Skäggdopping Podiceps cristatus (Linné 1758)

Utbredning

Skäggdoppingen förekommer mestadels i vegetationsrika sjöar med stora, öppna vattenytor, allmänt i Mälarområdet, tämligen allmänt i Skogslåglandet och sparsamt i Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd av skäggdopping under häckningstid (1.5-31.7) och i lämplig häckningsmiljö 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Inventeringsdata saknas från perioden 2000-2023. Baserat på data från 1980-talet kunde beståndet i västmanlandsdelen av Västmanlands län beräknas till cirka 1 050 par, varav cirka 600 par i Mälaren (Thomas Skoglund 1985). Ungefär samtidigt fanns alltså ett 30-tal par i Lindesbergs kommun, se nedan under Historik, och gissningsvis lika många tillsammans i Hällefors, Ljusnarsbergs och Nora kommuner, inalles cirka 1 100 par i Västmanland i mitten/slutet av 1980-talet. Om minskningen vid Asköviken, se histogram nedan under Historik, i praktiken en halvering av beståndet under 1990-talet, är representativ för åtminstone Mälaren innebär detta att siffran måste justeras ned till 800 par. Sannolikt har en minskning ägt rum också i övriga delar av Västmanland, varför siffran 750 par känns mer rimlig. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade dock antalet par i Västmanland till 1 300.

Få data om häckningsframgång föreligger, men vid Asköviken inräknades 30 kullar 1987 av 65 funna bon (Martin Green 1991). Vid Långholms brygga i Ängsö fanns 2001 en koloni med cirka 50 bon (FiV 33:55) och på samma plats 52 bon 2007 (FiV 39:57; VF Suppl. 48:61).  

Historik

Det är inte närmare känt när skäggdoppingen invandrade till Västmanland, men det torde ha ägt rum under 1800-talet. Carl Rudolf Sundström (1868, s. 26) skriver beträffande Örebro län, att skäggdoppingen ”häckar flerestädes inom länet, t. ex. i Hjelmaren, der hans bo blifvit anträffadt”. L. A. Jägerskiöld (1919) presenterar en mycket översiktlig karta över skäggdoppingens utbredning i Sverige och på denna kan två symboler med betydelsen ”Utbredning före 1898” utläsas, dels i trakten av Västerås, dels i centrala Hjälmaren. I figurtexten skriver Jägerskiöld också att skäggdoppingen ”har efter 1885 över allt tilltagit i antal”. En notis från 1886 upplyser också om artens expansion: ”Under det att en del fogelarter allt sparsammare förekomma, finns det en och annan, som synes vara i tilltagande. Så är åtminstone förhållandet med sothönan, som blir alltmer talrik och sprider sig norrut; så ock skäggdoppingen (Colymbus cristatus), som förr sparsamt förekom i mellersta Sveriges sjöar, men nu i Mälaren och flerestädes uppträder i mycket stort antal” (Anonym 1886).

Av någon anledning förföljdes skäggdoppingen, vilket följande notis vittnar om: ”Så snart man om våren funnit hvar doppingar hålla till… [---] På dylik jagt sköt jag sommaren 1889 15 doppingar, 4 af dem på en dag. [---] Vesterås 20 februari 1891. A. R.” (Anonym 1891). Möjligen kan man i följande två notiser ana, att man vid den tiden misstänkte skäggdoppingen för att konkurrera ut den för jägarna mer attraktiva gräsanden. Från Fullerö i Västerås-Barkarö rapporterade F. V. Cronstedt år 1895, att ”Gräsanden blir mer och mer sällsynt under det att doppingar och sothöns tilltaga” (SJNT 33:202) och året därpå rapporterades: ”Svenska Jägarförbundets Afdelning i Östra Westmanland: [---] Gräsand aftagande, dopping tilltagande” (SJNT 34:213-214). Sven Ekman (1922, s. 114) anför: ”Har under senare år betydligt utvidgat sitt område och tilltagit i antal... Västmanland: Ladugårdssjön vid Strömsholm sedan omkr. 1910 (meddel. av T. Ringström), sedan gammalt i Mälarens västligaste delar (egna efterforskn.)”. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en fågel (nr. D 44) etiketterad ”juv. Västeråstrakten juli 1923. pullus” och även vid Stora Ekeby i Rytterne sköts en skäggdopping något av åren 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala). Slutligen skriver L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 418): ”I mellersta Sverige... ...där han förr ansågs sällsynt (se Kinberg), har han under 1880-talet tilltagit mycket och ses nu talrik överallt i Mälaren...” och A. Kempe (1911, s. 11) konstaterar kort, att ”i Mälaren fiska doppingar”.

