Kornknarr Crex crex (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Kornknarren häckar sällsynt i jordbruksmark, såsom åkrar, fuktängar och mader. Den förekommer mest frekvent i södra och östra Västmanland och är ovanlig i Bergslagen.

 

Lokaler med fynd under häckningstid 1976-2017.

 

Numerär

 

Antalet rapporterade revirhävdande kornknarrar har varierat stort mellan olika år, från som lägst 4 individer 1977 till som mest 184 individer år 2013. Under perioden 1976-2017 konstaterades häckningar vid tolv (12) tillfällen, åtta av dem åren 1991-94. Sex av häckningsfynden gjordes i Västerfärnebo, ett i Fläckebo, två i Ramnäs, ett i Skultuna, ett i Hjulsjö och ett i Nora. Vid ett antagande av att en fjärdedel av de hörda knarrarna skred till häckning, ger detta ett genomsnitt på ca 10 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat beståndet till 110 par.

 

 

 

Historik

 

I den äldre litteraturen finns flera uppgifter som tyder på förekomst av kornknarr i Västmanland under såväl 1700- och 1800-talen, som början av 1900-talet. Uppgifter föreligger dessutom från alla naturgeografiska regioner. För att börja med den äldsta uppgiften, uppger Olof Grau (1754, s. 41) i sin beskrivning över Västmanlands län, att ”Willebråd och Skogs-foglar fångas til myckenhet på somlige orter: Sådane äro Käder, Orre, Hierpe, Rapphöns, Åkerhöns, Skogsdufwor, Kramsfogel, m. m.”. Det är inte omöjligt att kornknarr innefattas i begreppet ”åkerhöns”, men Tommy Tyrberg (1996) nämner att såväl rapphöna som ljungpipare förr benämnts åkerhöna. Även Johan Fischerström (1785) nämner arten i sin beskrivning över Mälaren, men utan några geografiska angivelser: ”Ängsnärpan eller Kornknarren (1) [”(1) Jägare hedra den med namn af Wachtel-König. På landsbygden kallas den ofta Grässkärran.”], Västgöthens Bjuggbit (Rallus Crex) som om qvällar och nätter låter höra sin sträfva och knarrande röst, under lika lång tid som Göken; som öfver sommaren bor i ängar och sädesåkrar, men om hösten i ärt-land”. En jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk i Skinnskatteberg, åren 1794-1823, avskriven och publicerad senare (SJNT 46:73-74), ger upplysning om att kornknarren förekom regelbundet i dessa trakter. Kornknarrar sköts sju av de trettio år journalen omfattar, den tidigaste 1794. Oftast sköts endast enstaka kornknarrar per år, men år 1797 nedlades tre stycken. Enligt dagbok, förd av friherre Mathias Alexander von Ungern-Sternberg, upptog en skottlista från jakter i ”trakten mellan Enköping och Vesterås” år 1801 bl.a. 8 ”ängsknarrar (här kallade wachtelkönig)” och tre år senare, år 1804, sköts en enda ”knarr” (SJNT 19:28-33).

 

I Örebro län betecknades kornknarren av Carl Rudolf Sundström (1868, s. 23) som ”ganska allmän”. Två kornknarrar förvaras i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♂ Västerås. 9/6 1874” (nr. C 34); ”Västeråstrakten. 1924. Sk. av G. Nilsson V.N.F.” (nr. C 32). Carl Kjellin (1905) berättar dels att ”Medan jag bodde i Fellingsbro hade jag en sommar de ypperligaste tillfällen till roliga studier af hans sångmetoder”, dels att ”Vid Sala grufva visades mig en vårmorgon en kornknarr, som hittats död under telegraftråden, mot hvilken han gifvetvis törnat under sin nattliga flykt”. I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns ett ägg från Möklinta, daterat den 14 juli 1910, samt en monterad fågel från ”köpingstrakten” 1925 (Göran Frisk, in litt.). Från ungefär samma tid föreligger också följande uppgifter: ”Från fören:s medlem, hr. G. Robsahm, hade inkommit en förteckning på däggdjur och fåglar, skjutna inom Västmanland…Kornknarr starkt avtagande sedan 1908-1910, då den förekom rätt så talrikt.” (V.N.F. 1925-04-26, § 10); ”Kornknarr sista åren aftagande, möjligen något ökad förekomst 1924, åtminstone ställvis.” (odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow). Matts Floderus (1925) lät publicera dessa uppgifter så här: ”Sparsamt förekommande sedan 1908-1910 i Västeråstrakten, möjligen något ökad förekomst 1924, allmän där 1925”. Från Åsbosjön i Nora sommaren 1918 rapporterade C. A. E. Lenström (1918) en iakttagelse: ”Med anledning af en förfrågan i häft. 5 af Eder tidskrift [Fauna och flora] med rubrik: ’Hur är det med kornknarren?’ har jag endast att lämna den upplysningen, att jag under några veckors tillfällig vistelse under den gångna sommaren i trakten af staden Nora i Västmanland hörde kornknarrens välkända stämma ljuda i åkrarna i närheten af Åsbosjön i Nora landsförsam­ling. Högaktningsfullt C. A. E. Lenström, f. d. Läroverksadjunkt.”. Matts Floderus (1925) kompletterade med: ”i Noratrakten sedan gammalt ännu allmän 1924”; varifrån han fått den uppgiften är inte känt, men något märkligt är det att han utelämnade följande: ”Ur en uppsatsx) [”x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Kornknarren teml. allm. vid Bj-n.” (ur brev den 10 april 1922, från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus).

