet upp till de högsta tätheterna, säg 15 par/100 km², skulle landskapet under sådana år hysa kanske 600 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat Västmanlands bestånd till 330 par. Med tanke på att populationen troligen har minskat under det senaste decenniet väljer jag siffran 200 som ett genomsnittligt värde.

 

 

Historik

 

Som den äldsta kända uppgiften från Västmanland, uppger Carl Rudolf Sundström (1868, s. 15), att pärlugglan är ”äfven anmärkt i Fellingsbro och Kihl”. I Hällefors ansågs den dock vara allmän: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 124). I samband med en redogörelse för ett fynd av bo med ägg av jorduggla Asio flammeus i Hällefors den 21 maj 1885, nämns att pärlugglan vid samma tid hade flygga ungar: ”Hellefors (A. Giöbel). [---] In derselben Zeit hatte der Rauhfusskauz flügge Junge.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 126). Matts Floderus (1925) refererar till ett fynd i ”Noratrakten 1890”. Från Järle i Ervalla skriver Adrian Giöbel (1902) följande: ”Eget nog har katten några mörka vinterkvällar kommit insläpande med perlugglor - men om han varit den från början anfallne eller ej, vet ingen”.

 

Under 1900-talets tre första decennier är antalet uppgifter anmärkningsvärt få: ”Sköts år 1910 vid Lindö, Kärrbo sn, år 1910 [sic!].” (ur promemoria daterad år 1924, undertecknad av J. V. Ödman); ”Vidare förekommer här ex. av… …perluggla…” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare i Ängsö, till lektor O. M. Floderus); ”Då och då skjuten i Köpingstrakten” (Matts Floderus 1925); ”…pärluggla / 2 exemplar hane och hona tillvaratagna i Lillhärad den 24/11 1927 /” (V.N.F. 1928-01-21, § 9). Ett av de fåtaliga fynden på 1930-talet var: ”Pärluggla, hittad död vid Strömsholm [Kolbäck] 1931 2/4 enl. hr. G. Nilsson. Troligen ej häckande.” (bilaga B till V.N.F. 1931-11-23). Vintern 1935/36 insändes pärlugglor ”i större antal än vanligt” till Kolthoffs Naturaliemagasin i Uppsala, varav en från Lindesberg i Linde (Einar Lönnberg 1936).

 

Den enda uppgiften från 1940-talet kommer från Hällefors: ”Bland ugglor må nämnas den lilla pärlugglan, som funnit behag och inkvarterat sig i en del knipholkar” (Nils Helger 1945). År 1952 rapporterades, att ”i Västerås har häckning konstaterats (I. Nordin)” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). Om Kai Curry-Lindahls (1959-63, s. 1362) tolkning av denna rapport var för långtgående eller inte, är väl inte helt klart: ”1952 var hon där bosatt inne i Västerås (Öhlin och Hellgren 1953)”. Från 1950-talet i övrigt föreligger följande förekomstuppgifter, ordnade sockenvis:

 

·                         Västerås-Skerike (”Gryta”) ”Både katt- och pärl, sparv- och hornugglan uppger han [Jens Wahlstedt] sig nattetid ha kunnat avlyssna” (Bertil Walldén 1955, s. 245).

·                         Västerås-Barkarö (”Asköviken”) ”Tillfälligt anträffad” (Bertil Walldén 1955, s. 256).

·                         Lillhärad ”Liksom pärlugglan (Lillhärad, Ö. Gustafsson) häckar den här” (Bertil Walldén 1955, s. 239).

·                         Möklinta (”norra Västmanland”) ”Påsken 1958 i norra Västmanland kunde vi två nätter i rad njuta av utmärkt ugglekonsert vid fullmåne, med... ...pärluggla... ...som deltagare” (Jens Wahlstedt 1959).

·                         Kila (”Solingemyren” [= Solingsmyran i Kila/Romfartuna]) ”Den 29 april 1954 stod jag en månskensnatt vid kanten av Solingemyren i Romfartuna i norra Västmanland.... Runt mossen steg samtidigt tre pärlugglors vallande rop över nejden” (Jens Wahlstedt 1959).

