Grönsiska Spinus spinus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Grönsiskan häckar i barr- och blandskog. Den förekommer allmänt till tämligen allmänt i hela Västmanland, men antalet häckande par varierar starkt från år till år. I Västanfors och Västervåla är den en ”allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-30.6) 2008-2018.

 

Numerär

 

Resultat från inventeringar av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-81 visade att ett par grönsiska behöver 3-5 hektar skogsmark (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), motsvarande en täthet av 20-33 par/km² skogsmark. Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 registrerades grönsiska under häckningstid på öar ned till en storlek av två (2) hektar. De minsta isolerade öarna var dock 4 respektive 5 hektar stora, motsvarande en täthet av 20-25 par/km² skogsmark. Vid en noggrann inventering av öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken år 1981, fanns 4 par på Stora Jungfrun men ingen grönsiska alls på Gräggen (Thomas Skoglund 1981). Tätheten på Stora Jungfrun var således hög, 34 par/km² skogsmark. Denna skillnad mellan de båda öarna kan ha sin förklaring i att de hyser rätt skilda biotoper, med dominans av ädellövskog på Gräggen och med ett betydligt större inslag av barrträd på Stora Jungfrun.

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till i genomsnitt 30 000 par. Det är förstås möjligt att detta är ett rimligt genomsnitt med tanke på de stora variationer mellan olika år som grönsiskan uppvisar, men tätheterna som har uppmätts på mälaröarna indikerar att det västmanländska beståndet under goda år kan nå upp ända till 180 000 par.

 

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade stora variationer mellan olika år men ingen tendens på längre sikt (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner grönsiskan i sin beskrivning av Mälaren: ”Grönsiskan (Fr. Spinus) som med så mycken omsorg undangömmer sit bo, och med sit ömma quitter behagar”.

 

I Örebro län var grönsiskan ”någorlunda allmän vintertiden, deremot mycket sällsyntare under häckningen.” (Carl Rudolf Sundström 1868). Övriga notiser runt förra sekelskiftet ger dock ingen antydan om att den skulle vara ovanlig. Adr. Giöbel (1888) nämner grönsiskan från Hällefors: ”Bofinken kommer nog af sig sjelf, der träd ej alldeles saknas, men den lilla älskliga grönsiskan med sin näpna röst och känslan tilltalande sång, hämplingen och den granna steglitsen, för att ej tala om domherren och sidensvansen m. fl., fordra alla att få något till lifs, innan de bry sig om att komma fram till bys.” och från Järle i Ervalla skriver samme Adrian Giöbel (1902) att ”Rödstjerten låter då och då höra sina klara, underbara toner. Grönsiskan likaså...”.

 

Grönsiskans bo är notoriskt svårfunnet och ett bofynd i Norberg 1904 beskrevs ingående: ”Ett bo i gran, funnet av E. Wibeck vid Bjurfors i Västmanland i början av juni 1904, befann sig i en tät kvistklunga. Det vilade på en kvistrik gren, med en annan dylik bredvid sig. Kvistar gingo fram över boets sidor så att boet, utan att vara helt övertäckt, blev väl gömt även ovanifrån. Från sidorna och även ovanifrån ser man endast de sedvanliga, fina granpinnarna och den grågröna skägglaven. Undertill äro även grönbruna mossor synliga. Inuti balen finnes en ganska rik beläggning med Salix-fröfjun, och allra innerst ett par hästhår, fina strån och sporhusstjälkar.” (Paul Rosenius 1929, s. 53).

 

I Lundby socken var grönsiskan ”häckande, allmän” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954). Med anledning av den kalla våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) följande från Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro om grönsiskan: ”Var sommaren och hösten 1955 den allmännaste fågeln i trakten med invasionsartad förekomst. Minskade sedan successivt men var fortfarande ej sällsynt i november månad. Årets siskbestånd är betydligt mindre och utgör endast en bråkdel av fjolårets härskaror.”. Övriga förekomstuppgifter från och med 1950-talet:

 

1957/58    0 ex./28 exkursionstimmar (Ingvar Lennerstedt & Staffan Ulfstrand 1959).

1958         ”På örternas fruktställningar klänger ständigt hämplingar, grönsiskor... [Östersjön vid Tippen i Sura]” (Harald Wedérus 1958).

1958/59    <12 ex./125 exkursionstimmar (Ingvar Lennerstedt & Staffan Ulfstrand 1959).

