Skäggdopping

Podiceps cristatus (Linné 1758)

Utbredning

Skäggdoppingen förekommer mestadels i vegetationsrika sjöar med stora, öppna vattenytor, allmänt i Mälarområdet, tämligen allmänt i Skogslåglandet och sparsamt i Bergslagen.

Rutor (5×5 km) med fynd av skäggdopping under häckningstid (1.5-31.7) och i lämplig häckningsmiljö 2015-2025. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Inventeringsdata saknas från perioden 2000-2025. Baserat på data från 1980-talet kunde beståndet i västmanlandsdelen av Västmanlands län beräknas till cirka 1 050 par, varav cirka 600 par i Mälaren (Thomas Skoglund 1985). Ungefär samtidigt fanns alltså ett 30-tal par i Lindesbergs kommun, se nedan under Historik, och gissningsvis lika många tillsammans i Hällefors, Ljusnarsbergs och Nora kommuner, inalles cirka 1 100 par i Västmanland i mitten/slutet av 1980-talet. Om minskningen vid Asköviken, se histogram nedan under Historik, i praktiken en halvering av beståndet under 1990-talet, är representativ för åtminstone Mälaren innebär detta att siffran måste justeras ned till 800 par. Sannolikt har en minskning ägt rum också i övriga delar av Västmanland, varför siffran 750 par känns mer rimlig, en siffra som också Ulf Ottosson m.fl. (2025) kom fram till.

Få data om häckningsframgång föreligger, men vid Asköviken inräknades 30 kullar 1987 av 65 funna bon (Martin Green 1991). Vid Långholms brygga i Ängsö fanns 2001 en koloni med cirka 50 bon (FiV 33:55) och på samma plats 52 bon 2007 (FiV 39:57; VF Suppl. 48:61).

Historik

Det är inte närmare känt när skäggdoppingen invandrade till Västmanland, men det torde ha ägt rum under 1800-talet. Carl Rudolf Sundström (1868, s. 26) skriver beträffande Örebro län, att skäggdoppingen ”häckar flerestädes inom länet, t. ex. i Hjelmaren, der hans bo blifvit anträffadt”. L. A. Jägerskiöld (1919) presenterar en mycket översiktlig karta över skäggdoppingens utbredning i Sverige och på denna kan två symboler med betydelsen ”Utbredning före 1898” utläsas, dels i trakten av Västerås, dels i centrala Hjälmaren. I figurtexten skriver Jägerskiöld också att skäggdoppingen ”har efter 1885 över allt tilltagit i antal”. En notis från 1886 upplyser också om artens expansion: ”Under det att en del fogelarter allt sparsammare förekomma, finns det en och annan, som synes vara i tilltagande. Så är åtminstone förhållandet med sothönan, som blir alltmer talrik och sprider sig norrut; så ock skäggdoppingen (Colymbus cristatus), som förr sparsamt förekom i mellersta Sveriges sjöar, men nu i Mälaren och flerestädes uppträder i mycket stort antal” (Anonym 1886).

Av någon anledning förföljdes skäggdoppingen, vilket följande notis vittnar om: ”Så snart man om våren funnit hvar doppingar hålla till… [—] På dylik jagt sköt jag sommaren 1889 15 doppingar, 4 af dem på en dag. [—] Vesterås 20 februari 1891. A. R.” (Anonym 1891). Möjligen kan man i följande två notiser ana, att man vid den tiden misstänkte skäggdoppingen för att konkurrera ut den för jägarna mer attraktiva gräsanden. Från Fullerö i Västerås-Barkarö rapporterade F. V. Cronstedt år 1895, att ”Gräsanden blir mer och mer sällsynt under det att doppingar och sothöns tilltaga” (SJNT 33:202) och året därpå rapporterades: ”Svenska Jägarförbundets Afdelning i Östra Westmanland: [—] Gräsand aftagande, dopping tilltagande” (SJNT 34:213-214). Sven Ekman (1922, s. 114) anför: ”Har under senare år betydligt utvidgat sitt område och tilltagit i antal… Västmanland: Ladugårdssjön vid Strömsholm sedan omkr. 1910 (meddel. av T. Ringström), sedan gammalt i Mälarens västligaste delar (egna efterforskn.)”. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en fågel (nr. D 44) etiketterad ”juv. Västeråstrakten juli 1923. pullus” och även vid Stora Ekeby i Rytterne sköts en skäggdopping något av åren 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala). Slutligen skriver L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 418): ”I mellersta Sverige… …där han förr ansågs sällsynt (se Kinberg), har han under 1880-talet tilltagit mycket och ses nu talrik överallt i Mälaren…” och A. Kempe (1911, s. 11) konstaterar kort, att ”i Mälaren fiska doppingar”.

