Knölsvan Cygnus olor (J. F. Gmelin 1789)

 

Utbredning

 

Knölsvanen häckar sparsamt i vegetationsrika sjöar, spridd över i stort sett hela Västmanland. Förekomsten är starkt knuten till bladvass och enligt Sören Larsson (1980) är ”häckning utanför bladvass” känt i endast två fall.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.8) 2007-2017, exklusive uppenbart icke häckande fåglar. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

År 1976 rapporterades 79 häckande par i Västmanland, varav knappt hälften (35 par) i Lindesbergs kommun (MVOF 8:73). Vid en landskapsomfattande inventering år 1978 rapporterades 101 par, varav 23 par i Sala kommun och 21 par i Lindesbergs kommun, och beståndet i Västmanland uppskattades till minst 120 par (Sören Larsson 1980). Arten har därefter minskat och i början av 1990-talet understeg antalet par sannolikt 50 (FiV 25:67). Minskningen har varit tydligast i Mälarområdet och i Skogslåglandet medan de relativt få paren i Bergslagen har varit tämligen stabila till antalet. Vid en heltäckande inventering av Lindesbergs kommun 1987-89 registrerades endast tre häckande par i lika många sjöar, samtliga i Bergslagen (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990; Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990). År 1995 rapporterades tolv häckningar i Västmanland, varav hälften i Bergslagen (FiV 27:109). Knölsvanens minskade kraftigt i slutet av 1970-talet, troligen efter vintern 1978/79 som var särskilt sträng i hela Nordeuropa. Dokumentation om detta saknas i stort sett, då knölsvanen inte fanns med i regionala rapportkommitténs rapportmall 1979-80. Knölsvanens nedgång sammanfaller dessutom i tiden med sångsvanens expansion i landskapet och hänger möjligen samman med denna. Efter 1992 upphörde knölsvanen att häcka årligen vid Asköviken i Västerås-Barkarö, där ett par sångsvan C. cygnus etablerade sig 1990 (Thomas Pettersson 1996).

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade antalet par i Västmanland till 20.

 

                

Kolonibildningar är inte kända från Västmanland, men en tät förekomst är 7 par vid Gussjön (ca. 0,9 km² sjöyta) i Fläckebo 1993 (FiV 25:67).

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner knölsvanen i sin beskrivning av Mälaren, men enbart från Uppland: ”Svanen (Anas Cygnus) som efter hitkomsten om våren, har sit förnämsta tilhåll i viken, nära Ekolnsund, der 50 til 60 kunna på en gång vara liggande, och der de äfven häcka.”.

 

Carl Rudolf Sundström (1868, s. 24) kände uppenbarligen inte till några uppgifter om knölsvan i Örebro län: ”Sångsvanen (Cygnus musicus Bechst.) flyttar årligen flockvis genom länet. Om någon (Cygnus olor [Gmel.]) gör honom sällskap, kan jag icke upplysa;...”.

 

I slutet av 1800-talet dök de första uppgifterna om knölsvan i Västmanland upp i litteraturen: ”Bland sjöfogeln har Svanen tack vare totalförbudet i Upsala och Stockholms län derstädes alltmera ökats, så att densamma förutom vid Ekolsund och i Hjelstaviken, der den talrikt häckar, sökt sig boplatser i flera smärre sjöar och vattendrag i sagde län äfvensom i Vestmanland.” (Anonym 1894b). Denna uppgift betvivlades av Sven Ekman (1921), men Casimir Lewenhaupt (1921) bekräftade dock uppgifterna omgående: ”Angående svanens förekomst i Västmanland meddelas (med anledning af Sven Ekmans artikel härom i tidskriften), att svan redan på 1880-talet häckade i Ångsjön (söder om Kusta säteri i Irsta s:n) samt äfven vissa år (beroende på om de fingo vara i fred) i Björnösundet [=Hässlösundet] i Mälaren (nordost om Geddeholm, Irsta s:n).”.

