Pilgrimsfalk Falco peregrinus Tunstall 1771

 

Förekomst

 

Pilgrimsfalken är i Västmanland en sällsynt men regelbunden genomflyttare vår och höst. Under 1960- och 1970-talen och fram till mitten av 1980-talet sågs få falkar, men från och med 1990-talet har antalet fynd ökat markant. Totalt observerades 854 individer 1976-2011. Somrarna 2011-2014 sattes sammanlagt 19 handuppfödda årsungar ut i Västerås stad samt tre i Köping 2014 (Daniel Green 2011, Lennart Urby 2012, Anonym 2013, Erik Westman 2014). Dessa har lett till mängder av observationer, inte bara inom närområdena utan också i omgivningarna, bl.a. Asköviken. I vilken utsträckning utsättningarna ligger bakom bl.a. de många udda fynden, särskilt vinterfynden, är inte känt. Samtidigt förekommer förstås pilgrimsfalkar med annat ursprung och flera omärkta har rapporterats. Det är därefter så gott som utsiktslöst att försöka sig på att bedöma antalet individer som rapporteras årligen.

 

Några indicier på häckning annat än ett fåtal observationer under häckningstid har inte förelegat förrän ett par skred till häckning vid Munkängen i Västerås 2015 (Erik Westman 2015; FiV 47[2-3]:38). Det häckande paret bestod av en 4K hanne och en 3K hona. Hannen utplanterades som unge vid Djäkneberget sommaren 2012 medan honan föddes i ett falkberg i Småland år 2013 (Erik Westman 2015). Notera att detta inte är samma hona som tillsammans med denna hanne eventuellt gjorde ett häckningsförsök på samma plats 2014. Medan honan valde att påbörja övervintring i häckningsområdet tog sig hannen för att flyga ända till Marocko, där den fångades och sedermera frisläpptes i december 2015 (Natursidan). Honan gjorde eventuellt ett nytt häckningsförsök 2016 på samma plats, men med en ny hanne (FiV 48[2-3]:40). Paret gjorde ett nytt häckningsförsök 2017 och två ungar producerades (FiV 49[2-3]:39-40).

 

Antal rapporterade individer av pilgrimsfalk i Västmanland 1961-2017 (utom 2012).

 

Sommarfynd (juni-juli) har gjorts allt oftare från och med 1990-talet och fynd föreligger från 20 säsonger. Några av fynden gäller adulta fåglar.

 

 

 

Historik

 

På ett par platser i Västmanland vittnar ortnamnen om äldre tiders förekomst av falk, med stor sannolikhet pilgrimsfalk. Det gäller dels ”Falkaberget” i Lindes, dels ”Falkberget” i Nora. Därutöver förekommer ”Falk-” som förled till ortnamn på ytterligare minst fyra platser i landskapet, men samtliga är bebyggelsenamn och sannolikt avledda personnamn; Falkenberg i Lindes, Falkrönningen i Skinnskatteberg, Falktorp i Dingtuna och Falkvreten i Berg.

 

I litteraturen är Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren först ut: ”Duf-Falken (F Palumbarius), som hushållar illa med Dufvorne”.

 

Pilgrimsfalken var på 1800-talet sannolikt inte alltför sällsynt som häckande i Västmanland, även om beläggen är få. Sven Nilsson (1858, I, s. 23) skrev t.ex., att ”i det mellersta Sveriges bergiga skogar finnes han äfven här och der bosatt”. Den äldsta konkreta fynduppgiften från Västmanland utgörs av Victor Högbergs (1863, s. 13) meddelande, att ”den häckar helt nära i Nora socken”. Dessutom uppger Carl Rudolf Sundström (1868, s. 15), att pilgrimsfalken ”häckar sparsamt i Kihls socken”. Större delen av Kils socken är visserligen belägen i Närke, men troligen merparten av lämplig häckningsterräng i socknen för arten återfinns inom Västmanlands gränser. Enligt Carl Rudolf Sundström (1888, s. 132) rapporterade A. Giöbel från Hällefors, att pilgrimsfalken där var mindre allmän (”Weniger allgemein”).