·                         Västerfärnebo ”Ugglorna representeras genom kattugglan, pärlugglan och sparvugglan, de båda senare dock mera sparsamt” (Olof Knöppel 1951).

·                         Västerfärnebo (”Hälleskogen”) ”Under senvinternätterna låter pärlugglan ofta höra sitt skall. Har man tur, kan man någon gång finna hennes boträd, t. ex. en storfura, i vars stam spillkråkan tidigare mejslat ut hål för sitt rede” (Gustaf Adolf Olsson 1958).

·                         Västerfärnebo (”Höskovsmossen”) ”Här, vid den stora Höskovsmossen, hörde vi t. ex. 1955 sex pärlugglor inom ett område med fem km diameter, och fann två bon av arten. ...några vänner till mig hörde en pärluggla ropa kl. 08.00 den 11 april 1955 i fullt solsken på en bolokal på Hällskogen!” (Jens Wahlstedt 1959).

·                         Sura (”Vågsjön”) ”…när skymningen faller på, förstärkes vildmarksstämningen av pärlugglans rytmiska ’hå-hå-hå-hå’ oförtröttligt upprepat timmar i sträck” (Harald Wedérus 1958).

·                         Näsby (”Väringen”) ”Någon enstaka pärluggla skäller” (Erik Sjöstedt 1958).

·                         Norberg (”Norbergstrakten”) ”Pärlugglan förekommer i trakten av sjön Boten och har där konkurrerat med knipan om de för anden uppsatta holkarna” (Bengt H. Girell 1958).

·                         Hällefors (”Nordvästra hörnet”) ”Ugglesläktet representeras av kattuggla, pärluggla…” (Axel Forsberg 1958).

 

Övergripande för 1950-talet betecknade Olof Knöppel (1958) pärlugglan som ”ej sällsynt” i Västmanland och även enligt Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 1362) var den ”ej heller sällsynt”. År 1954 rapporterade J. Wahlstedt ”tillbakagång” i Västmanland (Stig Lundberg 1955). Så kallade ”invasionstendenser” i delar av Sverige våren 1958, märktes inte mycket av i Västmanland, i vart fall inte av de inkomna uppgifterna att döma: ”Inom genomsnittliga barrskogsområden i nordligare delarna av landskapet är diametern vanligen 2-5 km per pärluggla. Ingen invasion konstaterad under 1957-1958 (Jens Wahlstedt)”; ”Från Västmanland föreligger endast en rapport, men den antyder även den ett gott pärluggleår utan några extremtendenser (Wahlstedt in litt.)” (Hans Källander 1964).

 

Publicerade uppgifter om häckningsförekomst under 1960-talet och 1970-talets första hälft föreligger från Rytterne (Christer Svensk m.fl. 1964; Hans Avelin 1969), Möklinta (Sten Andersson & Lars Lindell 1973), Ramnäs (Ingvar Granqvist 1970b; Bertil Eriksson 1972; Sören Larsson 1973; Bertil Eriksson 1973), Sura (Hans Avelin 1969; Bertil Eriksson 1972; Harald Wedérus 1972; Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972; Sören Larsson 1973), Ramsberg (Anonym 1970j; Ola Almkvist 1970b), Norberg (Ingvar Granqvist 1970b), Västanfors (Ingvar Granqvist 1970b), Västervåla (Ingvar Granqvist 1970b), Skinnskatteberg (Anonym 1972b), Gunnilbo (Anonym 1972b).