 

Sven Ekman (1921) redovisade följande om knölsvanen i Västmanland: ”Inom den del av Mälaren, som faller inom detta landskap, har svanen häckat utanför Västerås åtminstone vid Tidö-Lindö, där detta inträffade första gången 1913 (meddel. af stud. E. Pettersson), vid Kvicksund (meddel. af fil. stud. T. Ringström) samt i trakten kring Strömsholm. Här äro äfven två mindre sjöar bekanta som häckningsplatser. Tidigast häckade svanen i Strömsholmstrakten i sjön Freden 1913. Då fåglarna icke fingo vara ostörda, flyttade de nästa år till den lilla viken sydväst om Strömsholms järnvägsstation [=Stavsholmsviken i Rytterne]. Ett år senare hade de bo i norra ändan af Hammarviken, ett annat vid ön Billingen (egna efterforskningar hos ortsbefolk­ningen). Äfven i Ladugårdssjön vid Strömsholm har ett bo funnits (kand. T. Ringström).” Uppgifterna kompletterades senare med: Västmanland: 1914 och 1915 häckade svan vid Ridön S. om Västerås (sistnämnde meddelare [jägmästare E. Wibeck]).” (Anonym 1921). A. Kempe (1911, s. 11) säger kort att ”Svanar visa sig stundom äfven i insjöarna...”. Med ”insjöar” avsågs uppenbarligen andra sjöar än Mälaren. Matts Floderus (1925) indikerade att arten hade minskat: ”Förut flerstädes häckande; minskad häckning under 1924.” Enligt Sören Larsson (1974) gjordes det första fyndet av knölsvan i Surahammars kommun 1923, då en ensam fågel översomrade vid Östersjön i Sura. Den första häckningen i denna kommun ägde rum i början av 1930-talet i Västersjön i Sura (Sören Larsson 1974).

 

Åren 1922-23 häckade ett par vid Bysjön i Kila, varefter sjön dikades ut och svanparet försvann: ”Enl. meddelande av fören:s ledamot hr H Hasselgren hade knölsvan iakttagits häckande åren 1922 och 1923 i en sjö vid Gullvalla i Kila skn, ehuru några ungar ej utkläcktes, enär äggen blivit förstörda av frost eller kråkor. Åren 1924 och 1925 hade någon häckning ej kunnat ske i sjön, som då blivit urtappad, men fåglarna hade även då visat sig där, ehuru de senare flyttat till Gusjön och Fläcksjön, där dock häckning ej iakttagits. Den först omnämnda platsen är den nordligaste häckningslokal, som iakttagits inom Västmanland.” (V.N.F. 1926-01-23, § 9). Uppgiften om att knölsvanen inte häckade vid Bysjön 1924 motsägs av följande brev till lektor O. M. Floderus den 4 juni 1924 [?] från H. H. [Henrik Hasselgren]: ”Broder! Har idag varit några timmar vid Bysjön vid Gullvalla i Kila skn; där är ett rikt fågelliv. Där häcka bl.a. svanen konstant; honan ruvade om 4 ägg som var lagda redan i midten av Maj;.”.

 

Från Ängsö och Kärrbo rapporterade skogvaktaren på Ängsö, H. Nordahl, i brev den 25 maj 1925 till lektor O. M. Floderus, att ”Svanen brukar om åren häcka i Oxfjärden (vassen vid Högsholm och Kurö) samt i Granfjärden vid Frösåker.”.

 

Från 1940-talet finns följande notis: ”Knölsvanen häckar numera litet här och var i småsjöarna, där den som regel blir väl bemött av ortsbefolkningen. [Västmanlands län, jaktåret 1946-47]” (Anonym 1947).

 

Knölsvanens invandring till Bergslagen är av sent datum. Den första kända observationen utgörs av 1 ex. vid Norasjön vid Born i Nora den 28 december 1891 (Sören Larsson 1980). De första häckningarna konstaterades dock först i slutet av 1940-talet, då häckning ägde rum i såväl Vevungen som vid Sundbo i Västanfors (Sören Larsson 1980). Enligt Ola Almkvist (Sören Larsson 1980) häckade knölsvan i trakten av Storå i Ramsberg först 1972 och första häckningen vid Kopparberg i Ljusnarsberg rapporterades 1969 (Sören Larsson 1980).