 

Från östra Västmanland finns ett relativt tidigt belägg för häckning, nämligen genom ett ägg i Naturhistoriska riksmuseets samlingar från Strömsholm i Kolbäck den 28 maj 1914 (Göran Frisk, in litt.). Matts Floderus (1925) nämner i sin översikt från Västmanland endast; ”Åtminstone fordom häckande i Noratrakten”. Därutöver skriver han; ”Köpingstrakten sällsynt, ex. skjutna 1919 och 1923; Irsta 1920 7/9 [”ung hane”, enligt Floderus kartotek resp. Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]; Västeråstrakten sällsynt, 1 ex. observerat i Västerås stad 1924 2/4.”. De båda fåglarna från köpingstrakten förvaras i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♂ sen. Köpingstr. 1919, aug. V.N.F. E. Råberg” (nr. C 305) och ” juv Köpingstr. 7.10.1923. V.N.F. E. Råberg.” (nr. C 306). ”Pilgrimsfalk på jakt efter dufvor inom Västerås april 1923.” (Ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv).

 

Från Järlemossen i Ervalla nämner Adrian Giöbel (1904) pilgrimsfalken på ett sätt som ger intryck av att den tillhör faunan i området: ”Pilgrimsfalken gör täta, raska ringar och under sig har han ett par kråkor, som af all makt sträfva att komma högre än han – allt under det de noga vakta sig att komma långt från hvarandras skyddande närhet. Så hålla de på länge, länge och bli kanske till slut nästan osynliga i den svindlande höjden.”.

 

Nästa häckningsuppgift kommer från Ängsö: ”Å Fagerön under Engsö i branten mot stora segelleden Västerås-Stockholm häckade 1932 pilgrimsfalk. Vid besök å boplatsen, en skreva i branten, sista dagarna i juli, visade sig båda fåglarna - hannen ilsket skrikande i lovar över fridstörarna - och två nyss flygga ungar. [---] Undertecknad kunde bland dessa rester räkna 17 olika fågelarter. Största tributen hade skrattmåsen lämnat. Ben efter tre slagna tamduvor funnos också” (Ragnar Tenow 1933). ”Vidare berättade han [Fred. Ödman] att pilgrimsfalk häckar på Fagerön… I sammanhang härmed meddelade hr. Wingren att en pilgrimsfalk nyligen skjutits i trakten samt ordf. att kungsörnen setts vid Tallskär och Högholmen.” (V.N.F. 1934-02-11, § 8).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en adult hona från Skinnskatteberg 1935 (Göran Frisk, in litt.). I mitten av 1940-talet rapporterade O. Knöppel, att pilgrimsfalken ökade i Västmanland (Kai Curry-Lindahl 1944) och från Hällefors skrev Nils Helger (1945, s. 20-21), att ”vi glädja oss åt dvärgfalken och den vackra pilgrimsfalken, som ovanligt nog häckar här.”, möjligen Kullberget i Hällefors: ”Medan ännu Kullbergets branter täcktes av täta skogar lär den mera sällsynta pilgrimsfalken ha häckat där” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).

 

K. Thomasson (1947) presenterar en karta över häckningsplatser för pilgrimsfalk i Fennoskandia och Baltikum och av denna kan uttydas tre platser inom Västmanlands gränser, samtliga ”bon i träd”. Av flera andra uppgifter att döma rörde det sig sannolikt om övertagna bon av fiskgjuse Pandion haliaetus.

 

 

Karta från: Thomasson, K. 1947. Något om pilgrimsfalkens boplatsval. Vår Fågelvärld 6: 72-81.

 

Även Thorwald Lindquist (1947) visar en karta med tre markeringar i Västmanland, som anger ”plats för ett eller flera närliggande pilgrimsfalkbon”. Markeringarnas läge stämmer dock inte särskilt väl med nyssnämnda redovisning av Thomasson.

 

 

Karta från: Lindquist, Thorwald. 1947. Pilgrimsfalken och brevduvesporten i Sverige. En utredning. Sveriges Natur 38: 17-26.

 

I O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv, finns ytterligare en uppgift: ”1945 den 12-4 ett exempl. tagen i hökbur Häpplinge Torstuna [sic! Lär ska vara Tortuna] enl. G. N.”.