Så långt Mälaren och, i viss mån, Hjälmaren. Vid Västersjön, Östersjön och Glåpen i Sura, vet vi att skäggdoppingen förekom åtminstone år 1911, enligt Carl Kjellins (1911) berättelser: ”Klockan två på morgonen den 21 juli i år… [---] Vägen går mellan två sjöar, som bära de lättfunna namnen Västersjön och Östersjön. [---] Rundt omkring oss ljuda doppingarnas lock i vassen, ej olikt hönskackel och kycklingspip. …ser jag en dopping skymta inom godt håll och fäller den. När jag lyfter in fågeln i ekan, känner jag dock en viss plåga vid at se den lilla ungen, som gamlingen bar på sin rygg och som fått dela dess öde. [---] …äro strax därefter framme vid sjön, hvilken bär det mera egendomliga än vackra namnet Glåpen. [---] Ett doppingsrede med tre smutsiga ägg lyser fram genom vassen, och alltjämt höras dessa fåglar locka i vår närhet”. Även vid Sörsjön och Norrsjön i Sura fanns arten: ”Mycket talrik i sjöarna vid Lisjö Sura socken 1924” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson). Nils Lorichs (1942) skriver att skäggdoppingen är en av karaktärsfåglarna vid Spaden i Hed och Bengt H. Girell (1942) hittade minst tio bon vid Asköviken i Västerås-Barkarö. Harald Wedérus (1951) meddelade ett bofynd 1949 från Glåpen i Sura och Olof Knöppel (1951) noterar att Hörendesjön i Karbenning/Västerfärnebo hyser ”häckmiljö för änder och dopping”. Bertil Walldén (1955, s. 226), slutligen, skriver angående Mälaren att skäggdoppingen är ”bland de mest dominerande”. I en rapport från jaktåret 1946/47 i Västmanlands län sägs kort: ”Lom och dopping håller som förut sin förekomst uppe i härför lämpliga lokaler, dock icke i något större antal” (Anonym 1947).

Under 1950-talet rapporteras skäggdoppingen förekomma på en rad lokaler i Mälarområdet och Skogslåglandet. Från Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping rapporterades år 1975 cirka 60 par inom en yta av endast ett hektar (MVOF 7[2]:1). När skäggdoppingen började häcka i Bergslagen är oklart, men de övre delarna koloniserades möjligen först så sent som på 1970-talet. Arten iakttogs t.ex. troligen för första gången ”i trakten”, då en fågel sågs hela sommaren 1969 i sjön Björken i Ljusnarsberg (Ingvar Granqvist 1970b). I Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg fanns dock i början av 1970-talet 20-25 par (Kjell Bylin 1975, s. 248) och samma sjö hyste 16 par 1975 (Leif Nilsson 1978).

I Lindesbergs kommun inventerades 261 sjöar åren 1987-1989, varav 99 st. var över 10 hektar i storlek. Då registrerades skäggdopping i 13 sjöar, samtliga eutrofa eller ”oligotrofa sjöar med eutrofa drag”. Flertalet av de 13 sjöarna var över 100 hektar och den minsta sjön med häckande skäggdopping var Fänsbosjön i Fellingsbro med sina drygt 12 hektar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990).