Så långt Mälaren och, i viss mån, Hjälmaren. Vid Västersjön, Östersjön och Glåpen i Sura, vet vi att skäggdoppingen förekom åtminstone år 1911, enligt Carl Kjellins (1911) berättelser: ”Klockan två på morgonen den 21 juli i år… [—] Vägen går mellan två sjöar, som bära de lättfunna namnen Västersjön och Östersjön. [—] Rundt omkring oss ljuda doppingarnas lock i vassen, ej olikt hönskackel och kycklingspip. …ser jag en dopping skymta inom godt håll och fäller den. När jag lyfter in fågeln i ekan, känner jag dock en viss plåga vid at se den lilla ungen, som gamlingen bar på sin rygg och som fått dela dess öde. [—] …äro strax därefter framme vid sjön, hvilken bär det mera egendomliga än vackra namnet Glåpen. [—] Ett doppingsrede med tre smutsiga ägg lyser fram genom vassen, och alltjämt höras dessa fåglar locka i vår närhet”. Även vid Sörsjön och Norrsjön i Sura fanns arten: ”Mycket talrik i sjöarna vid Lisjö Sura socken 1924” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson). Nils Lorichs (1942) skriver att skäggdoppingen är en av karaktärsfåglarna vid Spaden i Hed och Bengt H. Girell (1942) hittade minst tio bon vid Asköviken i Västerås-Barkarö. Harald Wedérus (1951) meddelade ett bofynd 1949 från Glåpen i Sura och Olof Knöppel (1951) noterar att Hörendesjön i Karbenning/Västerfärnebo hyser ”häckmiljö för änder och dopping”. Bertil Walldén (1955, s. 226), slutligen, skriver angående Mälaren att skäggdoppingen är ”bland de mest dominerande”. I en rapport från jaktåret 1946/47 i Västmanlands län sägs kort: ”Lom och dopping håller som förut sin förekomst uppe i härför lämpliga lokaler, dock icke i något större antal” (Anonym 1947).

Under 1950-talet rapporteras skäggdoppingen förekomma på en rad lokaler i Mälarområdet och Skogslåglandet. Från Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping rapporterades år 1975 cirka 60 par inom en yta av endast ett hektar (MVOF 7[2]:1). När skäggdoppingen började häcka i Bergslagen är oklart, men de övre delarna koloniserades möjligen först så sent som på 1970-talet. Arten iakttogs t.ex. troligen för första gången ”i trakten”, då en fågel sågs hela sommaren 1969 i sjön Björken i Ljusnarsberg (Ingvar Granqvist 1970b). I Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg fanns dock i början av 1970-talet 20-25 par (Kjell Bylin 1975, s. 248) och samma sjö hyste 16 par 1975 (Leif Nilsson 1978).

I Lindesbergs kommun inventerades 261 sjöar åren 1987-1989, varav 99 st. var över 10 hektar i storlek. Då registrerades skäggdopping i 13 sjöar, samtliga eutrofa eller ”oligotrofa sjöar med eutrofa drag”. Flertalet av de 13 sjöarna var över 100 hektar och den minsta sjön med häckande skäggdopping var Fänsbosjön i Fellingsbro med sina drygt 12 hektar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990).