 

Det är förenat med stora svårigheter att bilda sig en uppfattning om hur många par som häckade i Västmanland under 1940- och 1950-talen. Uppgifterna är ofta kryptiska och det förefaller ibland som om samma boplats kunde anges med vitt skilda lokalnamn av olika rapportörer. Exempelvis kan ”uppgifter om häckning [---] från Wirsbo [Ramnäs], Västmanland (B. Lagercrantz)” (Kai Curry-Lindahl 1951) avse samma plats som Olof Knöppels (1951) ”färneboskogarna” i Västerfärnebo, där pilgrimsfalken ansågs vara en av de vanligaste rovfåglarna. Å andra sidan rapporterade O. Knöppel och J. Wahlstedt ”ett flertal par” från Västmanland i början av 1950-talet (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). Olof Knöppel (1958) kompletterade med; ”Ett och annat par pilgrimsfalkar påträffas årligen häckande i gamla fiskgjusbon”. En av häckningslokalerna var Höskovsmossen i Västerfärnebo; ”Om pilgrimsfalken är regelbundet bofast på Hälleskogen kan man ej med säkerhet veta, men visst är, att han somliga år häckar där. Falken anländer för häckning tidigt, någon månad före fiskgjusen, och lägger då beslag på något av dennes bon. [---] Jag kom en gång i slutet av mars på skidor över Hörsgårdsmossen [=Höskovsmossen]. Solen sken, mossens yta var bländande vit av nyfallen snö, vilken även helgklädde randskogen. Över mossen kretsade en pilgrimsfalk, klart belyst och grann. Det var en syn!” (Gustaf Adolf Olsson 1958). Det var kanske där Olsson ”tillbringade midsommarhelgen 1947” och såg ”Pilgrimsfalkarna vid sitt bo - ett annekterat fiskgjusrede - i en fura”. Bengt H. Girell (1958) rapporterade en boplats, som sannolikt var en annan än nyssnämnda: ”Pilgrimsfalken har för några år sedan träffats häckande sydväst om Rörbrosjön [= Rörbosjön i Fläckebo] i ett gammalt fiskgjusbo (W. von Knor­ring)”.

 

På ön Skarpan i Ängsö häckade pilgrimsfalken åtminstone 1945, då två halvstora ungar fotograferades där den 15 juli av H. Avelin (Bertil Walldén 1958; Bengt H. Girell 1972). Kanske bidrog det alltmer omfattande friluftslivet till att falkparet inte blev mer långvarigt där, då Bertil Walldén (1958) skriver att det ”helt säkert ej kan väntas tillbaka, så ofta som ön nu besökes”. På Fagerön i Ängsö häckade ett par även 1951, där tre ungar fanns i ett övertaget fiskgjusbo 16-17 juni (Bo Kumlin, opubl.). Även 1954 lär häckning ha ägt rum på Fagerön, men då i ett annat gjusbo (Bo Kumlin, opubl.). Det sista spåret av häckning på Fagerön sågs den 20 maj 1956, då en adult hanne sågs sitta i boet från 1951 (Bo Kumlin, opubl.).

 

Även på ön Hargen i Västerås-Barkarö häckade pilgrimsfalken; ”Senaste kända häckningen konstaterades 1957 i ett fiskgjusebo på ön Hargen i Mälaren” (OKE 1994, s. 72). Enligt Bertil Eriksson (1972) sågs pilgrimsfalk ”varje vår 1956-60” vid Djupen i Ramnäs och enligt Sören Larsson (opubl.) häckade den sannolikt 1958 inte långt därifrån, vid Kroksund i Sura. Därefter är ingen häckning känd i Västmanland och arten sågs allt sällsyntare under 1960-talet. Emellanåt gjordes dock observationer under häckningstid, vilket kunde framkalla misstankar om häckning, t.ex. vid Fagerön i Ängsö den 8 juni 1958 (VF 21:316) samt 1968; ”4 observationer i Surahammarstrakten i maj-juni (Surahammars Biologiska Förening/Harald Wedérus)” (VF 29:122). Slutligen sågs en adult fågel ”jaga undan” en fiskgjuse vid Tallgås i Ängsö den 11 juni 1962; lokalen undersöktes inte närmare (Lars Broberg, opubl.).

 

Vintern 1969/70 övervintrade uppenbarligen en pilgrimsfalk i trakten av Fagersta i Västanfors, där den ”har visat sig från tidiga hösten och hela vintern 69/70 i Fagersta (Per Ålind m fl)” (VF 29:238; Anonym 1970d; Anonym 1970e).

 

Väldokumenterade jakter är få, men bl.a. föreligger följande en iakttagelse av en ”juv hona” som slog efter en ringduva Columba palumbus vid Fläcksjön i Fläckebo den 1 maj 1971 (Anonym 1971).

