Sothöna Fulica atra Linné 1758

 

Utbredning

 

Sothönan häckar i grunda, vegetationsrika sjöar liksom i anlagda vatten. Den förekommer tämligen allmänt i Mälarområdet, mindre allmänt i Skogslåglandet och numera mycket lokalt i Bergslagen. Sothönans utbredning i Västmanland har krympt avsevärt sedan 1970-talet. Beträffande Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984) att den enbart häckade tillfälligt då: ”...observeras årligen under sträck där flockar uppmot tjugo-trettio individer under våren kan uppehålla sig en längre tid i St. Aspen. Häckar tillfälligt i bl. a. St. Aspen och Melingssjön.”.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.4-31.7) 2008-2018. Svart prick anger säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Ett antal inventeringsuppgifter från Västmanland föreligger, samtliga dock före år 1990.

 

År

Lokal

Täthet (par/km² sjöyta)

Referens

1976

Södra Hörken, Gränges­berg/Ljusnarsberg

2,8

DOF 1993

1987

Asköviken, Västerås-Barkarö

ca 20

Martin Green 1991

1987-89

Lindesbergs kommun

0,06

Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990

1989

Morskogasjön, Ramsberg

3,7

Mats Andersson 1990c

 

Tätheterna vid Asköviken respektive Lindesbergs kommun är nog knappast representativa för Västmanland som helhet, och var nog inte heller det ens vid den tiden. Landskapets totala sjöareal uppgår till 669 km² och med en genomsnittlig täthet av 3 par/km² skulle Västmanlands population av sothöna uppgå till cirka 2 000 par kring år 1990. Denna beräkning kan dock vara för låg med tanke på att Ulf Ottosson m.fl. (2012) drygt ett par decennier senare också beräknade det västmanländska beståndet till 2 000 par. Av tillgängliga uppgifter att döma tycks sothönan ha minskat i antal de senaste decennierna och mot bakgrund av det ligger nog någon av siffrorna fel. I brist på andra data får jag dock ansluta mig till 2 000 par som en aktuell siffra.

 

Antalet häckande par av sothöna inventerades årligen vid Asköviken under perioden 1985-91, se histogram nedan. Som synes var variationerna stora och sannolikt till stor del beroende på hur sträng eller mild föregående vinter var (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

 

Historik

 

Det bör noteras att Johan Fischerström (1785) inte nämner sothönan alls i sin beskrivning av Mälaren. Detta är sannolikt inget förbiseende utan beror nog på att sothönan inte fanns här vid den tiden.

 

Enligt Carl Rudolf Sundström (1868) var sothönan kort och gott ”sällsynt” i Örebro län.

 

Sothönans expansion torde ha nått Västmanland under 1800-talets andra hälft. L. A. Jägerskiöld (1919) presenterar en utbredningskarta där en markering finns i trakten av Västerås med betydelsen ”före 1898”, innebärande att sothönan någon gång före det året börjat häcka där.

 

 

Anonym (1886) skriver följande om sothönan (och skäggdoppingen) vid Mälaren: ”Under det att en del fogelarter allt sparsammare förekomma, finns det en och annan, som synes vara i tilltagande. Så är åtminstone förhållandet med sothönan, som blir alltmer talrik och sprider sig norrut; så ock skäggdoppingen (Colymbus cristatus), som förr sparsamt förekom i mellersta Sveriges sjöar, men nu i Mälaren och flerestädes uppträder i mycket stort antal.”. Från Fullerö i Västerås-Barkarö rapporterade F. V. Cronstedt år 1894 att ”Gräsanden blir mer och mer sällsynt under det att doppingar och sothöns tilltaga.” (SJNT 33:202). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en sothöna från Västerås-Barkarö: ”Västerås, Ridön. April 1893” (nr. C 22).

 

Sothönans expansion i landet väckte intresse och Sven Ekman (1918) önskade i ett upprop information om sothönans förekomst i Västmanland. Det verkar som att han inte fick någon respons på sin förfrågan: ”Västmanland. Är sedan lång tid bosatt vid Strömsholm [Kolbäck] och säkerligen mångenstädes i Mälartrakten (egna efterforskn.)” (Sven Ekman 1922, s. 105). Från 1920-talet finns blott en ytterligare häckningsuppgift, nämligen från Lergroparna i Sala: ”Ute på klarvattnet simma flera par sothöns, svarta fåglar med vit pannplåt. De synas trivas förträffligt och ämna tydligen stanna här sommaren över. Jag iakttog tvenne färdigbyggda bon, vari honorna stundom vistades… [---] Sothönsen höra till de fåglar, som i våra dagar utbreda sig.” (Henrik Hasselgren 1923). Beträffande Hällefors konstaterade Arvid Nilsson (1924) kort att ”Sothöns finnas ej i våra trakter.”.

