Gransångare Phylloscopus collybita (Vieillot 1817)

 

Utbredning

 

Gransångaren häckar i lövblandad granskog, men även i barrblandskog och ofta på fuktig mark, förekommande över i stort sett hela landskapet.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Det torde inte helt kunna uteslutas att åtminstone en del av uppgifterna kan avse genomflyttande gransångare, som också de ofta sjunger.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2007-2017.

 

Numerär

 

Antalet gransångare under häckningstid har ökat kraftigt efter millennieskiftet, i synnerhet efter 2014. Som mest rapporterades 30 individer år 2017. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat antalet par i Västmanland till 50. Med tanke på de allra senaste årens kraftiga ökning av antalet sjungande fåglar under häckningstid föreslår jag det dubbla, dvs. 100 par, som en aktuell siffra.

 

 

Två säkerställda häckningar under perioden 1976-2017 har rapporterats enligt följande:

 

1983      ”1 par häckade vid Elljusspåret i Ramnäs (JG, SL)” (FiV 15:93).

1985      ”…landskapets 5:e häckning konstaterades i Rynningefors, Linde kn (GEv).” (FiV 17:76). 1 ex. föda åt ungar Rynningefors i Fellingsbro 16.6 (Thomas Ewerlid, opubl.).

 

Historik

 

Någon uppgift om att gransångaren häckade i Västmanland på 1800-talet är inte känd. Enligt Carl Rudolf Sundström (1868) var gransångaren dock ”ej sällsynt under flyttningarna” i Örebro län i mitten av 1800-talet. Från Västerås-Barkarö föreligger nästa uppgift: ”En gransångare (Phylloscopus collybita abietinus Nilss) hade 1927 25/9 av hr. G. Nilsson skjutits vid Fullerö. …som troligen ej häckar inom området.” (V.N.F. 1927-10-14, § 6).

 

Ännu i mitten av 1900-talet synes gransångaren inte ha tillhört landskapets häckande fåglar: ”...i Dalarna, Västmanland, Närke och Värmland, förekommer gransångaren spritt och mestadels sällsynt, flerstädes sporadiskt. Någon sammanhängande utbredning genom dessa landskap existerar icke. [---] Från Västmanland föreligga inga uppgifter...” (Sigfrid Durango 1945). En utbredningskarta i Kai Curry-Lindahl (1963, s. 1894) visar att gransångaren möjligen förekom i landskapets allra nordligaste delar.

 

Något överraskande rapporterades därför landskapets första säkerställda häckning år 1947: ”Den 18 juni 1947 fann jag 500 m NNO Tidö slott i Rytterne sn, Västmanland, ett nästan färdigbyggt bo av gransångare. Honan bar med täta mellanrum dit brokiga fasanfjädrar, under det att hanen sjöng från de översta grenarna av en hög alm. [---] ...den 2 juli tillfälle att åter besöka platsen. Boet låg då sönderrivet på marken, och av äggen kunde... ...endast en obetydlig skalskärva återfinnas. Arten har tidigare veterligen icke påträffats häckande i Västmanland...” (John Bernström 1948). Fyndet är anmärkningsvärt också för att häckningen ägde rum i landskapets sydligaste del och därtill på en lokal, Harholmen i Rytterne, som domineras av lövskog, vilket indikerar att fåglarna tillhörde nominatrasen. Bernström anger dock i rubriken till sin notis att det handlade om rasen Ph. c. abietinus, dock oklart vad han grundade det på.

 

I övrigt under perioden före 1976 finns flera bekräftelser på att gransångaren uppträdde enbart som en regelbunden genomflyttare. Ett par möjliga häckningar rapporterades dock:

 

1966      ”Ett par häckade vid sjön Glåpen, V. Surahammar, 1966 (BA).” (Hans Avelin 1968).

1973      ”Gransångare är hörd sommartid [Harsjön-Stensjön-Långsjön i Möklinta/Sala]” (Stefan Björklund 1973c).

 

Flyttning och övervintring

 

Höstflyttningen inleds i slutet av augusti, kulminerar i mitten av september och klingar sedan av till mitten av oktober då de flesta gransångare har passerat. De första vårflyttarna registreras numera ofta i början eller mitten av april, i undantagsfall redan i slutet av mars. Sträcket kulminerar i slutet av april till början av maj.

 

Mediandatum för första och sista observation under perioden 1976-2017 är den 12 april respektive den 13 oktober.

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

19 april

28 september

1986-1995

17 april

12 oktober

1996-2005

12 april

19 oktober

2006-2015

5 april

15 oktober

2016-2017

29 mars

22 oktober

 

Tidsmässig fördelning av antalet individer 2007-2017.

 

En större (minst 10 ex.) ansamling under perioden 1976-2017:

 

2013      12 ex. ringmärktes Lisjöviken i Sura 19.9 (Sören Larsson, opubl.).

