Grönsångare Phylloscopus sibilatrix (Bechstein 1793)

 

Utbredning

 

Grönsångaren häckar i högstammig skog, främst lövskog, i regel utan kraftigare undervegetation, men även i äldre granskog med lövinslag. Den förekommer tämligen allmänt i större delen av Västmanland, men möjligen med en glesare förekomst i Bergslagen. Skillnaden mellan utbredningskartorna nedan antyder en minskning, men skillnaden beror mer sannolikt på bristande rapportering av en ändå så pass allmänt förekommande art. I Västanfors och Västervåla ansågs den vara en ”tämligen allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2007-2017.

 

Numerär

 

Inventeringar av öar med naturskog i Mälaren 1979-81 visade att ett par grönsångare behöver ca 10 hektar skogsmark (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), motsvarande en täthet av 10 par/km² skogsmark. Utslaget på hela landskapets skogsmarksareal skulle det ge en populationsstorlek på 55 000 par. På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne, saknades arten år 1981 (Thomas Skoglund 1981). En inventering vid Asköviken och Tidö i Rytterne år 1982 resulterade i 21 par, motsvarande 3,1 par/km² skogsmark (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 resulterade i sammanlagt 61 par (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), motsvarande en täthet av 3,5 par/km² skogsmark. Den minsta ön med revir av grönsångare var Röholmen som med sina 14 hektar hyste tre revir. En inventering vid Holm i Västerås-Barkarö år 1986 resulterade i 14 par, motsvarande 15-16 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson 1992).

 

Tätheten är sannolikt betydligt högre på de lövskogsdominerade mälaröarna i jämförelse med de oftast magrare och bohålsfattigare miljöerna i framför allt Skogslåglandet och Bergslagen. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 12 000 par, en siffra som jag i brist på annat underlag får ansluta mig till.

 

Några uppgifter om förändringar av populationsstorleken i stort i Västmanland är inte kända, men punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 indikerade en långsiktig ökning som är statistiskt nästan signifikant (P<0,10; rs=+0,683; Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Historik

 

Grönsångaren nämns inte alls av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren, vilket torde hänga samman med att den urskildes som egen art från lövsångaren först år 1793.

 

I mitten av 1800-talet skrev Carl Rudolf Sundström (1868, s. 10), att grönsångaren var ”sparsamt anträffad” i Örebro län, men bara tjugo år senare skrev Adr. Giöbel (1888), att ”I den bördiga Nerikesbygdens ängar hör man ej sällan den lilla gröna sångaren”. Från Västerås finns några uppgifter från 1900-talets första decennier, bland andra: ”Ej sällsynt. Iakttogs häckande utanför staden 1918.” (Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9). Denna häckning lär ha ägt rum vid Kristiansborg i Västerås (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en grönsångare (nr. C 240): ”♂ Kanik-Lundby. 24.6.1924. V.N.F. Sk. av G. Nilsson.”. Enligt Matts Floderus (1925) var grönsångaren allmän också i ”Köpingstrakten”.

 

L. A. Jägerskiöld (1919) presenterade en karta med grönsångarens utbredning där endast en markering finns i nordvästra Västmanland och med innebörden ”före 1918”.

 

 

Hialmar Rendahl (1949, s. 137) skrev att grönsångaren är ”ganska allmän i lövskog och blandskog i södra och mellersta Sverige upp till södra Värmland, Närke, Västmanland och norra Uppland.”.

 

Från Sura år 1949 rapporterade Harald Wedérus (1951) att ”...grönsångare... ...som eljest inte äro särdeles allmänna här i skogstrakterna, ökade betydligt.” medan den i Lundby socken ansågs vara ”mindre allmän” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954).

 

Den kalla och sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) från Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro att ”Den första hördes den 11.5. Antalet mycket ringa denna sommar.”.

 

I övrigt från och med 1950-talet till 1975 rapporterades grönsångare under häckningstid från Ängsö, Kärrbo, Tillberga, Skultuna, Västerås, Västerås-Barkarö, Dingtuna, Rytterne, Kolbäck, Köping, Munktorp, Kungs Barkarö, Möklinta, Sala, Västerfärnebo, Fläckebo, Ramnäs, Sura, Ramsberg, Lindes, Nora, Norberg och Västanfors.

 

Angående grönsångarens vårflyttning redovisade Gunnar Svärdson (1947) tre ankomstdata från Västmanland våren 1946: ”1.5 Norberg S. Carlson; 3.5 Västerås G. Olsson; 4.5 Västerås (3) L. Lundin”.

 

Flyttning och övervintring

 

Arten tycks flytta huvudsakligen i juli och augusti, men antalet sommarfynd är få. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2017 är den 14 augusti. Det allra senaste fyndet gjordes vid Norra Björnö i Västerås den 2 september 2004 (FiV 36:152). De första individerna återkommer oftast i slutet av april och mediandatum för första observation under perioden 1976-2017 är den 28 april. Det allra tidigaste vårfyndet gjordes vid Björnöändan i Västerås den 17 april 2007 (FiV 39:101).

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

2 maj

-

1986-1995

30 april

2 augusti

1996-2005

28 april

22 augusti

2006-2015

25 april

15 augusti

2016-2017

26 april

-

 

Något ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är inte känt.

 

Publicerad 2018-10-27