 

Flyttning och övervintring

 

Pilgrimsfalkens höststräck är utdraget från slutet av augusti till mitten av oktober, men kulminerar i mitten eller slutet av september. Vårsträcket är i huvudsak koncentrerat till april och början av maj. Vinterfynd är sällsynta och under perioden 1976-2017 är följande fynd kända. Den plötsliga ökningen av vinterfynd från och med 2012 kan ha ett samband med ovan nämnda utsättningar i Västerås.

 

1979      1 ex. Klemetsbo i Berg 21.12 (FiV 11:75).

1990      1 ad. Östanås i Köping 27.12 (FiV 22:102).

2008      1 ex. Ekebergshöjden i Hällefors 23.12 (Anders Fredriksson, opubl.).

2009      1 ♂ Solbacken i Kolsva 10.1 (FiV 41:79).

2012      1 ex. Lindöberget i Munktorp 1.2 (FiV 44[2-3]:33).

2012      1 2K Storslåttern i Ängsö 7.2 (FiV 44[2-3]:33).

2012      1 2K Asköviken i Västerås-Barkarö 8.2-8.3 (FiV 44[2-3]:33).

2012      1 ex. Stegrind i Himmeta 27.2 (FiV 44[2-3]:33).

2012      1 ex. Hälla i Västerås 6.12 (FiV 44[2-3]:33).

2012      1 ex. Stegrind 17.12 (FiV 44[2-3]:33).

2012      1 ex. Lersta i Kolsva 20.12 (FiV 44[2-3]:33).

2013      1 ad. Missionshuset i Himmeta 29.12 (Peter Ekelund).

2013      1 ex. Malmön i Köping 30.12 (Peter Ekelund).

2013      1 ex. Norsa i Munktorp 31.12 (Sören Björklind, Claes-Göran Carlsson).

2014      1 3K+ Lövsta i Dingtuna 11.2 (FiV 46[2-3]:37).

2014      1 ex. Torpa i Ervalla 23.2 (FiV 46[2-3]:37).

2014      1 ad. ♂ str. (N) Gnien i Ramnäs 23.2 (FiV 46[2-3]:37).

2014      1 ex. Önstensborg i Västerås 25.2 (FiV 46[2-3]:37).

2014      1 ex. Lorthagen i Västerfärnebo 27.2 (FiV 46[2-3]:37).

2015      1 2K Köpings hamn i Köping 4.1 och 17.1 (FiV 47[2-3]:38).

2015      1 ex. Djäkneberget i Västerås 18.2 (FiV 47[2-3]:38).

2015      1 3K+ Lövsta i Dingtuna 21.2 (FiV 47[2-3]:38).

2015      1 ex. Norsa i Munktorp 25.2 (FiV 47[2-3]:38).

2015      1 ex. Hällby i Västerfärnebo 28.2 (FiV 47[2-3]:38).

2016      1 4K ♀ Munkängen i Västerås 1.1-24.2 (FiV 48[2-3]:40).

2016      1 ad. Norsa i Munktorp 6.2 (FiV 48[2-3]:40).

2016      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 14-19.2 (FiV 48[2-3]:40).

2016      1 ad. Nederby och Rävbo i Fellingsbro 24-26.2 (FiV 48[2-3]:40).

2016      2 ad. (♂♀) Munkängen i Västerås 1-29.12 (FiV 48[2-3]:40).

2016      1 ad. Nulles backe i Björskog 9.12 (FiV 48[2-3]:40).

2017      1 ad. par Munkängen i Västerås 1.1-26.2 (FiV 49[2-3]:40).

2017      1 ex. Gamla kanalen i Arboga 5.1 (FiV 49[2-3]:40).

2017      1 ex. Lövsta i Dingtuna 21.1 (FiV 49[2-3]:40).

2017      1 ad. par Munkängen i Västerås 2-30.12 (FiV 49[2-3]:40).

2017      1 1K Blåbandsbacken i Rytterne 8.12 (FiV 49[2-3]:40).

 

Veckovis fördelning av fynd 1976-2017.

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen F. p. peregrinus. Rasen F. p. calidus Latham 1790 är möjligen förbisedd i Västmanland, men har möjligen påträffats vid ett tillfälle: 1 ex. Sjölundamaden i Arboga den 16 april 2000 (Hans Wilhelmsson, opubl.).

 

Senast uppdaterad 2018-08-17