 

Erik Sjöstedt (1958) uppgav att sothönan på 1930-talet inte förekom på västmanlandssidan av Väringen (Ervalla/Näsby): ”Sothönan, stundom beskylld för att ofreda andra, kan inte göras till syndabock, för det finns, såvitt jag vet, inte en enda i Västmanlandsdelen, även om några par alltid sågs i Lillsjön på Kägleholmsön, då jag på 1930-talet bodde söder om sjön. Men kanske kan den väntas, för Väringen antar alltmer typen av eutrof slättsjö med vassar åt slika höns.”.

 

På 1940-talet synes sothönan ha varit väl etablerad i åtminstone Mälarområdet och Skogslåglandet. Från Spaden i Hed skrev t.ex. Nils Lorichs (1942) att ”Sjöns karaktärsfåglar äro sothöns... ...m. m.”. Samtidigt lämnades ett par uppgifter om minskning under samma decennium, sannolikt beroende på stränga vintrar i övervintringsområdet. Bengt H. Girell (1942) skrev således beträffande Asköviken i Västerås-Barkarö att sothönan ”...har i jämförelse med tidigare år avtagit i antal. Fortfarande förekommer hon dock och är icke alltför ovanlig, men en tydlig reducering av beståndet kan som sagt förmärkas.”. Ännu några år senare sades att ”Sothönan synes ha svårt att repa sig efter de stränga vintrarnas starka åderlåtning.” (Anonym 1947). Efter 1940-talets minskning kom så en rapport om återhämtning: ”...rapporteras öka i... ...Västmanland (D. Ekström)...” (Stig Lundberg 1955).

 

Flera uppgifter om häckningslokaler föreligger på 1950-talet, vilka sammantaget tyder på att den var allmänt förekommande i åtminstone Mälarområdet. Bertil Walldén (1955, s. 226) skrev t.ex. att sothönan var ”...bland de mest dominerande” i Mälaren. Hässlösundet i Irsta/Västerås hyste ”fina häckningslokaler för bl. a… …sothöna” (Bengt H. Girell 1958) och vid Glåpen respektive Norrsjön i Sura satte sothönsen ”sin prägel på fågellivet” (Harald Wedérus 1958). Beträffande Glåpen skrev Bertil Eriksson (1972) att ”Bland häckande fåglar i Glåpen kan nämnas... ...sothöna (mest på 50-talet)...”. Göran Lundqvist (1972) uppgav också Östersjön i Sura som häckningslokal för sothöna: ”Bland gruppen ’sumphöns och rallar’ fanns alla de fyra, i Sverige regelbundet förekommande (häckande) arterna, representerade. Sannolikt häckade alla fyra arterna, alltså vattenrall, småfläckig sumphöna, rörhöna och sothöna, på Tippen.”.

 

En utbredningskarta som presenterades av Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 691) visade dock att sothönans utbredning var inskränkt till i huvudsak den östra delen av Västmanland:

 

 

Vid Norsa i Munktorp häckade sothönan ”med 10-20 par” (Arne Eklöw 1970) och ”Cirka fem par häckar” vid Västersjön i Sura (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972). Bertil Eriksson (1972) uppgav att sothönan ”häckar varje år” vid Djupen i Ramnäs.

 

Från 1970-talet föreligger häckningsuppgifter från Gussjön i Fläckebo ”Vidare förekommer... ...som häckfåglar... ...ett mångfalt sothöns.” (Stefan Björklund 1973b), Gorgen i Västerfärnebo ”När denna koloni [skrattmås] återkom även i år har den dragit till sig ca 5-10 par sothöns...” (Erik Andersson 1973), Spaden i Hed ”2-3 par” (Lars Lindell 1974c) samt Frövisjön i Skultuna enligt följande redogörelse av Claes Karlsson & Sören Larsson (1976): ”17 par. Antalet baseras på boräkning. Sothönsen häckade i bladvassområdets ytterkanter. Hårda revirstrider förekom trots att bona låg långt ifrån varandra, möjligen beroende på de allt för små öppna vattenytorna, där fåglarna provianterade.”.

 

Från 1960- och 1970-talen föreligger uppgifter om exceptionellt stora ansamlingar, särskilt under sensommar och höst. Gussjön i Fläckebo är den sjö där flest sothöns inräknats, som allra mest 1 630 ex. den 22 september 1975 (Bo Eriksson, opubl.). Siffrorna saknar motstycke i nutid. Större (minst 250 ex.) ansamlingar före 1976:

 

1954      ”H. Granquist såg i början av april 700 sothöns samtidigt på vattnet [Ångkraftverket i Västerås].” (Bertil Walldén 1955, s. 244).

