Salskrake Mergellus albellus Linné 1758

Förekomst

Salskraken uppträder regelbundet som genomflyttare vår och höst. Vårsträcket synes vara orienterat i nordostlig riktning och är mest frekvent i landskapets östra och södra delar. Salskrakarna iakttas nästan uteslutande som rastande, ofta parvis eller i små grupper. Antalet iakttagna salskrakar under vårflyttningen har varit i stort sett oförändrat under perioden 2000-2023. Sena vårar sågs märkbart färre fåglar, vilket möjligen kan hänga samman med att sträcket då hade dragit förbi obemärkt då öppet vatten i stor utsträckning saknats. Antalet höstrastande salskrakar har under perioden 2000-2023 också legat på en rätt jämn nivå, möjligen med en tendens till ökning de senaste åren. Uppträdandet höstarna 2013 och 2018 var dock exceptionellt talrikt. Tre lokaler i landskapet intar en särställning när det gäller antal rastande salskrakar, nämligen Asköviken i Västerås-Barkarö, Fläcksjön i Fläckebo och Glåpen i Sura.

Historik

Västmanlands första fynd av salskrake daterar sig så sent som till den 24 mars 1940, då en hanne sågs ett par dagar vid Munkängen i Västerås (Bengt H. Girell 1952). Ytterligare två iakttagelser under 1940-talet är kända, båda vid Väringen i Ervalla/Näsby; ”ett par” den 30 mars 1945 resp. en hanne den 3 maj 1947 (Arne Eklöw 1953). Att arten verkligen var ovanlig i Västmanland vid den tiden understryks av Sten-Bertil Fredriksson (1950), då han rapporterade ett fynd av en hanne vid Asköviken 6-9 april 1950 med kommentaren: ”Då denna art mig veterligt inte förut har rapporterats härifrån, anser jag fyndet värt att publiceras”.

Men redan i början av 1950-talet ansågs den av Rolf Kumlin & Bo Kumlin (1956) vara en ”regelbunden genomflyttare vår och höst” vid Asköviken och nämnde också att 15-20 ex. rastade där den 8 november 1953. Bertil Walldéns (1955, s. 163) påstående om Boasjön i Rytterne, att ”flera vintrar har den högarktiska salskraken här funnit en fristad”, är märkligt och bygger sannolikt på en missuppfattning. Följande notering finns dock: ”Salskraken hade tillfälligtvis iakttagits vid Asköviken, liksom av sekr. [Bertil Walldén] vid Boasjön.” (V.N.F. 1950-10-16, § 2). Under 1950-, 1960- och 1970-talen duggade rapporterna om såväl vår- som höstrastande salskrakar allt tätare. Den klart övervägande delen härrörde dock från landskapets östra halva.

Större (minst 30 ex.) ansamlingar före år 2000:

1976      30 ex. Asköviken Västerås-Barkarö 24.10 (Västmanlands rapportkommitté).

1976      68 r. Asköviken 6.11 (MVOF 8:72).

1976      50 ex. Asköviken 13.11 (Västmanlands rapportkommitté).

1982      40 r. Asköviken 21.11 (Västmanlands rapportkommitté).

1995      31 ex. (13 ♂♂, 18 ♀♀) Fläcksjön 14.4 (Västmanlands rapportkommitté).

Före 1976 är två sommarfynd (1.6-31.8) kända:

1961      1 ♂ Gussjön i Fläckebo ult.5-10.6 (Lars Lund 1963; Hans Avelin m.fl. 1962).

1975      1 ♀ Gussjön 20.7-13.8 (Lars Lindell 1976d).

Fem äldre vinterfynd är kända:

1962      1 ♀ Arbogaån i Fellingsbro 4.2 (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1966      1 ♂ Järleån i Nora 22.1 (Västmanlands rapportkommitté).

1966      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 4.12 (Västmanlands rapportkommitté).

1967      1 ♂ Arbogaån i Fellingsbro 15.1 (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1970      1 ♂ i ”fagerstaornitologernas marker” 21-28.2 (Anonym 1970e), närmare bestämt Kolbäcksån vid Västanfors kyrka 19.2-11.3 (Västmanlands rapportkommitté).

Minst fyra fullbordade övervintringar är kända före år 2000. I samtliga fall har dessa ägt rum vid Sjömosjön, eller angränsande delar av Arbogaån i Fellingsbro, vintrarna 1988/89, 1989/90, 1990/91 samt 1994/95.

