Tajgasädgås Anser fabalis (Latham 1787)

Förekomst

Ett omfattande sträck berör framförallt de södra och östra delarna av landskapet såväl vår som höst. Sedan slutet av 1980-talet rastar gässen i allt högre utsträckning i södra och östra Västmanlands slättbygder.

Lokaler med minst 1 000 rastande tajgasädgäss 2000-2023.

Historik

Olof Grau (1754, s. 41) nämner kort i sin beskrivning av Västmanlands län, att ”Tranor, Swanor och Willgäss låta ofta här se sig wid deras fram- och återflyttning emellan de södre och norre orterne”. Sannolikt avses med ”Willgäss” denna art. I historisk tid nämner Johan Fischerström (1785) en gåsart; ”Vildgåsen (A. Anser) som endast under sträcktiden hvilar i stort sälskap på fälten vid Mälaren, och ehuru skygg kan skjutas för skylt eller skjuthäst, när desse foglar äro tröttflugne”. Uppgiften kan naturligtvis gälla såväl sädgås som grågås A. anser. Observera att tajgasädgåsen vid den tiden ännu inte var urskild som egen art. Av en jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger, Skinnskatteberg, åren 1794-1823, framgår att en ”Vildgås” sköts år 1800 (SJNT 46:73-74).

Beträffande Örebro län skriver Carl Rudolf Sundström (1868, s. 23), att sädgåsen är ”mycket talrik höst och vår”. I Arboga skolors fågelsamling finns en sädgås; ”Westml. Kungs Barkarö 1862 Hr. Handl. A. G. Widegren” (Ulf Eriksson 1985) och en individ finns också i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”Sädgås. Anser segetum. Västerås. april 1871” (nr. D 35). C. J. Sundevall & J. G. H. Kinberg (1856-86, s. 1259-1260) rapporterar två kollekter från Västmanland: ”Hona, gammal, Köping, död i Stockholm d. 18 juli 1882); ”Hona, gammal, i ruggning, Köping, död i Stockh. d. 23 sept. 1882.”. Johan Wilhelm Lindblad (1875) skildrar följande, en höstdag 1874 vid Kvicksund i Rytterne: ”De vildgåsflockar, (nästan alltid sädgåsen, A. segetum), man om höstarne brukar se flyga fram, bestå vanligen af 8 till 30 foglar. Är det en 8-10 stycken, så har man för sig en familj, i annat fall två eller tre. Såsom något ovanligt vill jag derför nämna att jag den 14 sistlidna oktober på eftermiddagen, i trakten af Qvicksund (nordvestra Södermanland), såg en vildgåsskara af icke mindre än 80 foglar sträcka fram genom rymden. Jag var i tillfälle att temligen noga räkna dem, ty de flögo rätt öfver mig och ej särdeles högt – naturligtvis dock så pass högt att jag ej kunde tänka på att nå dem med mina rapphönshagel – samt på en enda ofantlig, något bruten linje.”. K. V. Ossian Dahlgren (1950, s. 30) berättar från Saladamm i Sala kring år 1900 att ”Vildgäss och ovanliga andarter hälsade också på och fyllde krävan, innan de fortsatte sin färd”. Från Järlemossen i Ervalla nämner Adrian Giöbel (1904), att ”Vildgåsen och svanen komma mycket senare på hösten [än tranan], och deras stråt är oftare mera rak.”. Enligt redovisningar av ”fäldt matnyttigt vildt” 1914-17, fälldes inte en enda ”vildgås” i vare sig Örebro eller Västmanlands län (SJT 53:184-185; SJT 56:142-143). Enligt anonyma anteckningar i Västerås stadsarkiv, sannolikt förda av lektor O. M. Floderus på 1920-talet, föreligger följande uppgift från Kärrbo: ”En ♀ skjuten under flyttning vid Aggarön 1926 Gustaf Nilsson”.

Höst- och vårflyttande tajgasädgäss i Västmanland är således en företeelse som torde ha minst några hundra år på nacken. Per Olsson (1974) sammanställde uppgifter om sträckande tajgasädgäss i Västmanland under åren 1970-1974 och drog bland annat följande slutsatser: sträckriktningen är utpräglat nordnordostlig, sträcket kulminerar sista aprilveckan eller första dagarna i maj samt att minst 1 000 sädgäss passerar Västmanland varje vår. Högre (minst 500 ex.) dagssummor före 1976:

1975      750 str. Asköviken i Västerås-Barkarö 27.4 (MVOF 7[2]:2).

1975      504 str. Gussjön i Fläckebo 27.4 (Kjell Eklund, opubl.).

1975      1 159 str. Gnien i Ramnäs 27.4 (MVOF 7[2]:2).