 

Att kornknarren ännu förekom i Västerås-Barkarö i slutet av 1920-talet, omvittnas dels av bildtexten till ett fotografi i Paul Rosenius (1927-39, s. 418), signerat C. V. Cronstedt: ”Häckningsterräng för kornknarr. Fullerö, Västmanland, 10 augusti 1930”, dels av följande redogörelse för ett unikt ringmärkningsåterfynd: ”En av våra lyckligaste medarbetare, unge greve C. V. Cronstedt på Fullerö utanför Västerås, har ringat tillsammans 22 st. kornknarrar, Crex crex L. (1926 1 st., 1928 18 st. och 1929 3 st.). Av dessa hade ingen avhörts och jag hade knappast väntat att få någon åter. Ty kornknarren hör ju – i alla fall hos oss – till de fåglar, som ganska sällan komma inför människors ögon. Emellertid fick jag nyligen ett brev, daterat den 8/12 1929 och undertecknat av en katolsk missionär O. Wermeersch i Tielen St. Jacques. Detta brev lyder i översättning: ’Den 25 nov. 1929 har en inföding fångat en fågel, som om benet bar en ring med inskriften ’Museum Göteborg Sweden 5274 B’. Denna fågel höll till på sanka slätter. Den by, där fågeln erhölls, heter Ngoia Bukoko. [---]’ [---] Nu veta vi att en svensk kornknarr, som märkts på Fullerö i Västmanland den 11/7 1929 och väl lämnat vårt land tidigast i september redan den 25/11 hunnit den väldiga vägen ned till hjärtat av Afrika.” (L. A. Jägerskiöld 1930).

 

