Salskrake Mergellus albellus Linné 1758

 

Förekomst

 

Salskraken uppträder regelbundet som genomflyttare vår och höst. Vårsträcket synes vara orienterat i nordostlig riktning och är mest frekvent i landskapets östra och södra delar. Salskrakarna iakttas nästan uteslutande som rastande, ofta parvis eller i små grupper. Antalet iakttagna salskrakar under vårflyttningen har under 1990-talet varit avsevärt högre än under 1980-talet. Därefter har antalen åter minskat. Sena vårar, t.ex. 1985, 1986 och 1996, sågs märkbart färre fåglar, vilket möjligen kan hänga samman med att sträcket då hade dragit förbi obemärkt då öppet vatten i stor utsträckning saknats. Antalet höstrastande salskrakar har under perioden 1981-2020 legat på en rätt jämn nivå, möjligen med en tendens till ökning de senaste åren. Uppträdandet höstarna 2013, 2018 och 2019 var dock exceptionellt talrikt. Tre lokaler i landskapet intar en särställning när det gäller antal rastande salskrakar, nämligen Asköviken i Västerås-Barkarö, Fläcksjön i Fläckebo och Glåpen i Sura.

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd hanne från Fåsjön i Järnboås/Lindes/Nora, den 6 april 1978 (Göran Frisk, in litt.).

 

 

 

Historik

 

Västmanlands första fynd av salskrake daterar sig så sent som till den 24 mars 1940, då en hanne sågs ett par dagar vid Ångkraftverket i Västerås (Bengt H. Girell 1952). Ytterligare två iakttagelser under 1940-talet är kända, båda vid Väringen i Ervalla/Näsby; ”ett par” den 30 mars 1945 resp. en hanne den 3 maj 1947 (Arne Eklöw 1953). Att arten verkligen var ovanlig i Västmanland vid den tiden understryks av Sten-Bertil Fredriksson (1950), då han rapporterade ett fynd av en hanne vid Asköviken 6-9 april 1950 med kommentaren: ”Då denna art mig veterligt inte förut har rapporterats härifrån, anser jag fyndet värt att publiceras”.

 

Men redan i början av 1950-talet ansågs den av Rolf Kumlin & Bo Kumlin (1956) vara en ”regelbunden genomflyttare vår och höst” vid Asköviken och nämnde också att 15-20 ex. rastade där den 8 november 1953. Bertil Walldéns (1955, s. 163) påstående om Boasjön i Rytterne, att ”flera vintrar har den högarktiska salskraken här funnit en fristad”, är märkligt och bygger sannolikt på en missuppfattning. Följande notering finns dock: ”Salskraken hade tillfälligtvis iakttagits vid Asköviken, liksom av sekr. [Bertil Walldén] vid Boasjön.” (V.N.F. 1950-10-16, § 2). Under 1950-, 1960- och 1970-talen duggade rapporterna om såväl vår- som höstrastande salskrakar allt tätare. Den klart övervägande delen härrör dock från landskapets östra halva.

 

Före 1976 är två sommarfynd kända:

 

1961      1 ♂ Gussjön i Fläckebo ult.5-10.6 (Lars Lund 1963; Hans Avelin m.fl. 1962).

1975      1 ♀ Gussjön 20.7-13.8 (Lars Lindell 1976d).

 

Fem äldre vinterfynd är kända:

 

1962      1 ♀ Arbogaån i Fellingsbro 4.2 (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1966      1 ♂ Järleån i Nora 22.1 (Peter Bernövall, opubl.).

1966      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 4.12 (Lars Lindell & Rolf de Vos, opubl.).

1967      1 ♂ Arbogaån i Fellingsbro 15.1 (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1970      1 ♂ i ”fagerstaornitologernas marker” 21-28.2 (Anonym 1970e), närmare bestämt Kolbäcksån vid Västanfors k:a 19.2-11.3 (Raimo Laurila, opubl.).

 

Under vårflyttningen iakttogs oftast ensamma fåglar eller smärre (<5) sällskap, men under höststräcket iakttogs regelbundet större ansamlingar, ofta över 15 individer på vissa lokaler, främst Asköviken. Som mest sågs där 22 ex. den 15 oktober 1971 (Lars Lindell 1972e; Lars Lindell 1972; Lars Lindell 1972b), 25 ex. den 11 november 1972 (Lars Lindell 1973e; Lars Lindell 1973) samt hela 70 ex. både den 1 och den 9 november 1975 (Lars Lindell 1975g; Lars Lindell 1976d).