1975      828 str. (SV) Fläcksjön i Fläckebo 4.10 (Kalle Källebrink, opubl.).

1975      1 000 str. Gnien i Ramnäs 4.10 (MVOF 6:39).

Före 1976 rastade tajgasädgäss i obetydlig omfattning i Västmanland. Enligt Per Olsson (1974) rastade dock 50-100 sädgäss årligen på vårarna vid Nötmyran i Västerfärnebo. Ett annat undantag i sammanhanget utgjorde upp till cirka 185 ex., som ett par höstveckor 1973 rastade vid Asköviken i Västerås-Barkarö (Lars Lindell 1974d).

De allra största (minst 2 000 ex.) ansamlingarna av rastande vårarna före år 2000:

1992      2 350 r. Hedensberg i Tillberga 15.3 (FiV 24:87).

1995      Hedensberg och Bocksjön i Tillberga/Tortuna 11-19.3, som mest 2 300 r. 19.3 (FiV 27:111).

Tre sommarfynd (juni-juli) är kända före 1976:

1958      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 15.6 (Hans-Olof Hellkvist, opubl.).

1970      1 ex. Norsa i Munktorp ult.6 (Arne Eklöw 1970).

1971      2 ex. översomrade vid Västersjön i Sura (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972).

Något vinterfynd (december-februari) före 1976 är inte känt.

Flyttning och övervintring

Höstflyttningen är oregelbunden i såväl tid som omfattning. Detta är möjligen en effekt av att tajgasädgässen då rastar i betydligt mindre utsträckning än på våren. De bästa (minst 1 000 ex.) sträckdagarna på hösten infaller vanligen i slutet av september eller i början av oktober:

1992      1 600 ex. Fänsäter i Ramsberg 28.9 (Mikael Hake, opubl.).

1999      1 000 ex. Viby i Arboga 23.9 (FiV 31:99).

2006      1 450 str. (SV) Björskog 8.10 (FiV 38:88).

2006      1 800 str. (SV) Björskog 9.10 (FiV 38:88).

2007      1 253 str. (S) Snickarberget i Sura 30.9 (FiV 39:43).

Beroende på vädret anländer de första tajgasädgässen till rastplatser i södra och östra Västmanland i slutet av februari eller i mars. Under perioden 2000-2023 föreligger februarifynd från åren 2000, 2002, 2008 samt 2011, 2014-15, 2017 och 2019-2023, en företeelse som alltså tenderar att bli allt vanligare. Tidigaste ankomstdatum för vårflyttande är den 7 februari 2002 (Hans-Olof Hellkvist, opubl.). De rastande flockarnas storlek kulminerar i slutet av mars till mitten av april. De allra största (minst 2 000 ex.) ansamlingarna av rastande vårarna 2000-2023:

2005      Skråmsta i Haraker 29-30.3, som mest 2 500 r. 29.3 (FiV 37:91).

2015      2 000 r. Nötmyran i Västerfärnebo 12.3 (FiV 47[2-3]:24).

2018      Hagby och Skepplinge i Haraker 14-15.4, som mest 2 500 r. 15.4 (Pentti J. Tatti m.fl., opubl.).

2019      Salbohed i Västerfärnebo 6-10.3, som mest 4 000 r. 6.3 (Bo Eriksson, opubl.).

2020      2 000 r. Solinge i Romfartuna 3.3 (FiV 52[2-3]32).

2021      2 500 r. Sörsalbo i Västerfärnebo 17.3 (FiV 54[2]:30).

2022      Sörsalbo 11-14.3, som mest 2 500 r. 11.3 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      2 000 r. Hogglumbacken i Västerfärnebo 21.3 (Västmanlands rapportkommitté).

Åren 2018-2023 noterades höstrastande ansamlingar i samma storleksordning (minst 2 000 ex.):

2018      2 000 r. Robertsholm i Västerfärnebo 9.10 (Lennart Andersson & Jörgen Fritzson, opubl.).

2018      2 200 r. Hällby i Västerfärnebo 10.10 (Jörgen Fritzson, opubl.).

2019      2 500 r. Gorgen i Västerfärnebo 12.10 (FiV 51[2-3]:22).

2019      3 000 r. Ösby i Västerfärnebo 26.10 (FiV 51[2-3]:22).

2019      2 000 r. Österäng i Kumla 27.10 (FiV 51[2-3]:22).

2019      3 000 r. Ålsvarta i Västerfärnebo 30.10 (FiV 51[2-3]:22).

2019      Gubbvad i Kila 24-25.11, som mest 2 660 r. 24.11 (FiV 51[2-3]:22).

2020      Fläcksjön i Fläckebo 2-23.10, som mest 3 500 r. 8.10 (Västmanlands rapportkommitté).

2020      Hällby i Västerfärnebo 15-16.10, som mest 6 500 r. 16.10 (FiV 52[2-3]32).

2020      2 000 r. Solinge i Romfartuna 25-30.10 (FiV 52[2-3]32).