Anonym (1944) refererar en sammanställning av år 1944 rapporterade kornknarrar i Örebro län, publicerad i Örebrokuriren den 5 september 1944: ”Slutresultatet blir att i år kunna antecknas 45 inom länet hörda kornknarrar mot 72 i fjol. Det är ju en betydande minskning. Delvis kan den säkerligen förklaras såsom endast skenbar genom att den regniga väderlek som rådde vid och långt efter kornknarrens återkomst till Norden höll folk inomhus just vid den tid då iakttagelser bruka göras. Men skillnaden mellan antalet i fjol och i år rapporterade ’rågrepor’ är dock så stor att man tyvärr måste förmoda att kornknarrstammen av någon anledning åter försvagats. Iakttagelser under kommande fågelsäsong få avgöra om denna minskning endast är ett tillfälligt avbrott i den i övrigt konstaterade, om ock ringa, ökningen av stammen under senare år. De rapporter vilka inkommit i år ge för övrigt vid handen att på samma gång kornknarren synes ha försvunnit från flera socknar, t. ex.... ...Ervalla..., så har han uppträtt i socknar där han på många år inte hörts, nämligen Fellingsbro... Här nedan följer kornknarrstatistiken för länet, omfat­tande åren 1941-1944 [endast socknar i Västmanland citeras] Ervalla: 1941 2 säkra, 1943 1 säker. Fellingsbro: 1944 2 säkra. Hällefors: 1941 1 säker. Lindesberg, Lindes socken: 1941 5 säkra, 1942 1 säker, 1943 3 säkra, 1944 4 säkra. Ljusnarsberg: 1941 5 säkra, 1942 1 säker, 1943 4 säkra, 1944 1 säker. Nora socken: 1943 3 säkra, 1944 1 säker. Ur Örebrokuriren av den 5.9. 1944.”. Året därpå publicerades ånyo en sådan sammanställning, men tyvärr utan sockenvis fördelning (Bertil Hanström 1946): ”I Örebro-Kuriren för den 2.10. 1945 återfinnes... ...följande: ’I fjol kunde redovisning lämnas för 45 säkert kända kornknarrar i länet. Sedermera ha uppgifter inkommit om under fjolåret hörda ytterligare 3 kornknarrar, varför siffran för 1944 belöper sig till 48. I år uppgår antalet säkert konstaterade kornknarrar till 46, vartill kommer 9 såsom mera osäkra betecknade, alltså på sin höjd 55. Ehuru sålunda antalet av säkert iakttagna kornknarrar i år är 2 st. mindre än i fjol, upphjälpes detta av siffran 9 för de som osäkra betecknade. Stammen synes sålunda, att döma av dessa siffror, hålla sig tämligen konstant inom länet.’” (Bertil Hanström 1946). En kornknarr hördes av I. Ljunggren vid Åsbosjön i Nora den 1 juli 1945 (Lars Asklund, in litt.). Under 1940-talet dyker de första uppgifterna om minskning upp i litteraturen, t. ex. ”Lönnbergs (1940) enda rapport från landskapet talar om tillbakagång” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 670). Här blandade dock Curry-Lindahl ihop begreppen och tänkte inte på att landskapet Västmanland även omfattar delar av Örebro län. Så här redovisade Einar Lönnberg (1940) efter sitt upprop året innan: ”Från Västmanlands län har ej inkommit något annat meddelande i denna fråga, än från jägmästare H. Zetterberg gällande för Bro och Heds socknar och gående ut på, att kornknarren ’avtagit i antal på flertalet platser och helt saknas numera på övriga orter.’” ”Från den västligaste delen av Örebro län har jägmästare Edv. Rådberg vänligen meddelat, att under åren 1930-36 kornknarren förekom regelbundet vid Älvestorp i Grythytte socken, men det var också dess enda förekomst i denna socken. Den lär även ha funnits där tidigare varje år enligt ortsfolkets uppgift, men efter år 1936 har den varit totalt försvunnen från denna lokal. [---] I Hällefors socken, varest han under de senaste två åren haft tillfälle att göra iakttagelser, har han icke hört någon kornknarr.”. ”Från Ljusnarsbergs socken skriver herr Erik. H. Lindström: ’Jag kan omtala, att den numera så sällsynta kornknarren strax efter midsommar (1939) några kvällar hördes av ett par trovärdiga personer. Det var i en gräslinda cirka 50 m. från allm. landsväg vid Lilla Finnkullen.’” ”Från Östanby i Rällså socken meddelar herr Hjalmar Nilsson, att en kornknarr hörts ’i en gräsåker i juni månad’ 1939. Jägmästare H. Zetterberg har hört sig för med åtskilliga personer inom Fellingsbro och Ramsbergs socknar och av dem alla fått det beskedet, att kornknarren ’avtagit i antal på flertalet platser och helt saknas numera på övriga orter. Minskningen i antal har varit särskilt stor 1938 och 1939.’” ”På slättlandet vid Ervalla hörde han [Erik Rosenberg] sannolikt ’ett halvt dussin’ på en gång.”. Nils Helger (1945) daterar kornknarrens försvinnande från Hällefors socken till mitten av 1930-talet: ”Kornknarren har dessvärre försvunnit härifrån för omkring 10 år sedan” och ”I markerna kring Frövi [Näsby] i Närke [sic!] saknas fågeln alldeles sedan 1942 (N. Eckerbom)” (Kai Curry-Lindahl 1946). Greta Carlstedt-Pihl (1960) hörde sin sista kornknarr i Grythyttan omkring år 1950: ”…kornknarren, vår barndoms ljudliga kurragömmalekare, som numera aldrig låter höra sig. [---] Förut har omnämnts, att en av våra, förr vanligaste fåglar numera saknas, nämligen kornknarren. Den liksom hörde samman med kvällsdimma och morgondagg, hördes endast, syntes sällan. En enda gång har jag sett den livslevande kila från en dikesren tvärs över vägen in i en rågåker. [---] Sista gången jag hörde kornknarren var vid Svartnäs nära Älvestorp för ett tiotal år sedan.”. Enligt Harald Wedérus (1951) försvann kornknarren från Sura 1941, men ”uppenbarade sig åter 1949 efter åtta års frånvaro. ...hördes under senare delen av maj på icke mindre än fyra ställen i Surahammars omgivningar. Om någon häckning kom till stånd har ej kunnat konstateras. Vid Norra Lisjön [=Norrsjön i Sura] kunde två hannar höras endast några 10-tal meter från varandra ute i ett tätt bestånd av kaveldun”. Detta uppträdande synes dock ha varit av tillfällig natur, då Harald Wedérus (1958) senare skrev, att ”ute i ett fräkenfält hade för några år sedan traktens sista kornknarrar funnit en fristad undan slåttermaskiner och moderna skördemetoder”. Beträffande trakten kring Väringen i Ervalla/Näsby fyllde Erik Sjöstedt (1958) i med: ”Kornknarrens låt har definitivt tystats”. Från västeråstrakten meddelades slutligen, att ”den har försvunnit från Västerås-traktens enda kända lokal (J. Wahlstedt)” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). Lokalen som avsågs var ”sankängen öster om Hamre tegelbruk”, där den hördes åren 1945-51 (Bertil Walldén 1955, s. 229-230). Bertil Walldén (1955, s. 229-230) rapporterade också att han hört kornknarr ”1947 på maderna vid Köpings Malmön”. Bertil Walldén (1955, s. 256) kategoriserade kornknarren som ”tillfälligt anträffad vid Asköviken, och vid Askö i V.-Barkarö hördes en fågel den 23 maj till början av juni 1954 (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956). År 1954 tycks ha varit ett av de bättre åren för kornknarr på en tid, vilket också Stig Lundberg (1955) rapporterade om: ”I Västerås-trakten förekom den i våras på flera platser; den har tidigare varit borta i många år (K. H. Rylander)”.

