Slaguggla Strix uralensis Pallas 1771

Utbredning

Slagugglan häckar i barr- och blandskog, ofta nära öppna marker som myrar och inägor. Den förekommer spritt i Skogslåglandet och Bergslagen, men med en synbart glesare förekomst i Lindesbergs, Nora och Ljusnarsbergs kommuner. Sedan mitten av 1990-talet har slagugglan expanderat söderut, sannolikt gynnad av holkuppsättningar, och år 2003 konstaterades den första häckningen i Västerås kommun. Daniel Green (1996d) menar att också rationaliserad jordbruksdrift, bland annat med igenväxning av inägor som följd, har bidragit till expansionen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.3-31.7) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat den västmanländska förekomsten till 60 par, en siffra som jag väljer att ansluta mig till i brist på andra data. Antalet rapporterade säkerställda häckningar varierar rätt stort mellan olika år. Som mest rapporterades 23 häckningar år 2003 men blott en (1) enda år 2015.

Historik

Västmanlands första kända fynd av slaguggla gjordes så sent som den 6 juli 1952: ”Den 6 juli 1952 kl. 22.30-22.45 iakttogs i skymningen en slaguggla väster om Skultuna kyrka på nyskördade sädesfält. [---] Möjligen kan ugglan ha varit en kringstrykande ungfågel.” (Jens Wahlstedt 1956).

Under 1950-talet rapporterades ropande slagugglor, både hannar och honor, på flera lokaler i Möklinta, första gången den 4 april 1953 (Jens Wahlstedt 1956; Jens Wahlstedt 1959). Jens Wahlstedt (1956) skrev: ”Av ovannämnda observationer att döma torde det icke vara osannolikt att häckfynd av arten kommer att göras i Västmanland inom en snar framtid.” och tillade senare: ”Det är dock min förhoppning att genom bofynd kunna styrka min bergfasta övertygelse, att slagugglan årligen häckar i detta vildmarksparti av Västmanland.” (Jens Wahlstedt 1959). Olof Knöppel (1958) konstaterade kort att ”Slaguggla och berguv förekomma som häckfåglar inom landskapet.”. Det första konkreta häckningsfyndet lät dock vänta på sig till år 1969 (Lars Lindell 1974f). Möjligen förekom slagugglan på 1950-talet dessutom i landskapets västra halva: ”I v. Vstm har arten hörts från åtminstone början av 1950-talet, men häckningar rapporterades först 1972 och 1973.” (Lars Lindell 1974f).

Utbredningskarta i Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 1336).

Under 1960-talet och början av 1970-talet var rapporterna få, men ändå regelbundna från Möklinta.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.3-31.7) 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

En död slaguggla påträffades i Västerås i slutet av september 1975, ett gott stycke utanför det då kända utbredningsområdet: ”En död slaguggla, i tillsynes god kondition, påträffades i Västerås i slutet av september.” (Lars Lindell 1975g); ”Ett ex. påträffades död i Västerås i slutet av september (Per Olsson).” (Lars Lindell 1976d).

Höstfynd (1.8-31.12) i Mälarområdet 1976-1999:

1981      1 ex. Liaskogen i Näsby 7.12 (gm Jan-Erik Malmstigen, opubl.).

1982      1 ♂ död Fellingsbro 28.10 (Naturhistoriska riksmuseet).

1992      1 död Johannesbo i Västerås, 17.10 (FiV 24:111).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns fyra slagugglor från Västmanland (Göran Frisk, in litt.), varav en inte har kunnat lokaliseras av mig:

1981      1 ♀ Bergmästarbacken i Hjulsjö 12.3.

1982      1 ♂ Fellingsbro 28.10.

1983      1 ex. ”Stigsbo (väg 764)” 29.11.

1985      1 ♀ Hörken i Grängesberg 25.5.

En omfattande ringmärkningsverksamhet i Möklinta och Sala sedan mitten av 1980-talet (Daniel Green 1996d) har avkastat en hel del kunskap. Bland annat har det kunnat konstaterats att ungar inte återvänder till födelseplatsen för att häcka. En hona som häckade till och med 1991 var den då hittills äldsta slagugglan i världen med sina 21 år.

Sören Larsson (1984b) rapporterade om en ovanlig häckningsplats.

Flyttning och övervintring

Slagugglan är i huvudsak en stannfågel. Men särskilt ungfåglar kan åtminstone vissa år företa viss utvandring, men veterligen oftast inte särskilt långt. Av 22 ringmärkta slagugglor, varav 21 boungar, i Möklinta och Sala under perioden 1990-2011 var det genomsnittliga återfyndsavståndet 51 km. Det mest långväga ringmärkningsåterfyndet utgörs av en bounge som märktes i Möklinta 1999 och återfanns död den 21 april 2007 vid Sundsvall i Medelpad (avstånd: 257 km).

Höstfynd (1.8-31.12) görs sällsynt utanför det huvudsakliga utbredningsområdet, möjligen med en tendens till att bli vanligare på senare år. Samtliga fynd i Mälarområdet 2000-2022:

2007      1 1K omhändertogs Lögarängen i Västerås 11.10. Frisläpptes efter vård vid Fullerö i Västerås-Barkarö 17.10 (FiV 39:83). Fågeln var ringmärkt som bounge i Möklinta 25.5 2007 (Kalle Källebrink, opubl.).

2008      1 ex. Skästa i Lillhärad 2.11 (FiV 40:87).

2008      1 ex. Stavsholmen i Rytterne 20-30.11 (FiV 40:87).

2011      1 död Östermalm i Västerås 13.10 (FiV 43 [2-3]:43).

2011      1 ex. Gåsmyrevreten i Västerås 20.10 (FiV 43 [2-3]:43).

2011      1 ex. Södra Björnö i Västerås 20.11 (FiV 43 [2-3]:43).

2018      1 ex. Bäckby, Lundby, i Västerås 23.12 (Torbjörn Hegedüs, opubl.).

2022      1 ex. Mölntorp i Säby 1.12 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      1 ex. Köpsta i Kungsåra 5.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      1 ex. Blåsbo i Västerås 3.12 (Västmanlands rapportkommitté).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av rasen S. u. liturata Lindroth 1788.

Senast uppdaterad 2024-01-23