Storlom Gavia arctica (Linné 1758)

Utbredning

Storlommen häckar tämligen allmänt i klarvattensjöar i Skogslåglandet och Bergslagen. Arten häckar mycket sällsynt i Mälarområdet och säkerställda häckningar under perioden 1976-2023 är kända endast från Väringen i Ervalla/Näsby. Enligt Mats Andersson (1990d) saknas dock storlommen vid Väringen efter 1980-talet. En säkerställd häckning rapporterades dock från Väringen 2005 (Andreas Sandberg, opubl.). Storlommen ses regelbundet sommartid i såväl Hjälmaren som Mälaren, men belägg saknas för att häckning har ägt rum.

Rutor (5x5 km) med fynd av storlom under häckningstid (1.5-31.8) och i lämplig häckningsmiljö 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Beståndet i västmanlandsdelen av Västmanlands län beräknades i mitten av 1980-talet till cirka 160 par (Thomas Skoglund 1985, s. 24). Vid en heltäckande inventering av Lindesbergs kommun 1987-1989 registrerades 58 häckande par i 39 sjöar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990). Vid en motsvarande, men inte lika fullständig, inventering 1977-1978 (Jan-Erik Malmstigen 1979) noterades 28-30 par i 28 sjöar. I början av 1980-talet uppskattades antalet häckande storlomspar i Västmanland till cirka 300 (FiV 14:90), en siffra som ett par år senare antogs kunde vara i underkant (FiV 16:73-74). Under perioden 2012-2022 har storlom påträffats under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö på drygt 300 lokaler i landskapet. På flera av dessa lokaler förekommer fler än ett par, till exempel vid Glien i Ramsberg (222 hektar sjöyta), där 6 par häckade 1988 (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). I Lindesbergs kommun fanns i genomsnitt 1,49 par per lokal i 39 sjöar vid en inventering i slutet av 1980-talet (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). Om detta värde appliceras på 300 lokaler (hjälmar- och mälarlokalerna exkluderade) erhålls knappt 450 par. Osäkerheten i denna skattning uppvägs av de häckningslokaler som inte några rapporter föreligger från. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat Västmanlands bestånd till 350 par.

Antal rapporterade säkerställda häckningar 2000-2023.

Historik

Den tidigaste uppgiften härrör från Mälaren genom Johan Fischerström (1785): ”Lommen (Colymbus arcticus) som qvarblifver til hösten at fiska härstädes, och skjutes så mycket helre, som dess skinn beredes til vintermössor”. Även om man kan anta att det är just storlom som avses, säger uppgiften inte något om huruvida arten häckade vid Mälaren.

Carl Rudolf Sundström (1868, s. 26) uppger, avseende Örebro län, att storlommen ”finnes i nästan alla sjöar, dock mest i skogsbygden” och i Hällefors ansågs storlommen (”’Lom’ genannt”) vara allmänt (”Allgemein”) förekommande (Carl Rudolf Sundström 1890, s. 62). Intressant att notera är att endast en art av lom tycktes vara bekant, vilket bekräftas även av följande: ”Göken, lommen, ljungspofven och andra bas- och barytonsångare, som hålla till på något afstånd” (Adr. Giöbel 1888).

Därutöver finns ytterligare ett tidigt fynd från år 1911 beskrivet av, sannolikt, storlom på häckningslokal: ”…den 21 juli i år… [---] …äro strax därefter framme vid sjön, hvilken bär det mera egendomliga än vackra namnet Glåpen [Sura]... [---] Tärnor flyga skrikande öfver oss, doppingarna locka på alla håll, en lom simmar ute i sjön…” (Carl Kjellin 1911). I ett odaterat brev, troligen skrivet i början av 1920-talet, till lektor O. M. Floderus, skrev konservator Edvard Råberg, Köping, att ”Lom är allmän i skogssjöar i Bärgslagen”.

Från 1940-, 1950- och 1960-talen finns spridda uppgifter om häckningslokaler i Skogslåglandet och Bergslagen, t.ex. i Norberg (Bengt H. Girell 1958, s. 120) och i Hällefors (Axel Forsberg 1958, s. 414). Dessutom uppger Erik Sjöstedt (1958, s. 298) att arten häckade vid Väringen i Ervalla/Näsby. I en redogörelse för jaktåret 1946/47, står att läsa: ”Lom och dopping håller som förut sin förekomst uppe i härför lämpliga lokaler, dock icke i något större antal” (Anonym 1947). Greta Carlstedt-Pihl (1960) beskriver storlommens förekomst i Grythyttan enligt följande: ”Vid sjöarna hör vi bergslagens egen fågel, storlommen, som har sitt speciella hemvist i våra näringsfattiga vatten”.