Under vårflyttningen iakttogs oftast ensamma fåglar eller smärre (<5) sällskap, men under höststräcket iakttogs regelbundet större ansamlingar, ofta över 15 individer på vissa lokaler, främst Asköviken. Som mest sågs där 22 ex. den 15 oktober 1971 (Lars Lindell 1972e; Lars Lindell 1972; Lars Lindell 1972b), 25 ex. den 11 november 1972 (Lars Lindell 1973e; Lars Lindell 1973) samt hela 70 ex. både den 1 och den 9 november 1975 (Lars Lindell 1975g; Lars Lindell 1976d).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd hanne från Fåsjön i Järnboås/Lindes/Nora, den 6 april 1978 (Göran Frisk, in litt.).

Flyttning och övervintring

Salskrakens höstflyttning äger rum främst i oktober och november och kulminerar oftast i månadsskiftet. Den största höstansamlingen under perioden 2000-2023 utgörs av 106 ex. vid Asköviken i Västerås-Barkarö den 31 oktober 2018 (FiV 50[2]:28). På ytterligare fyra lokaler har ansamlingar över 20 fåglar under hösten noterats: Glåpen i Sura, där 23 ex. noterades den 1 november 2001 (FiV 33:67); Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping, där 24 honf. rastade den 27 oktober 2004 (FiV 36:112); Lisjöviken i Sura, där 27 ex. (1 ♂, 26 honf.) rastade den 2 november 2014 (FiV 46[2-3]:28); Västlandasjön i Kolsva/Medåker/Västra Skedvi, där 52 ex. rastade den 3 november 2020 (FiV 52[2-3]:38).

Vårflyttningen genom Västmanland äger rum från mitten av mars till början av maj och kulminerar oftast i mitten av april. Större (minst 20 ex.) ansamlingar har noterats på fem lokaler: Asköviken i Västerås-Barkarö, som mest 30 ex. (18 ♂♂, 12 ♀♀) den 17 mars 2020 (Västmanlands rapportkommitté); Fläcksjön i Fläckebo, som mest 31 ex. (14 ♂♂, 17 ♀♀) den 2 april 2016 (Västmanlands rapportkommitté) och 31 ex. (17 ♂♂, 14 ♀♀) den 11 april 2021 (FiV 54[2-3]:35), Hällsjön i Fläckebo/Haraker, som mest 22 ex. (11 ♂♂, 11 ♀♀) den 9 april 2021 (FiV 54[2]:35), Glåpen i Sura, som mest 64 ex. (29 ♂♂, 35 ♀♀) den 7 april 2021 (FiV 54[2]:35); Ullersättersviken i Näsby, där 20 ex. rastade den 4 april 2019 (FiV 51[2-3]:28) och den 13 april 2023 (Västmanlands rapportkommitté). Andelen utfärgade hannar ligger från början av mars till slutet av april på en ganska jämn nivå kring 50 %. Från början av maj dominerar dock de honfärgade fåglarna, dvs. honor och/eller ettåriga hannar.

Höga (minst 20 ex.) sträcksummor 2000-2023:

2022      26 str. (V) Kvicksund i Rytterne 24.10 (FiV 56[2-3]:31).

Veckovis fördelning av salskrakar i Västmanland 2000-2023.

Sommarfynd (juni – augusti) är ovanliga. Under perioden 2000-2023 föreligger sommarfynd i genomsnitt vartannat år. Det rör sig till övervägande del om honfärgade fåglar, vilket inte utesluter att det i åtminstone viss omfattning kan vara frågan om ettåriga hannar. Ett exceptionellt fynd i sammanhanget utgörs av 5 ex. (1 ♂, 4 ♀♀) vid Fullerö i Västerås-Barkarö den 6 juni 2010 (FiV 42[2-3]:24).

Även vinterfynd är ovanliga, men har ökat i frekvens sedan millennieskiftet.

Övrigt

Ett, möjligen två, fynd föreligger av hybrider mellan salskrake och knipa Bucephala clangula, så kallade knipskrakar:

1971      1 ex. Sundbo i Västanfors 28.4 (Anonym 1971b). Bestämningen har dock vid publiceringen åsatts ett frågetecken.

1983      1 ex. Borgåsund i Kolbäck/Rytterne 4.4 (FiV 15:82).

Därutöver har vid tre tillfällen rapporterats salskrakar som visat intresse för knipor Bucephala clangula:

1988      1 ♂ tillsammans med ett par av knipa Hagaberg i Näsby 9-13.5 (Jan-Erik Malmstigen, opubl.).

1990      1 ♂ som uppvaktade en knipa Kolbäcksån vid Trångfors i Svedvi 20.5 (Stefan Johansson, opubl.).

1994      1 ♀ tillsammans med en hanne av knipa Asköviken 3.5 (Markus Rehnberg, opubl.).

Senast uppdaterad 2024-11-27