 

År 1957 utlyste Sveriges ornitologiska förening kornknarren som riksinventeringsart. Detta år synes ha varit ett osedvanligt gott år för kornknarr och flera meddelare vittnar om att det var första gången på många år man hört den, se nedan. Det betydligt lägre antalet rapporter de efterföljande åren, ända till mitten av 1970-talet, understryker detta. Från riksinventeringen 1957 rapporterades sammanlagt 12 fåglar enligt följande (Anders Enemar 1957):

 

Västerås-Barkarö: ”1 ex. hördes den 14.6. på norrsidan av Asköviken. Lars Broberg 1 ex. hördes och sågs vid Asköviken den 30.5. och kunde sedan höras till slutet av juni (jfr föreg. medd.) Hans-Olof Hellkvist”.

Västerfärnebo: ”1 ex. har låtit höra sig vardera vid byarna Hedåker och Knutshyttan i norra Västerfärnebo sn. Det är sju à åtta år sedan jag sist hörde arten. Håkan Hellstrand”.

Fläckebo/Kila: 1 ex. har hörts i trakten av Sätra-Brunn föregående vecka (rapporten avfattad den 22.7.). Bror Pettersson”.

Ramnäs: ”I Seglingsberg, Ramnäs sn, har 1 ex. hörts sedan pingsthelgen i en klöveråker efter att arten har varit borta i 17 år, det senare enligt uppgift på orten. Georg Karlsson 1 ex. hördes den 24.6. från en åker i Seglingsberg, Ramnäs (jfr föreg. medd.). Arne Persson Vid Stormossen, Ramnäs, hörs 1 ex. varje kväll från sin uppehållsplats i en kornåker. Ernst Johansson”.

Fellingsbro: ”1 ex. den 16.6. på Finnåkers gård, 25 km V Köping, enl. medd. till Erik Rosenberg”.

Lindes: ”Under juni månad har arten låtit sig höras vid södra Ingelshyttan, Storå. Helmer Carlsson”.

Ervalla: ”1 ex. hördes en gång i juni i Ervalla. Eric Åberg”.