2020      Sörsalbo och Hogglumbacken i Västerfärnebo 14-18.11, som mest 4 000 r. 18.11 (Västmanlands rapportkommitté).

2021      2 000 r. Fläcksjön 11.10 (FiV 54[2]:30).

2021      Gussjön i Fläckebo 14-22.10, som mest 3 000 r. 16.10 (FiV 54[2]:30).

2021      Hällby och Ålsvarta 20.10-14.11, som mest 5 000 r. 20.10 (FiV 54[2]:30).

2021      Solinge 2-19.11, som mest 4 400 r. 13.11 (FiV 54[2]:30).

2022      Fläcksjön 23.9-3.11, som mest 6 200 r. 3.11 (FiV 55[2-3]:25).

2022      Solinge 15-19.10, som mest 5 800 r. 18.10 (FiV 55[2-3]:25).

2023      Gussjön i Fläckebo 17.10-5.11, som mest 8 100 r. 17.10 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      2 000 r. Lövåsen i Kila 17.10 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      3 000 r. Fläcksjön i Fläckebo 22.10 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      Hällby i Västerfärnebo 27.10-12.11, som mest 12 000 r. 27.10 (FiV 56[2-3]:21).

2023      Sörgärsbo i Västerfärnebo 6-17.11, som mest 2 500 r. 6.11 och 17.11 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      4 000 r. Björnhålet i Västerfärnebo 24.11 (Västmanlands rapportkommitté).

Veckovis fördelning av fynd av minst 500 tajgasädgäss 2000-2023.

De högsta (minst 1 000 ex.) dagssummorna av sträckande tajgasädgäss på våren under perioden 2000-2023:

2012      1 000 str. Fläcksjön i Fläckebo 14.4 (FiV 44[2-3]:19).

2013      1 108 str. (NO) Gnien i Ramnäs 15.4 (FiV 45[2-3]:19).

2017      1 028 str. (NO) Häggholmen i Kolbäck 12.3 (Västmanlands rapportkommitté).

2021      2 560 str. (NO) Gnien 13.3 (Västmanlands rapportkommitté).

2022      1 124 str. (NO) Gnien 19.3 (Västmanlands rapportkommitté).

Sommarfynd (juni-juli) görs sällan, men med en något ökad frekvens på senare år.

År 2007 gjordes de första kända fynden någonsin i januari månad, vilka följdes upp med ytterligare fynd 2008 medan nästa januarifynd gjordes först 2017. Fynd i januari 2000-2019:

2007      8 ex. Strömsholm i Kolbäck 1-17.1 (FiV 39:43).

2007      1 ex. Sjömosjön i Fellingsbro 1-13.1 (FiV 39:43).

2008      4-5 r. Strömsholm 1.1-8.2 (FiV 40:44).

2008      2 r. Hällby i Västerfärnebo 21.1 (FiV 40:44).

2017      15 r. Strömsvik i Kolbäck 3.1 (FiV 49[2-3]:25).

I januari 2020 gjordes åtskilliga fynd av uppskattningsvis sammanlagt 474 ex., men med tanke på den milda och utdragna hösten före bör de betraktas som sena höstfynd, snarare än vinterfynd eller mycket tidiga vårfynd. Även i januari 2021 gjordes ett antal fynd, inalles 470 ex., men även de bör betraktas som sena höstfynd.

Fynd i december har gjorts allt oftare på senare tid.

Minst tio olika sädgäss, halsringmärkta på häckningsplats i norra Finland, har avlästs vid ett eller flera tillfällen i Västmanland under åren 1990-1997. De var märkta som ruggande adulta fåglar i sex fall och som ungar i övriga fall. Samtliga avläsningar har gjorts på våren. Flertalet av dessa individer har avlästs även vintertid i Skåne (Leif Nilsson, in litt.). Enligt Leif Nilsson & Matti K. Pirkola (1991) är Skåne ett viktigt vinterområde för sädgäss från Finland och som alltså i viss utsträckning passerar Västmanland, i vart fall på vårsträcket. I några fall har en individ avlästs flera gånger inom samma område och som längst stannade en sädgås, en treåring, vid Västerfärnebo i minst sex veckor, 26 februari – 7 april 1990 (Leif Nilsson, in litt.). En ringmärkt unge som utplanterades vid Färila i Hälsingland den 10 juli 1986, sköts (!) vid Fantebosjön i Skinnskatteberg den 13 september 1986 (RC/Å 1986:3:14).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen A. f. fabalis.

Senast uppdaterad 2024-09-09