 

På 1950-talet tycks knölsvanen ha blivit rätt vanlig i Mälarområdet och Skogslåglandet, av karaktären av notiserna att döma. Exempelvis uppmärksammade Harald Wedérus (1951) en ovanligt tidig häckning i surahammarstrakten 1949: ”...hade knölsvanen... ...full kull med 6 ägg redan den 24 april, mot i vanliga fall några dagar in i maj månad...”. I ”Lundby socken”, med några kilometer mälarstrand, häckade knölsvanen uppenbarligen inte under åren 1945-53, utan ”...besöker tillfälligt trakten” (Sven-Olof Andersson 1954). I den av flera sjösänkningsförsök utsatta Frövisjön i Skultuna gjordes, enligt Bertil Walldén (1955, s. 164), ännu år 1953 häckningsförsök av knölsvan. Samme Bertil Walldén (1955, s. 226) noterade att knölsvanen de senaste 100 åren ”undergått en avsevärd ökning” och hävdade samtidigt att den ”...är väl Mälarens mest observerade fågel...”. Bertil Walldén (1955, s. 235) räknade också upp de av honom kända häckningslokalerna: ”Nordsjön [=Norrsjön] vid Sura, Ångsjön [Irsta/Kärrbo]... [---] Vid Broholmen [Kolbäck], i Syltaviken [Kolbäck/Munktorp], i Freden [Kolbäck/Rytterne/Säby] och Ladugårdssjön [Kolbäck], vid Nyckelön och Skutterön [båda Rytterne], i Asköviken (4-5 par) och Hässlösundet [Irsta/Västerås], vid Geddeholm [Irsta], i Ängsö- och Långholmssundet [Ängsö] finns häckande par.” Beträffande Hässlösundet preciserade Bertil Walldén (1955, s. 246): ”Knölsvanen häckar regelbundet med ett par åt Hamre till och ett par österut.” Förekomsten i Hässlösundet bekräftades även av Bengt H. Girell (1958, s. 100). Bertil Walldéns (1958, s. 181) uppgift ”...knölsvanen pryder öns stränder i alla väderstreck...” tyder på flera häckande par i Ängsö, bl.a. vid Berg: ”Knölsvan vid Berg, Ängsö s:n 8/7 1957.” (bildtext i Bertil Walldén 1958, s. 182). Apropå den sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) följande från Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro: ”Så gott som uteslutande översomrare, och häckning äger rum blott i ett mindre antal sjöar. Under pingsthelgen 1955 räknades ett 15-tal knölsvanar i Sjömosjön, under det att 1956 endast enstaka ex. uppehållit sig i samma vatten. Liknande iakttagelser ha för övrigt gjorts i angränsande sjöar.” Att Gussjön i Fläckebo redan på 1950-talet var en mycket god lokal för knölsvan vitttnade Bengt H. Girell (1958, s. 116-117) om: ”Den 26 maj 1957 var Fläckebo åter målet för ett besök och nu var även Bertil Walldén med. [---] Det som vid sidan om svarthakarna emellertid kanske mest överraskade var den stora förekomsten av knölsvan. Det visade sig nämligen att icke mindre än 12 stycken knölsvanar lågo på ägg. Gussjön måste därför vara en sjö, som erbjuder utomordentliga näringsbetingelser för denna fågel. Samtidigt fanns det i sjön ett 50-tal gamla knölsvanar, av vilka större delen enligt ortsbefolkningen brukade stanna sommaren över utan att häcka.”. Erik Sjöstedt (1958, s. 296) rapporterade från Väringen i Ervalla/Näsby att ”Knölsvan häckar varje år.”, likaså Gunnar Lohammar (1958, s. 334) från Storsjön i Möklinta: ”Sedan åtskilliga år tillbaka häckar knölsvanen i Storsjön.”. Vidare rapporterade Harald Wedérus (1958, s. 346 resp. s. 354-355) häckande knölsvan från såväl Västersjön som ”Vålen” i Ramnäs/Sura och Bertil Eriksson (1972) från Djupen i Ramnäs: ”...har man haft ungar av... ...knölsvan...”. En heltäckande inventering av Närkes knölsvanar 1959, inbegrep i viss utsträckning även västmanländska vatten. Därvid redovisades fyra häckande par i västmanlandsdelen av Väringen i Ervalla/Näsby samt ett par utan bo i Findlaviken i Arboga (Nils Tarras-Wahlberg 1960).