Stefan Björklund (1975) redovisar en inventering år 1973 av 22 lokaler i Sala och Surahammars kommuner. På dessa lokaler, ”sedan gammalt välkända häckningslokaler för storlom”, påträffades sammanlagt 21 par samt ytterligare fem ensamma individer. Nio häckningar kunde konstateras och dessa producerade 13 ungar (0,62 ungar/par).

Rutor (5x5 km) med fynd av storlom under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Från sjön Storljusen i Möklinta föreligger en unik inventeringsserie (Stig Öhman m.fl., opubl.). Där synes antalet häckande par under perioden 1976-2006 ha legat tämligen konstant på 4-5 par. Häckningsframgången där, mätt i antalet observerade årsungar i juli månad, har också varit relativt jämn under perioden, men där finns såväl bottenår (ingen sedd unge) som goda år, som mest 7 ungar 1985. I genomsnitt låg ungproduktionen i Storljusen 1976-2001 på 0,3 ungar per häckning.

Den i särklass största kända ansamlingen någonsin utgörs av 64 ex. vid Torrvarpen i Grythyttan den 24 april 1995 (Västmanlands rapportkommitté).

Högre (minst 15 ex.) sträcksiffror före år 2000:

1977      19 str. (N) Fläcksjön i Fläckebo 26.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1977      25 str. (N) Fläcksjön 28.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1977      21 str. (NV) Uvberget i Fläckebo 1.5 (Västmanlands rapportkommitté).

1982      15 str. Dunkarberget i Skultuna 25.4 (Västmanlands rapportkommitté).

Mediandatum för första och sista fynd under perioden 1976-1999 är den 11 april respektive den 9 oktober.

Före år 2000 är tre vinterfynd kända:

1972      1 ex. Västerås hamn i Västerås 15-22.1; fågeln återfanns död (Lars Lindell 1973e).

1992      1 ex. Grisfjärden i Ängsö 4.1 (Västmanlands rapportkommitté).

1995      1 str. (V) Nora 24.12 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Västmanländska storlommar avflyttar i augusti-september och återvänder i april-maj. Det tidigaste fyndet gjordes den 18 mars 2012 (FiV 44[2-3]:27). Vårsträcket kulminerar i månadsskiftet april-maj, då storlommar både rastar och sträcker över.

Några högre (minst 15 ex.) dagssummor av sträckande storlommar har inte rapporterats under perioden 2000-2023:

Sträckande fåglar kan sällsynt ses också under sommarmånaderna.

Veckovis fördelning av storlommar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Sommartid kan större ansamlingar ses. De största (minst 30 ex.) rapporterade ansamlingarna 2000-2023:

2000      Hjälmaren i Arboga 12.7-14.8, som mest 59 ex. 12.7 (Västmanlands rapportkommitté).                 

2007      32 ex. Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg 12.7 (Västmanlands rapportkommitté).

2009      31 ex. Åmänningen i Västervåla 11.7 (Västmanlands rapportkommitté).

2009      31 ex. Södra Hörken 20-23.7 (Västmanlands rapportkommitté).

2010      30 ad. Södra Hörken 8.8 (Västmanlands rapportkommitté).

2011      32 ad. Södra Hörken 25.7 (Västmanlands rapportkommitté).

2019      31 ad. Södra Hörken 24.8 (Västmanlands rapportkommitté).

2022      34 ex. Södra Hörken 19.8 (FiV 55[2-3]:45 ).

Under perioden 2000-2023 är sju (7) vinterfynd rapporterade:

2006      2 förbifl. Stora Tillingen i Fläckebo 7.12 (FiV 38:102).

2006      1 str. (SV) Östersjön i Sura 23.12 (FiV 38:102).

2009      1 ad. r. Glåpen i Sura 1.12 (FiV 41:72).

2012      1 1K r. Stora Nadden i Ramnäs 1.12 (FiV 44[2-3]:27).

2014      1 r. Torrvarpen i Grythyttan 10-13.1 (FiV 46[2-3]:30).

2016      1 r. Stora Aspen i Västanfors 3.12 (FiV 48[2-3]:34).

2020      1 ad. r. Norasjön i Nora 1.12 (FiV 52[2-3]:53).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen G. a. arctica.

Senast uppdaterad 2024-12-02