1964      750 r. Gussjön i Fläckebo 13.9 (Göran Andersson & Ola Björlin, opubl.).

1969      250 r. Gussjön 22.8 (Stefan Svenaeus, opubl.).

1970      300 r. Gussjön 13.9 (Anonym 1970h).

1971      Gussjön 12.9-16.10, som mest 430 r. 12.9 (Kjell Eklund & Stefan Björklund, opubl.).

1972      400 r. Gussjön 8.9 och 20.10 (Stefan Björklund, opubl.).

1973      Gussjön 26.8-15.10, som mest 1 350 r. 28.9 (Stefan Björklund, opubl.).

1974      300 r. Borgåsund i Kolbäck/Rytterne 30.3 (Thomas Pettersson, opubl.).

1974      Gussjön 30.3-20.4, som mest 400 r. 13.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1974      Gussjön 28.7-19.10, som mest 1 200 r. 17.9 (Erik Andersson & Stefan Björklund, opubl.; Sören Larsson 1975c).

1975      Gussjön 12-14.4, som mest 320 r. 14.4 (Stefan Björklund, opubl.).

1975      Asköviken 12-20.4, som mest 450 r. 18.4 (Thomas Pettersson, opubl.).

1975      369 r. Fläcksjön i Fläckebo 13.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1975      Gussjön 19.7-26.10, som mest 1 630 r. 22.9 (Bo Eriksson, opubl.).

1975      300 r. Asköviken 14.9 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.).

                

Vinterfynd (1.12-28.2) var ovanligt förr, men under 1970-talet blev de påfallande fler:

 

1924         ”Den 9 mars i år, sålunda medan det ännu var full vinter, uppenbarade sig en sothöna i strömdraget nedanför kraftstationen vid Sikfors [Hällefors] i nordvästra Västmanland. Påföljande dag tog hon sig en skogspromenad. [---] Påföljande dag var hon dock redan borta.” (Arvid Nilsson 1924). Trots att fyndet gjordes utanför den givna tidsramen för vinterfynd, bör detta ändå räknas som ett sådant.

1932         ”Sothöns iakttagna bl. änderna i Svartån [Västerås], 2 st i april 1931 o i dec. 1932 (enl V.L.T.).” (Bil. B till V.N.F. 1931-11-23).

1961         ”F.ö. har ensamma fåglar iakttagits vid Ringaby [Fellingsbro] 10.12. 61 (Axel Adolfsson)…” (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1963/64    ”…i Sjömosjön [Fellingsbro] kring jul och nyår 1963/64 (Einar Nilsson)...” (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1972         1 ex. Freden i Kolbäck/Rytterne/Säby 17.12 (Thomas Pettersson, opubl.).

1972         2 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 25.12 (Lars Lindell 1974f).

1973         1 ex. Lagårdssjön i Kolbäck 14.1 (Lars Lindell 1974f).

1973         ”…och i jan. i Västerås (Lars Lindell).” (Lars Lindell 1974f).

1975         1 ex. Asköviken 6.12 (Henry Hirsimäki, opubl.).

1975         1 ex. Ångkraftverket i Västerås 21-27.12 (Lars Lindell 1976c; Lars Lindell 1976d).

 

Flyttning och övervintring

 

Sothönans huvudsakliga höstflyttning tycks vara utdragen från augusti till mitten av oktober. Vårflyttningen kulminerar under april månad. Mediandatum för första vårobservation av minst 5 ex. under perioden 1976-2018 är den 29 mars. Mediandatum för sista höstfynd av minst 5 ex. under samma period är den 31 oktober.

 

Veckovis fördelning av fynd av minst fem (5) sothöns 1976-2018.

 

Period

Mediandatum för första fynd (minst 5 ex)

Mediandatum för sista fynd (minst 5 ex)

1976-1985

2 april

13 oktober

1986-1995

28 mars

12 oktober

1996-2005

27 mars

10 november

2006-2015

22 mars

5 november

2016-2018

23 mars

24 september

 

 

 

 

Fynd vintertid (1.12-28.2) har gjorts de flesta år under perioden 1976-2018, i synnerhet sedan millennieskiftet. Vintern 2000/01, efter en osedvanligt mild senhöst, fanns exceptionellt många sothöns i landskapet, upp till 224 ex. Det stora flertalet sothöns vintertid noteras i december och vissa år någon vecka in i januari.

 

 

Ett ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är känt: 1 pullus som märktes vid Aggarön i Kärrbo den 18 juni 1935, återfanns den 17 februari 1936 vid floden Ebros mynning, Tarragona, i Spanien (RC, in litt.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen F. a. atra.

 

Senast uppdaterad 2019-03-03