Rutor (5x5 km) med fynd av skäggdopping under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Äldre inventeringsdata föreligger från en del sjöar, varav följande bör nämnas (arealuppgiften avser vattenarealen):

• Ängsö 1979 (117 par/43 km²) (Thomas Skoglund 1980)
• Åmänningen i Västervåla 1982 (21 par/23 km²) (FiV 14:90)
• Ängsö 1983 (90 par/43 km²) (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985)
• Virsbosjön i Ramnäs 1985 (25 par/4 km²) (FiV 17:55)
• Väringen i Ervalla/Näsby 1987-88 (12 par/8 km²) (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990)
• Råsvalen i Linde 1987-88 (6 par/12 km²) (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990)

Flera uppgiftslämnare gör gällande att en kraftig minskning ägde rum under 1980- och 1990-talen och vid exempelvis Asköviken halverades beståndet i stort sett under nämnda tid. En heltäckande inventering av Lindesbergs kommun 1987-1989 gav vid handen 32 häckande par i 13 sjöar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990), vilket innebar en halvering av kommunens bestånd jämfört med en motsvarande inventering 1977-1978 (Jan-Erik Malmstigen 1979). Arten saknades vid den senare inventeringen i åtminstone nio sjöar (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). Vid Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping hade den 1983 minskat till cirka 20 par, jämfört med det minst tredubbla på 1960-talet (Thomas Pettersson 1989). Från ett par områden rapporterades samtidigt stabila eller till och med ökande populationer. Vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg fanns i början av 1990-talet 15-20 par (DOF 1993, s. 150), vilket är i stort sett lika mycket som i mitten av 1970-talet. Från Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984), att arten ”häckar med åtskilliga par i Kolbäcksåns sjösystem. Har märkbart ökat under senare år”.

Före år 2000 är åtta vinterfynd (1.12-28.2) kända, varav ett gäller en så gott som fullbordad övervintring:

1954         ”♂ Romfartuna, jan. 1954. Dog vid övervintring. Prep. G. Nilsson.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. D 43A).

1967         1 ex. Sjömosjön i Fellingsbro 2-17.12 (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1970/71   1 ex. övervintrade i Kolbäcksån vid Seglingsberg i Ramnäs (Lars Lindell 1973e).

1978         4 ex. Granfjärden i Ängsö 2.12 (Västmanlands rapportkommitté).

1979         1 ex. bildödat Hammarby i Västerås 9.1 (FiV 11:72).

1979         1 ex. Köpings hamn i Köping 11-14.2 (FiV 11:72).

1985         1 ex. Arboga 30.1 (Västmanlands rapportkommitté).

1993         1 ex. Stora Aspen i Västanfors 2.1-13.2 (FiV 25:65).

Större (minst 200 ex.) ansamlingar före år 2000:

1981      206 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 29.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1985      300 ex. Hjälmaren vid Nyckelgrundet i Arboga 8.8 (FiV 17:55).

Flyttning och övervintring

Skäggdoppingen flyttar främst i september-oktober och återvänder så snart isen lossat, ofta i slutet av mars. Mediandatum för första respektive sista observation under perioden 1976-2023 är den 29 mars respektive den 17 november.

Veckovis fördelning av skäggdoppingar 2000-2023.

De största (minst 200 ex.) kända ansamlingarna under perioden 2000-2023:

2014      320 r. Blacken i Rytterne 10.10 (FiV 46[2-3]:31).

2014      520 r. Blacken 13.10 (FiV 46[2-3]:31).

2017      Asköviken i Västerås-Barkarö 11-23.4, som mest 384 ex. 15.4 (FiV 49[2-3]:34).

2017      200 r. Granfjärden i Kärrbo/Ängsö 23.9 (FiV 49[2-3]:34).

2019      210 r. Asköviken 12.4 och 21.4 (FiV 51[2-3]:29).

2020      205 r. Asköviken 17.4 (FiV 52[2-3]:44).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen P. c. cristatus.

Senast uppdaterad 2024-09-09