Rutor (5×5 km) med fynd av skäggdopping under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Äldre inventeringsdata föreligger från en del sjöar, varav följande bör nämnas (arealuppgiften avser vattenarealen):

Ängsö 1979 (117 par/43 km²) (Thomas Skoglund 1980)
Åmänningen i Västervåla 1982 (21 par/23 km²) (FiV 14:90)
Ängsö 1983 (90 par/43 km²) (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985)
Virsbosjön i Ramnäs 1985 (25 par/4 km²) (FiV 17:55)
Väringen i Ervalla/Näsby 1987-88 (12 par/8 km²) (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990)
Råsvalen i Linde 1987-88 (6 par/12 km²) (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990)

Flera uppgiftslämnare gör gällande att en kraftig minskning ägde rum under 1980- och 1990-talen och vid exempelvis Asköviken halverades beståndet i stort sett under nämnda tid. En heltäckande inventering av Lindesbergs kommun 1987-1989 gav vid handen 32 häckande par i 13 sjöar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990), vilket innebar en halvering av kommunens bestånd jämfört med en motsvarande inventering 1977-1978 (Jan-Erik Malmstigen 1979). Arten saknades vid den senare inventeringen i åtminstone nio sjöar (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). Vid Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping hade den 1983 minskat till cirka 20 par, jämfört med det minst tredubbla på 1960-talet (Thomas Pettersson 1989). Från ett par områden rapporterades samtidigt stabila eller till och med ökande populationer. Vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg fanns i början av 1990-talet 15-20 par (DOF 1993, s. 150), vilket är i stort sett lika mycket som i mitten av 1970-talet. Från Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984), att arten ”häckar med åtskilliga par i Kolbäcksåns sjösystem. Har märkbart ökat under senare år”.

Före år 2000 är elva vinterfynd (1.12-28.2) kända, varav två gäller så gott som fullbordade övervintringar:

1954      ”♂ Romfartuna, jan. 1954. Dog vid övervintring. Prep. G. Nilsson.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. D 43A).
1967      1 ex. Sjömosjön i Fellingsbro 2-17.12 (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).
1970/71 1 ex. övervintrade i Kolbäcksån vid Seglingsberg i Ramnäs (Lars Lindell 1973e).
1978      4 ex. Granfjärden i Ängsö 2.12 (Västmanlands rapportkommitté).
1979      1 ex. bildödat Hammarby i Västerås 9.1 (FiV 11:72).
1979      1 ex. Köpings hamn i Köping 11-14.2 (FiV 11:72).
1979      1 ex. Silvergruvan i Hällefors 20.2 (Västmanlands rapportkommitté).
1984      1 ex. Kvicksund i Rytterne 27.12 (Västmanlands rapportkommitté).
1985      1 ex. Arboga 30.1 (Västmanlands rapportkommitté).
1987      1 r. Granfjärden 1.12 (Västmanlands rapportkommitté).
1993      1 ad. Stora Aspen i Västanfors 2.1-13.2 (FiV 25:65).

Större (minst 200 ex.) ansamlingar före år 2000:

1981 206 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 29.4 (Västmanlands rapportkommitté).
1985 300 ex. Hjälmaren vid Nyckelgrundet i Arboga 8.8 (FiV 17:55).

Flyttning och övervintring

Skäggdoppingen flyttar främst i september-oktober och återvänder så snart isen lossat, ofta i slutet av mars. Mediandatum för första respektive sista observation under perioden 1976-2025 är den 29 mars respektive den 17 november.

Period	Mediandatum för första observation	Mediandatum för sista observation
1976-1985	9 april	11 november
1986-1995	30 mars	2 november
1996-2005	28 mars	23 november
2006-2015	20 mars	10 december
2016-2025	17 mars	5 december

Veckovis fördelning av skäggdoppingar 2000-2025.

De största (minst 200 ex.) kända ansamlingarna under perioden 2000-2025:

2014      Blacken i Rytterne 10-13.10, som mest 520 r. 13.10 (FiV 46[2-3]:31).
2015      243 r. Asköviken i Västerås-Barkarö 17.4 (Västmanlands rapportkommitté).
2017      Asköviken 11-23.4, som mest 384 ex. 15.4 (FiV 49[2-3]:34).
2017      200 r. Granfjärden i Kärrbo/Ängsö 23.9 (FiV 49[2-3]:34).
2018      208 r. Asköviken 27.4 (Västmanlands rapportkommitté).
2019      210 r. Asköviken 12.4 och 21.4 (FiV 51[2-3]:29).
2020      205 r. Asköviken 17.4 (FiV 52[2-3]:44).
2024      208 r. Granfjärden 28.9 (FiV 57[2-3]:31).
2025      207 r. Asköviken 14.4 (Västmanlands rapportkommitté).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen P. c. cristatus.

Senast uppdaterad 2026-04-12