 

Knölsvanens häckningsframgång varierade uppenbarligen stort mellan olika år, åtminstone av följande två anteckningar från Gussjön i Fläckebo att döma; ”Einar Björklund hade… …vid besök i Gussjö nyligen sett 60-70 knölsvanar, men bland dessa fanns endast en ungfågel.” (V.N.F. 1963-10-15, § 7); ”Carl Nordlund: Knölsvanarna i Gussjön har haft ett gott år och fått fram 35 ungar. I fjol endast 9. Maximalt antal 37.” (V.N.F. 1965-11-08).

 

Utan närmare uppgifter angavs för Västmanlands del: ”Har minskat under 60-talet.” (Ingvar Granqvist 1970b) och som följdes av: ”Minskar alltmer. Häckar ej längre i Virsbo eller i ’lergroparna’ i Sala.” (Arne Sjögren 1972). Det häckande beståndet i Surahammars kommun uppskattades år 1960 till cirka 15 par, varefter en kraftig minskning inträffade (Sören Larsson 1974). Efter vintern 1969/70 inträffade en drastisk nedgång av antalet häckande knölsvanar på flera lokaler. Från Gussjön i Fläckebo rapporterade Stefan Björklund (1970): ”Vid Gussjön har det varit ett botten-, för att inte säga katastrofår för knölsvan. Sex stycken fåglar sågs i häckningstid i maj-juni, men endast ett par torde ha häckat och fått ut en unge, som jag sett hela hösten och torde kunna klara sig fint. Var har det normalt 10-talet häckande paren tagit vägen?”. Även Asköviken stod detta år utan häckande knölsvan (Anonym, odat.). Vid en landskapsomfattande inventering år 1973 rapporterades 37 par, men ytterligare ett tjugotal orapporterade par uppskattades finnas (Lars Lindell 1974e).

 

Större (minst 100 ex.) ansamlingar före 1976:

 

1961      120 r. Gussjön i Fläckebo 1.10 och 15.10 (Janne Virking, opubl.).

1974      100 r. Fläcksjön i Fläckebo 13.4 (Janne Virking, opubl.).

1975      Gussjön 28.9-9.11, som mest 128 r. 9.11 (Kjell Eklund, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Knölsvanen avflyttar normalt i september-november, när årets ungar blivit flygfärdiga, och återvänder tidigt på våren, ofta innan sjöarna gått upp helt. Ett fåtal individer övervintrar årligen på olika håll i landskapet. Påfallande ofta görs observationer av sydsträckande fåglar sent i december eller i januari, särskilt i samband med kalluftsinbrott. Enligt Lars Lindell (1974e), som refererade till återfynd av ringmärkta knölsvanar, övervintrade en stor del av de i Västmanland häckande knölsvanarna i Öresund. Senare års uppgifter, t.ex. åtskilliga avläsningar av halsringmärkta fåglar, pekar dock entydigt på att övervintringsområdena ligger längre norrut, närmare bestämt i Bohuslän och i viss mån i Halland. Minst elva fynd av annorstädes märkta fåglar som har gjorts i Västmanland är publicerade. Tre av dessa gäller fåglar märkta sommartid i Tåkern i Östergötland, medan merparten av de övriga har märkts vintertid i Bohuslän eller i Halland på den svenska västkusten.

Trots knölsvanens allmänna minskning som häckande i Västmanland, har allt fler vinterfynd gjorts sedan mitten av 1980-talet.

 

 

 

Ansamlingar av knölsvanar har blivit allt ovanligare och följande fynd av större (minst 50 ex.) ansamlingar är kända från perioden 1976-2017:

 

1976      Fläcksjön i Fläckebo 21.4-15.5, som mest 90 r. 7.5 (Bo Eriksson 1977).

1977      130 r. Fläcksjön 25.6 (Berndt Söderlund, opubl.).

1978      64 ex. Fläcksjön 27.5 (Kalle Källebrink, opubl.).

1981      62 r. Gussjön i Fläckebo 11.10 (Anders Arnell, opubl.).

1987      50 r. Fläcksjön 30.9 (Berndt Söderlund, opubl.).

1991      50 r. Fläcksjön 21.5 (Berndt Söderlund, opubl.).

 

Publicerad 2018-10-14