 

Flyttning och övervintring

 

Salskrakens höstflyttning äger rum främst i oktober och november och kulminerar oftast i månadsskiftet. Den största höstansamlingen under perioden 1976-2020 utgörs av 106 ex. vid Asköviken i Västerås-Barkarö den 31 oktober 2018 (FiV 50[2]:28). På ytterligare fem lokaler har ansamlingar över 20 fåglar under hösten noterats: Fläcksjön i Fläckebo, där som mest 24 ex. sågs den 5 november 1982 (Håkan Johansson, opubl.); Glåpen i Sura, där 23 ex. noterades den 1 november 2001 (FiV 33:67); Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping, där 24 honf. rastade den 27 oktober 2004 (FiV 36:112); Lisjöviken i Sura, där 27 ex. (1 ♂, 26 honf.) rastade den 2 november 2014 (FiV 46[2-3]:28); Västlandasjön i Kolsva/Medåker/Västra Skedvi, där 52 ex. rastade den 3 november 2020 (FiV 52[2-3]:38).

 

Vårflyttningen genom Västmanland äger rum från mitten av mars till början av maj och kulminerar oftast i mitten av april. Större (minst 20 ex.) ansamlingar har noterats på fyra lokaler: Asköviken i Västerås-Barkarö, som mest 30 ex. (18 ♂♂, 12 ♀♀) den 17 mars 2020 (Västmanlands rapportkommitté); Fläcksjön i Fläckebo, som mest 31 ex. (13 ♂♂, 18 ♀♀) den 14 april 1995 (Markus Rehnberg, opubl.); Glåpen i Sura, som mest 43 ex. (19 ♂♂, 24 ♀♀) den 6 april 2016 (FiV 48[2-3]:33); Ullersättersviken i Näsby, där 20 ex. rastade den 4 april 2019 (FiV 51[2-3]:28). Andelen utfärgade hannar ligger från början av mars till slutet av april på en ganska jämn nivå kring 50 %. Från början av maj dominerar dock de honfärgade fåglarna, dvs. honor och/eller ettåriga hannar.

 

Veckovis fördelning av salskrakar i Västmanland 1976-2020.

 

Sommarfynd (juni – augusti) är ovanliga. Under perioden 1976-2019 föreligger sommarfynd i genomsnitt vartannat år. Det rör sig till övervägande del om honfärgade fåglar, vilket inte utesluter att det i viss omfattning kan vara frågan om ettåriga hannar. Ett exceptionellt fynd i sammanhanget utgörs av 5 ex. (1 ♂, 4 ♀♀) vid Fullerö i Västerås-Barkarö den 6 juni 2010 (FiV 42[2-3]:24).

 

Även vinterfynd är ovanliga, men har ökat i frekvens under 1990-talet. Den mycket milda vintern 1989/90 gjordes särskilt många vinterfynd, varav dock flertalet i slutet av februari. Minst fyra fullbordade övervintringar är kända. I samtliga fall har dessa ägt rum vid Sjömosjön, eller angränsande delar av Arbogaån i Fellingsbro, vintrarna 1988/89, 1989/90, 1990/91 samt 1994/95.

 

 

 

 

 

Övrigt

 

Ett, möjligen två, fynd föreligger av hybrider mellan salskrake och knipa Bucephala clangula, s.k. knipskrakar:

 

1971      1 ex. Sundbo i Västanfors 28.4 (Anonym 1971b). Bestämningen har dock vid publiceringen åsatts ett frågetecken.

1983      1 ex. Borgåsund i Kolbäck/Rytterne 4.4 (FiV 15:82).

 

Därutöver har vid tre tillfällen rapporterats salskrakar som visat intresse för knipor Bucephala clangula:

 

1988      1 ♂ tillsammans med ett par av knipa Hagaberg i Näsby 9-13.5 (Jan-Erik Malmstigen, opubl.).

1990      1 ♂ som uppvaktade en knipa Kolbäcksån vid Trångfors i Hallstahammar 20.5 (Stefan Johansson, opubl.).

1994      1 ♀ tillsammans med en hanne av knipa Asköviken 3.5 (Markus Rehnberg, opubl.).

 

Senast uppdaterad 2021-08-23