 

År 1969 ansågs det vara ”riklig förekomst i åtminstone Ramnäs, Västervåla, Västanfors och Norbergs socknar, troligen beroende på lokalt god gnagartillgång” (Ingvar Granqvist 1970b). År 1970 lät pärlugglan ”höra sitt revirläte första gången den 17 januari (Ingvar Granqvist)” (Anonym 1970e), men enligt Anonym (1970d) var den detta år ”inte uppe i samma antal som förra året”. Året därpå, dvs. 1971, betecknades dock som ”magert” (Anonym 1971c). År 1973 synes åter ha varit ett ”gott år” för pärluggla, åtminstone lokalt, enligt Sören Larssons (1973) beskrivning: ”Redan i slutet av januari började pärlugglor ropa i skogarna, och nästkommande två månader gav belägg för att vi hade ett gott pärluggleår i Ramnästrakten. Inom Surahammars kommungräns fanns ett 30-tal revirhållande pärlugglor, mot bara 7 st året innan”. Från landskapet som helhet rapporterades cirka 75 ropande pärlugglor år 1973 (Lars Lindell 1974f).

 

Beträffande Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984), att pärlugglan är ”en tämligen allmän häckfågel vars antal beror på sorktillgång”.

 

En bild som visar text Automatiskt genererad beskrivning

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

I de välbevakade områdena Ramnäs och Sura har antalet häckningar, inklusive troliga häckningar (i praktiken ropande hannar), under perioden 1995-2000 varierat mellan 1 och 57. Medelvärdet är 21 och medianen 11½. Områdets areal är 344 km², vilket innebär en mediantäthet av 3,3 par/100 km². Applicerat på hela Skogslåglandet och Bergslagen skulle detta innebära en medianpopulation i landskapet på cirka 200 par. Riktigt goda år kan populationen lokalt uppenbarligen vara fem gånger större än medianen.

 

Följande höstfynd och vissa andra udda fynd är kända från och med 1950-talet till och med 1975:

 

1964      ”1 ex. nov. Sven-Olof Eriksson” Asköviken (Ola Björlin m.fl. 1965).

1965      1 ex. Asköviken 14.7 (Gunnar Forsman & Gunnar Pettersson 1966).

1967      ”1 ex. omhändertogs vid Dingtuna den 12.10. (G Sandvall)” (Hans Avelin 1969).

1968      1 ex. omhändertogs vid Kvarntorpet i Västerås-Barkarö 19.2; avled senare (Anonym odat.).

1971      ”1 ex. 3.10 Tidö, Rytterne (Lars Boberg). Flera observationer i Västerås under hösten” (Lars Lindell 1972e). ”På Tidö observerades 1 juv. ex 3.10” (Lars Lindell 1972b).

1975      ”1 ex sågs vid ’Rastholmen’ [Västerås-Barkarö] 10.3 (Lars Lindell m.fl.)” (Thomas Skoglund 1976).

 

En studie av pärlugglans läten har publicerats av Ingvar Granqvist (1970).

 

Flyttning och övervintring

 

Pärlugglan är i huvudsak stannfågel, men åtminstone vissa år äger flyttningsrörelser rum, till exempel hösten 1982 (SOF 1990, s. 177). Detta återspeglas i viss mån av de pärlugglor som insänts till Naturhistoriska riksmuseet. I dess samlingar finns 21 pärlugglor från Västmanland, daterade 1974 och framåt, varav fem individer enbart från hösten 1982. Månadsvis fördelar sig fynden 1974-1988 enligt följande: januari (2), februari (2), mars (3), april (3), maj (1), juni-juli (0), augusti (1), september (1), oktober (3), november (4), december (1), (Göran Frisk, in litt.). I övrigt, med undantag för enstaka ringmärkta individer som har återfunnits, har några sådana flyttningsrörelser inte registrerats i Västmanland. Antalet rapporterade höstfynd är generellt sett mycket få – endast 53 rapporterade under perioden 2000-2023, som mest åtta fynd hösten 2008.

 

Antal rapporterade pärlugglor höstarna (1.8-31.12) 2000-2023.

 

Tretton återfynd av pärlugglor ringmärkta i Västmanland 1983-2008 föreligger. Dessa återfanns eller kontrollerades i Norge (3) respektive Gästrikland (1), Västmanland (4), Värmland (3) och Södermanland (2). De fem mest långväga återfynden var följande:

Två fynd av annorstädes märkta fåglar och kontrollerade i Västmanland bör nämnas:

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen A. f. funereus.

 

Uppdaterad senast 2024-01-23