Spillkråka Dryocopus martius (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Spillkråkan häckar i grovstammig skog, särskilt barr- och blandskog men åtminstone i Mälarområdet även i lövskog. Den förekommer i hela landskapet, men eventuellt finns vissa utbredningsluckor i vissa skogfattiga slättbygder respektive i hårt brukade skogsområden i Övre Bergslagen.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.3-30.6) 2008-2018.

 

Numerär

 

I Fagersta kommun (Västanfors och Västervåla) ansågs spillkråkan vara en ”tämligen allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

 

Inventeringar av naturskogsklädda öar i Mälaren och Hjälmaren 1979-81 pekade på att spillkråkan behöver ca 100 hektar skogsmark för ett revir (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982).

 

Följande kända inventeringsdata föreligger i övrigt:

 

Område

År

Täthet

(par/km² skog)

Källa

Askö-Tidö, Dingtuna/Rytterne/
Västerås-Barkarö

1982

0,1

Thomas Skoglund (1983b)

Ängsö socken

1983-84

0,3

Åke Berg & Thomas Skoglund (1985)

 

Det kan noteras i figuren nedan att antalet rutor med fynd under häckningstid har minskat mer eller mindre kontinuerligt sedan 2013.

 

 

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade det västmanländska beståndet till 1 200 par, vilket motsvarar en täthet av 0,2 par/km² skogsmark. Detta ligger i linje med de få inventeringsdata som finns för landskapet.

 

Historik

 

Spillkråkan nämns av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Spill-kråkan (Picus Martius), som skriker i flygten, och bortsnappar de minsta insecter i de minsta springor (1) [”(1) Ungarne äro i medlet af Junii månad fullväxte.”]”.

 

I Örebro län ansåg Carl Rudolf Sundström (1868) att den ”...finnes spridd öfver hela länet, men är ingenstädes synnerligen allmän.”.

 

Följande rapport härrör gissningsvis från 1920-talet och troligen avser uppgiften Ridön i Västerås-Barkarö: ”...på Ridön i Mälaren fann E. Wibeck ungar i boet mellan den 20 och 25 i nämnda månad [april].” (Kai Curry-Lindahl, 1959-63, s. 1472).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns 19 skinnlagda spillkråkor (11 ♂♂, 8 ♀♀) från Västmanland. Samtliga härrör från åren 1936-45, från Romfartuna (1), Badelunda (2), Kila (3), Västerås (8) och ”salatrakten” (5), (Göran Frisk, in litt.).

 

I Västerås stadsarkiv finns följande vittnesbörd om att spillkråkan ibland ansågs som ett skadedjur: ”Konungens befallningshavandes i Västmanlands län resolution på framställning av Kungl. Vattenfallsstyrelsen om tillstånd att få med skjutvapen döda spillkråkor, som åsamka skada å styrelsens kraftledningsstolpar; given Västerås slott i landskansliet den 8 april 1936.”. Det kan för övrigt noteras att Västmanlands Naturvetenskapliga Förening tillstyrkte framställningen.

 

I Västerfärnebo var spillkråkan ”mycket vanlig” (Olof Knöppel 1951) och i Lundby socken var den allmänt häckande (Sven-Olof Andersson 1954).

 

I övrigt nämns spillkråkan mest i förbigående från olika håll i landskapet, vilket kan tyda på en åtminstone rätt allmän förekomst.

 

Vid en veckovis inventering vid Asköviken vintern 1975/76 noterades spillkråka endast vid ett av 13 inventeringstillfällen (Lars Lindell 1976).

 

En rapport om sträckrörelse före 1976 föreligger:

 

1973      4 ex. str. (S) Skanssjön, Hallstahammar 16.9 (Thomas Pettersson, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Spillkråkan betraktas i huvudsak som en stannfågel, men flyttningsrörelser har emellanåt noterats på hösten, framförallt i september. I ett fåtal fall har också några fåglar av respektive rapportör bedömts som sträckande i februari-mars. Oftast rör fynden enstaka fåglar, men vid något enstaka tillfälle har fler individer setts:

 

2007      10 str. (S) Kvicksund, Rytterne 1.9 (Joachim Strengbom, m.fl., opubl.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen D. m. martius.

 

Övrigt

 

Gustaf Eriksson (1982) rapporterade från Arboga vintrarna 1980/81 och 1981/82 om spillkråka som äter talg.

 

Senast uppdaterad 2019-04-21