Sävsångare Acrocephalus schoenobaenus (Linné 1758)

Utbredning

Sävsångaren häckar i videbuskage och vass vid slättsjöar, vattendrag och andra våtmarker. Den förekommer sparsamt till allmänt i hela landskapet. Betydande luckor i utbredningen finns dock, särskilt i Bergslagen men också i våtmarksfattiga slättbygder.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2012-2022.

Numerär

Kvantitativa uppgifter från större områden saknas helt från perioden 2000-2023. I Uppland beräknade Martin Tjernberg (1986) populationen till cirka 14 000 par, motsvarande 1,1 par/km² landarea. Detta skulle för Västmanlands del motsvara drygt 9 000 par. Sävsångaren förekommer dock inte över hela landskapet och tätheterna är, generellt sett, avsevärt lägre i Bergslagen och Skogslåglandet än i Mälarområdet. Av landskapets totalt cirka 435 så kallade atlasrutor (5x5 km) har sävsångaren rapporterats från 152 rutor under häckningstid (1.6-31.7) under perioden 2012-2023. Jag vågar tro att den borde finnas i ytterligare hundratalet rutor, inalles cirka 250 rutor. Detta ger cirka 5 600 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat beståndet till 5 000 par.

Historik

I slutet av 1700-talet fanns sävsångaren vid Mälaren, åtminstone lokalt, även om uppgifter om detta saknas för Västmanlands del: ”Utom desse Qvickstjertar finnes äfven Motac. Schoenobænus, Hippolais, Rubetra och Trochilus, hvilka blifvit sedde vid Stäke och Sjöö, enligt en förteckning som Hr. Tengmalm behagat lämna mig öfver Foglar, funne vid nämde sätesgårdar” (Johan Fischerström 1785). I Örebro län var arten uppenbarligen inte alltför vanlig, enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 10): ”häckar på ett och annat ställe, men i ringa antal”. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två sävsångare: ”♂ Tillberga, 20.7.1875. S. Lampa.” (nr. C 256); ”♂ Västeråstrakten. 1923. V.N.F. Skänkt av G. Nilsson.” (nr. C 255).

Sedan får vi hoppa ända till 1940-talet för nästa uppgift i litteraturen, då Bengt H. Girell (1942) skrev, att sävsångaren ”häckar allmänt” vid Asköviken. En antydan om att sävsångaren i början av 1900-talet inte var fullt så spridd i Västmanland som ett drygt halvsekel senare, ger följande notis från Sura: ”Det är ganska säreget att sävsångaren... ...ej tidigare uppträtt vid Surahammar, då arten förekommer såväl vid Mälaren i söder som i Fläcksjön [Fläckebo] i nordost. Orsaken måste sökas i den relativt fattiga vegetationen vid de kringliggande sjöarna. I år [1949] har den emellertid uppenbarat sig på ett flertal platser, såsom i Västersjön, Glåpen och Norra Lisjön [=Norrsjön], och på sina håll har det varit tätt mellan paren” (Harald Wedérus 1951). Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 1835) redovisade en utbredningskarta, där sävsångaren i Västmanland syntes förekomma endast i Mälarområdet samt i den östligaste delen av landskapet, och skrev samtidigt: ”I Västmanland är arten alltjämt under invandring”.

Under 1950-talet är arten uppgiven från följande lokaler: ”troligen häckande” i Lundby socken 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954); Asköviken (Bertil Walldén 1955, s. 255); Hässlösundet i Irsta (Bengt H. Girell 1958); Väringen i Ervalla/Näsby (Erik Sjöstedt 1958); Östersjön i Sura (Harald Wedérus 1958). Från Trätten i Norberg föreligger dock en negativ uppgift: ”Men förgäves skall man söka efter skrattmås, gulärla eller sävsångare. För dem är detta tydligen en alltför karg biotop” (Bengt H. Girell 1958). Den sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) från området mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro: ”Ankomst i slutet av maj. Idealtillhållen ordinärt besatta. I övrigt något mindre allmän än normalt”.

Under 1960-talet och första hälften av 1970-talet nämns sävsångaren bland annat från Norsa i Munktorp, där den ansågs vara ”den allmännaste av områdets alla häckfåglar”, möjligen med undantag av sävsparv Emberiza schoeniclus (Arne Eklöw 1970). Häckningsuppgifter föreligger också från Glåpen i Sura (Bertil Eriksson 1972), ”Lisjöarna” i Sura (Arne Persson 1972), Västersjön i Sura (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972) samt Gorgen i Västerfärnebo (Erik Andersson 1973). Räkning av sjungande sävsångare längs vattendraget Ån mellan Åvestbo och Brandboviken (cirka 2 km) i Västanfors åren 1967-1971 samt 1973, gav följande resultat: 6, 5, 5, 4, 5 resp. 3, dvs. en viss minskning (Per Ålind, in litt.). En på året sen häckning konstaterades 1970 vid Storå i Lindes: ”Hittade ett sävsångarbo med fyra ägg den 1 augusti. Den 16 aug. var boet tomt så när som på ett rötägg” (Ola Almkvist 1970b). Vid Spaden i Hed betraktades sävsångaren dock som ”ej årsviss häckare” (Lars Lindell 1974c). En inventering av Frövisjön i Skultuna sommaren 1974, gav vid handen 20 par sävsångare, samtliga revir belägna i ”bladvassområdets ytterkanter” (Claes Karlsson & Sören Larsson 1976). Rapporter om sensommar- och höstfynd har lämnats av Bo Wallin (1970) från Lagårdssjön i Kolbäck och av Arne Eklöw (1971) från Norsa i Munktorp.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Följande inventeringsresultat föreligger under perioden 1976-1999:

1981      13-15 revir inom 13 ha strandäng (100 par/km²) vid Säter i Ramnäs (Sören Larsson, opubl.).

1983      ca 30 revir vid Storsjön (ca 320 ha sjöyta; 9,4 par/km²) i Möklinta (Stefan Björklund 1983).

1985      52 revir inom ca 250 ha ängsmark (20 par/km²) vid Nötmyran i Västerfärnebo (Åke Berg & Bo Eriksson 1992).

1988      95 revir inom 170 ha ängsmark (56 par/km²) vid Nötmyran (Bo Eriksson 1988).

Ett försök från regionala rapportkommitténs sida att, med start 1984, närmare försöka kartlägga förekomsten av sävsångare i Bergslagen, får man väl tyvärr säga misslyckades. Från 1984 inkom fyra rapporter (FiV 16:94) och från 1985 tio rapporter (FiV 17:75). Därefter avblåstes försöket. Från Lindesbergs kommun rapporterades 1986 sammanlagt 54 sjungande på 22 lokaler, därav cirka 15 sjungande vid Finnåkerssjön och minst 12 sjungande vid Sjömosjön, båda i Fellingsbro (FFK Medd. 4:17). Från Strömsholm och Billingen i Kolbäck samt angränsande delar av Rytterne och Säby, meddelade Anders Arnell (in litt.) följande från inventeringar 1986: ”Uppfattningen att sävsångaren skulle ha gått tillbaka kan efter inventeringsarbetet åtminstone för strömsholmsområdets del vederläggas. Ungefär 80 ex hördes då i området inkl. Mellansundet, och de är faktiskt väl så vanliga som rörsångarna utom där det är riktigt stora vassar. Detta hade jag inte trott när jag började inventera, och jag finner det mycket glädjande. Mest sävsångare hördes vid Billingen (ca 20), Mellansundet (14), Stavholmen (10), Utnäs/Boda (9), NV Billingen (8), Fiholmsviken (8) och Sandholmarna (7). Reservation för fler ex i yttre vassarna.”. Vid Morskogasjön i Ramsberg häckar ”enstaka par” enligt Hans Ljungkvist (1986) och beträffande Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984), att sävsångaren är ”en art som påtagligt minskat under de senaste åren. Förekommer nu mer enstaka”. Den 2 juni 1990 inräknades cirka 25 sjungande längs Arbogaån på sträckan Västvalla till Sjömosjön i Fellingsbro (FFK Medd. 9:11). Den 5 juni 1993 inräknades 38 sjungande på ungefär samma sträcka (FFK Medd. 12:15).

Flyttning och övervintring

Adulta sävsångare flyttar i juli-augusti medan årsungarna flyttar huvudsakligen i augusti och första halvan av september. De senaste kända fynden utgörs av 1 1K vid Hagaberg i Näsby den 28 september 2000 (Jan-Erik Malmstigen, opubl.), 1 1K Asköviken vid Harholmen i Rytterne den 29 september 2013 (FiV 45[2-3]:53) samt 1 1K vid Hamre våtmark i Västerås den 30 september 2023 (Västmanlands rapportkommitté). Sävsångaren återkommer i maj, de första individerna oftast i början av månaden, undantagsvis i slutet av april. Ett anmärkningsvärt tidigt fynd utgörs av 3 sj. vid Trådarängarna i Irsta den 20 april 2014 (FiV 46[2-3]:57).

Mediandatum för sista observation under perioden 1996-2023 är den 11 september. Mediandatum för första observation under samma period är den 30 april.

Sävsångare som under åren 1979-2010 ringmärkts i Västmanland har resulterat i 35 återfynd (RC, in litt.) med den geografiska och tidsmässiga fördelningen enligt tabell nedan.

Därtill kan nämnas två kontroller i Västmanland av utomlands ringmärkta sävsångare:

• En årsunge som märktes i Österrike 31.8 1994, kontrollerades vid Asköviken i Västerås-Barkarö 5.6 1995 (RC, in litt.).

• En årsunge som märktes i Slovenien 7.9 1995, kontrollerades vid Asköviken 8.5 1997 (RC, in litt.).

Senast uppdaterad 2024-01-21