 

Vinterfynd (november-februari) är mycket ovanliga och under perioden 1976-2017 är följande kända, merparten av dem snarare att betrakta som mycket sena höstfynd:

 

1985      1 ex. Berghamra i Västerås 2.11 (Gunnar Lignell, opubl.).

1990      1 ex. Gnien i Ramnäs 24.2 (FiV 22:116).

1994      1 ex. Norrgården i Hällefors 16.11 (FiV 26:137).

1994      1 ex. Lerkesån i Nora 2.12 (FiV 26:137).

2001      1 ex. Enhagen-Ekbacken i Västerås-Barkarö 24.11 (FiV 33:96).

2003      1 ex. Gångholmen i Västerås-Barkarö 4.11 (FiV 35:128). 

2013      1 ex. Hamre i Arboga 29.12 (FiV 45[2-3]:55). 

2014      1 ex. Näs i Ramnäs 3.11 (Ralf Lundmark, opubl.).

 

Inget ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är känt.

 

Rasförhållanden

 

Tre raser förekommer i Sverige. Nominatrasen Ph. c. collybita häckar i södra Sverige medan rasen Ph. c. abietinus (Nilsson 1819) häckar i norra Sverige. Därtill uppträder rasen Ph. c. tristis Blyth 1843 som en sällsynt gäst.

 

Rasförhållandena för Västmanlands del är inte närmare klarlagda, mycket beroende på att raserna knappast kan skiljas åt i fält. Samtliga tre raser har dock med säkerhet påträffats i Västmanland och under perioden 1976-2017 har fyra gransångare rapporterats som bestämd till ras:

 

1994      1 ex. Ph. c. collybita Lisjöviken i Sura 11.9 (FiV 28:160).

1996      1 ex. Ph. c. tristis Lisjöviken i Sura 11.10 (FiV 29:157; VF Suppl. 30:165).

1999      1 1K Ph. c. abietinus Asköviken i Västerås-Barkarö 2.10 (Niclas Lignell, opubl.).

2009      1 ex. Ph. c. abietinus Rällsjön i Ramsberg 1.10 (Johan Södercrantz m.fl., opubl.).

 

Därtill har följande fynd rapporterats som tillhörande någon av raserna Ph. c. tristis eller Ph. c. abietinus och med ett förmodat östligt ursprung:

 

1996      1 ex. Jan-Matsdammen i Grängesberg 22.9 (Pelle Adenäs m.fl., opubl.).

2008      1 ex. Hörksbyn i Grängesberg 14.9 (Bertil Rahm, opubl.).

2009      1 ex. Hyttan i Sala 28.9 (FiV 41:109).

2009      1 ex. Göviken i Munktorp 29.9 (FiV 41:109).

2009      1 ex. Berg i Ängsö 5.10 (FiV 41:109).

2009      1 ex. Snickarberget i Sura 12.10 (FiV 41:109).

 

Det har sedan länge antagits att den stora majoriteten av de gransångare som noteras i Västmanland är genomflyttande Ph. c. abietinus, på väg till och från häckningsområden i södra Norrland. Antalet fynd under häckningstid (1.6-31.7) har ökat kraftigt sedan millennieskiftet, men det är alltså oklart vilken eller vilka av raserna som svarar för den ökningen. Antalet fynd under flyttningstider har också ökat kraftigt på senare år och denna ökning torde rimligen i huvudsak svaras för av den nordligt förekommande rasen Ph. c. abietinus. Åke Lindström m.fl. (2007) antog i sin analys att fynd av gransångare under häckningstid söder om 60° N skulle gälla nominatrasen, vilket i så fall skulle innebära att rasernas utbredningsområden möts i nordligaste Västmanland och att en majoritet av de i landskapet häckande gransångarna skulle gälla nominatrasen.

 

Fynd under häckningstid görs över i stort sett hela landskapet, varför inte heller det ger någon ledtråd i sammanhanget. Rasen Ph. c. abietinus är i hög grad knuten till granskog med lövinslag medan nominatrasen är mer knuten till ren lövskog. Den sydliga nominatrasen har ökat kraftigt i södra Sverige sedan början av 1970-talet och spritt sig norrut. Sedan millennieskiftet har även den nordliga Ph. c. abietinus ökat efter en nedgång under 1970- till 1990-talen.

 

De två hittills enda säkerställda häckningarna har båda rapporterats från sydligaste Västmanland och åtminstone i det ena fallet i lövskog. John Bernström (1948) angav i rubriken till sin notis om häckningen 1947 vid den lövskogsklädda Harholmen i Rytterne att det gällde den nordliga rasen Ph. c. abietinus. Det är inte känt i vilken biotop häckningsfyndet vid Rynningefors i Fellingsbro gjordes 1985 och det har heller inte bestämts till ras (Thomas Ewerlid, opubl.).

 

Senast uppdaterad 2018-08-19