1960         ”På de mejade fälten samlas grönsiskorna i stora flockar att leta frön [Torrvarpen i Grythyttan].” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).

1970         ”Flockar av… …grönsiskor… drar omkring över fälten, sökande frön bland träd och örters vinterståndare [Norsa i Munktorp].” (Arne Eklöw 1970c).

1969/70    ”Gråsiskan har haft ett verkligt västmanlandsår, liksom grönsiskan.” (Anonym 1970d).

1970         ”flockar på uppåt 100 ex. [Finnåker i Fellingsbro, 9.2-10.3].” (Anonym 1970k).

1970         ”Ser ut att ha varit stora kläckningar av grönsiska i sommar [Storå i Lindes].” (Ola Almkvist 1970b).

1970         ”Allmän [Norsa i Munktorp].” (Arne Eklöw 1970).

 

Vid tretton veckovisa inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 registrerades inte en enda grönsiska (Lars Lindell 1976).

 

Vid Gnien i Ramnäs summerades 222 grönsiskor på vårsträcket 1975 respektive 4 123 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Större ansamlingar och höga dagssummor av sträckande (minst 500 ex.) före 1976:

 

1975      563 str. (S) Notudden i Fläckebo 18.9 (Kalle Källebrink, opubl.).

1975      993 str. (S) Notudden 19.9 (Kalle Källebrink, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Grönsiskan flyttar främst i september till början av oktober, men flyttningen kan vissa år pågå ännu senare. Vårflyttningen, som oftast är mindre i omfattning, äger i huvudsak rum från mitten av mars till mitten av april. Många grönsiskor övervintrar också men i starkt varierande antal mellan olika vintrar. Vissa vintrar kan den vara så gott som helt frånvarande. Det förhållandevis låga antalet fynd under 1980- och 1990-talen i figuren nedan beror sannolikt mest på brist på rapporter.

 

 

Veckovis fördelning av fynd av minst 100 grönsiskor 1976-2018.

 

Större (minst 500 ex.) ansamlingar av grönsiskor som inte har angivits som sträckande 1976-2018:

 

1996      500 ex. Kolbäck 7.10 (FiV 28:163).

2000      600 r. Glåpenbadet, Glåpen, i Sura 23.10 (Ralf Lundmark, opubl.).

2000      700 r. Hasselbo i Sura 9.12 (Sören Larsson, opubl.).

2001      500 ex. Frövi i Näsby 29.1 (gm Jan-Erik Malmstigen, opubl.).

2002      500 r. Glåpenbadet 9.11 (Sören Larsson & Greta Larsson, opubl.).

2002      500 ex. Nyckelberget i Köping 20.12 (Jörgen Lindberg, opubl.).

2011      550 r. Skansen i Arboga 22.11 (FiV 43[2-3]:55).

2011      500 r. Södra Gryta i Västerås 22.12 (Zsombor Károlyi, opubl.).

2012      1 000 r. Trångfors i Hallstahammar 14.1 (Lena Öling m.fl., opubl.).

2015      600 ex. Hässlö i Västerås 30.1 (FiV 47[2-3]:59).

 

Veckovis fördelning av sträckande grönsiskor 1976-2018.

 

De högsta (minst 1 000 ex.) dagssummorna av sträckande grönsiskor 1976-2018:

 

2006      1 490 str. (S) Snickarberget i Sura 8.10 (FiV 38:157).

2008      1 155 str. (S) Snickarberget 29.9 (FiV 40:110).

2012      1 610 str. (S) Kvicksund i Rytterne 29.9 (FiV 44[2-3]:56).

 

Två återfynd av i Västmanland ringmärkta grönsiskor föreligger, båda märkta som adulta vid Finnhult i Grythyttan, i augusti 1995 och augusti 1999. Dessa kontrollerades i Belgien i februari 1998 respektive i Skottland i februari 2001 (RC, in litt.). Därutöver föreligger två återfynd i Västmanland av annorstädes märkta fåglar. Det ena gäller en adult grönsiska som märktes på Signilskär utanför Åland i Finland den 17 april 1970 och som återfanns vid Rosshyttan i Västerfärnebo hösten 1970 (Stefan Björklund 1973h). Det andra gäller en adult fågel som märktes i södra Småland den 28 mars 1992 och som togs av en rovfågel i Kungsåra den 16 april 1992, dvs. efter 19 dagar och 328 km (RC/Å 1992:143).

 

Publicerad 2019-03-25