Ljusnarsberg/Ramsberg: I Rällsälv, Rällså, hade jag nöjet att varje dag under semestertid höra den sedan många år saknade kornknarren. Filip Malmberg”.

Hjulsjö: ”I Grängen, ett par mil N Nora, har kornknarren låtit höra sig sedan några dagar (30.6.). Det är många år sedan denna art hördes i våra trakter. Anna Persson Den 22.7. hade jag glädjen att få lyssna till en kornknarr vid byn Grängen (jfr föreg. medd.) Bertil Rundkvist”.

 

Därefter, under perioden 1958-75, rapporterades kornknarren årligen, om än i låga antal. En häckning lär ha konstaterats vid Asköviken 1962 (Christer Svensk m.fl. 1964). Dessutom bör följande, mycket sena fynd, nämnas: ”I oktober sprang kornknarrarna mellan benen på Sören [Larsson], det var närmare bestämt den 13. [1963] vid Gnien [Ramnäs]” (Anonym 1964). Sören Larsson (muntl.) har bekräftat observationens riktighet och samtidigt meddelat att det rörde sig om en individ.

                                  

Flyttning och övervintring

 

Kornknarren anländer normalt i mitten eller slutet av maj med mediandatum för perioden 1976-2017 den 18 maj. Antalet revirhävdande fåglar kulminerar under juni månads första hälft. Det är dock inte ovanligt att höra kornknarr även i juli, undantagsvis även i augusti. Från 1970-talet till 2000-talets första decennium har datum för årets första rapporterade observation tidigarelagts med i genomsnitt ca tio dagar. Under perioden 1976-2017 är tidigaste fynddatum den 8 maj.

 

Period

Mediandatum för

första observation

1976-1985

27 maj

1986-1995

16 maj

1996-2005

18 maj

2006-2015

18 maj

2016-2017

14 maj

 

Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2017 är den 25 juli.

 

Period

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

19 juli

1986-1995

21 juli

1996-2005

30 juli

2006-2015

1 augusti

2016-2017

15 juli

 

Höstfynd är sällsynta och från och med augusti är endast 17 fynd kända under perioden 1976-2017, därav tre år 2000 respektive 2015:

 

1977    1 sj. Ängeby i Köping 2-4.8 (MVOF 9:45; MVOF 10:57).

1980    1 ex. Backgården i Västanfors 13.9 (Eero Kauramäki, opubl.).

1981    1 sj. Myrby i Romfartuna 5.8 (Patrik Granlund, opubl.).

1989    1 sedd Jeppetorp i Grythyttan 26-27.8 (VF 49:405).

1990    1 sj. Sätra Brunn i Fläckebo/Kila 3.8 (FiV 32:74).

2000    1 sj. Lisjö i Sura 1-3.8 (FiV 32:74).

2000    1 sj. Väster Bännbäck i Möklinta 4.8 (FiV 32:74).

2000    1 ex. Svedboäng i Västerfärnebo 7.8 (FiV 32:74).

2003    1 ex. Västerkvarn i Säby 1.8 (Stefan Johansson, opubl.).

2004    1-2 sj. Emaus i Arboga 18.7-10.8 (FiV 36:124).

2004    1 dött ex. Hovgården i Kungs Barkarö 12.8 (FiV 36:124).

2005    1 r. Södra Ås i Nora 22.9 (FiV 37:112).

2006    1 r. Frostuna i Kungs Barkarö 31.8 (FiV 38:115).

2009    1 sj. Boängen i Haraker 2.9 (Mikael Mälberg, opubl.).

2012    2 sj. Rålken i Haraker 4.8 (Lennart Eriksson, opubl.).

2012    1 sj. Rynninge i Fellingsbro 5-6.8 (Bo Runesson, opubl.).

2014    1 sj. Born i Nora 2.8 (Camilla Pettersson, opubl.).

2015    1 sj. Häggebäcken i Västerfärnebo 19.7-1.8 (Yngve Hareland & Lotta Hedkvist, opubl.).

2015    1 1K funnen död Berga i Skultuna 8.8 (FiV 47[2-3]:38).

2015    1 förbifl. Vedbobacken i Västerås 31.8 (FiV 47[2-3]:38).

 

  

Veckovis fördelning av fynd av kornknarr 1976-2017. 

 

Senast uppdaterad 2018-08-13