Talltita

Poecile montanus (Conrad von Baldenstein 1827)

Utbredning

Talltitan häckar i barr- och blandskog i hela Västmanland. Veterligen förekommer den allmänt i hela landskapet. Skillnaden mellan utbredningskartan nedan och den motsvarande för perioden 1974-1984 antyder en minskning, men som mer sannolikt beror på bristande rapportering av en ändå så pass allmänt förekommande art.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2025) har beräknat det västmanländska beståndet till 6 400 par, motsvarande i genomsnitt 1,2 par/km² skogsmark. Detta ligger något under inventeringsresultaten från 1980-talet, se nedan under Historik, och kan motsvara en minskning sedan dess.

Historik

Det kan noteras att talltitan inte alls nämndes av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren. Det hänger samman med att talltita och entita då uppfattades som en och samma art. Talltitan beskrevs som art först år 1827 och den i Sverige förekommande rasen först år 1843.

Enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 11) var talltitan allmän i Örebro län i mitten av 1800-talet: ”Entitan är allmän; men, såvidt författaren kunnat finna, förekommer Nordiska Mesen [talltita] ännu oftare.”. Den ansågs allmän också i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 54). Adr. Giöbel (1888) nämner från Hällefors också ett fall där ett bo rövades av större hackspett Dendrocopos major: ”Om sommaren äro de deremot mindre välkomna, allt sedan en dylik gynnare strax här bredvid förstörde bo och ägg för en liten nordisk mes (Parus borealis), som slagit sig ned i en murken björkstubbe. Från den dagen får stora hackspetten ej bo alltför nära intill gården”. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en talltita: ”♂ Tillberga. 1875. S. Lampa.” (nr. C 190). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns två skinnlagda talltitor från Norberg, den 20 augusti 1958 (Göran Frisk, in litt.).

I Lundby socken var talltitan ”häckande, allmän” under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) medan den var ”Sparsamt häckande” vid Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970).

I Västanfors och Västervåla betecknades talltitan som en ”…allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981 var den minsta ön med förekomst av talltita 12 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne saknades talltitan helt vid en noggrann inventering år 1981 (Thomas Skoglund 1981). En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 resulterade i sammanlagt 34 par (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), motsvarande en täthet av 1,9 par/km² skogsmark. Den minsta ön med revir av talltita var Stensholmen på cirka 7 hektar.

Sören Larsson (1995c) redovisade enstaka inventeringsresultat från fyra mindre områden (15-19 hektar) i Ramnäs under perioden 1974-1992 med en täthet av talltitor i spannet 5-20 par/km² skogsmark med en tendens till minskning.

Enligt Anonym (1970d) var talltitan ”oerhört allmän förra vintern [1968/69] men uppträder inte alls i samma utsträckning nu [1969/70].”.

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall att talltitan var ”fåtalig vid gårdarna; 25 ex.” (Anonym 1970k).

Vid 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades talltita sju gånger med 1-2 ex. (Lars Lindell 1976).

Vid Fläcksjön i Fläckebo noterades sträckande talltitor vid fyra tillfällen på hösten före år 2000:

1975      5 str. (S) Byberget i Fläckebo 13.9 (Västmanlands rapportkommitté).
1975      13 str. (S) Notudden i Fläckebo 19.9 (Västmanlands rapportkommitté).
1976      21 str. (S) Notudden 9.10 (Västmanlands rapportkommitté).
1979      15 str. Notudden 24.9 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Talltitan är i huvudsak stannfågel, men vissa höstar har en del fåglar rapporterats som sträckande:

2004      8 str. (SV) Notudden i Fläckebo 22.9 (Västmanlands rapportkommitté).
2004      4 str. (S) Skurusund i Ängsö 12.10 (Västmanlands rapportkommitté).
2008      1 str. (S) Kvicksund i Rytterne 31.8 (Västmanlands rapportkommitté). 
2008      1 str. (S) Kvicksund 9.9 (Västmanlands rapportkommitté).
2010      1 str. (S) Kvicksund 19.9 (Västmanlands rapportkommitté).
2010      3 str. (S) Kvicksund 2.10 (Västmanlands rapportkommitté).
2011      4 str. (S) Kvicksund 17.9 (Västmanlands rapportkommitté).
2011      1 str. (S) Kvicksund 29.10 (Västmanlands rapportkommitté).
2021      5 str. (SV) Notudden i Fläckebo 25.9 (Västmanlands rapportkommitté).
2021      1 str. (S) Gnien i Ramnäs 16.10 (Västmanlands rapportkommitté).
2022      1 str. (S) Kvicksund 16.10 (Västmanlands rapportkommitté).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av rasen P. m. borealis de Selys-Longchamps 1843.

Senast uppdaterad 2026-04-28