Taltrast Turdus philomelos C. L. Brehm 1831

Utbredning

Taltrasten häckar allmänt i skogsmark i hela Västmanland. Den förekommer i alla typer av skogsmiljöer men kanske särskilt i barrskog (Anders R. Arnell 1985).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.5-31.7) 2012-2022.

Numerär

Inventeringsdata för Västmanlands är fåtaliga, det som finns är den del från Mälarområdet under 1980-talet, se nedan under Historik. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 60 000 par, motsvarande en täthet av 11 par/km² skogsmark, vilket antagligen bättre motsvarar genomsnittliga västmanländska förhållanden än resultaten från Mälarområdet. Figuren nedan antyder ingen större förändring av beståndets storlek över tid.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner taltrasten i sin beskrivning av Mälaren, men utan närmare förekomstuppgifter: ”Klådran eller Sångtrasten (T. Musicus) som med sit mystrande läte vågar härma Näktergalen, och som hitkommer senare än de andre Trastar”. Det kan noteras att taltrasten vid denna tidpunkt ännu ej beskrivits vetenskapligt som art.

I Örebro län var taltrasten ”ganska allmän” i mitten av 1800-talet (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 9). I Hällefors ansågs den vara allmän längs sjöar och vattendrag men ”hörs sällan i de djupa tallskogarna”: ”Hellefors (A. Giöbel). ’Taltrost’ Ist nur längs der Gewässer allgemein; in den tiefen Kieferwäldern hört man ihn selten. Ankunft: im Jahre 1885 am 21. April.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 23). Övriga uppgifter från 1800-talet:

1875      ”♀ Tillberga. okt. 1875 S. Lampa” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 209).

1894      1 ägg Hed 5.5 1894 (Naturhistoriska riksmuseets samlingar, Göran Frisk, in litt.).

Även från 1900-talets första hälft är uppgifterna mycket sparsamma, vilket väl får tolkas som att taltrasten var en allmänt förekommande fågel:

1902      ”Bor man nära skogen kommer taltrasten gerna fram under buskgrupper vid byggnaden, sökande föda i den lösa, luckra jorden därstädes [Järle i Ervalla].” (Adrian Giöbel 1902).

1905      ”♂ Västerås. 1905. Sk. av Molér.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 276).

1914      ”Fyra bon byggda i unggranar eller enbuskar 1-2 m. ofvan marken. [Östra holmen i Västerås]”. (August Heintze 1915).

Från och med 1950-talet bekräftade flera uppgiftslämnare att taltrasten häckande allmänt, såsom i Lundby socken 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) och Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970). Från Fellingsbro [Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön] den kalla och sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) att taltrasten var ”Den av trastarna som synbarligen klarat strapatserna bäst. Jag har under de senare åren aldrig funnit så många häckande par som denna sommar.”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

I Västanfors och Västervåla var taltrasten i början av 1980-talet en ”...allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981 fanns taltrasten på öar ned till en storlek av 2,1 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), vilket motsvarar en täthet av 48 par/km² skogsmark. Vid en inventering av Ängsö socken 1983-1984 var Stora Bockskär med cirka 3 hektar den minsta ön med häckande taltrast, motsvarande en täthet av 33 par/km² skogsmark. Med dessa tätheter utslagna på landskapets hela skogsmarksareal skulle det ge en populationsstorlek på 181 000 - 264 000 par. Det är kanske mindre troligt att tätheterna på mälaröarna är representativa för landskapet som helhet. Vid en noggrann inventering år 1981 av öarna Gräggen och Stora Jungfrun i mälarfjärden Blacken i Rytterne, båda knappt 12 hektar, fanns taltrasten med två par på den barrskogsdominerade Stora Jungfrun men saknades helt på den lövskogsdominerade Gräggen (Thomas Skoglund 1981). Tätheten på Stora Jungfrun motsvarar 17 par/km².

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 gav vid handen en långsiktigt stabil förekomst (Thomas Pettersson, opubl.).

Vid Gnien i Ramnäs summerades 4 taltrastar på höststräcket 1975 men ingen alls på vårsträcket samma år (Sören Larsson 1975b).

Inga större (minst 100 ex.) ansamlingar eller sträcksummor rapporterades före 1976.

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och dagssummor av sträckande under perioden 1976-1999:

1995      250 r. Älvhyttan i Viker 27.4 (Roland Thuvander, opubl.).

Vinterfynd (1.11-28.2) före år 2000:

1967      1 r. Asköviken i Västerås-Barkarö 12.11 (Göran Andersson m.fl., opubl.).

1970      ”Sena observationer av... ...taltrast 4/11 (Ingvar Granqvist)... ...från norra landskapet.” (Anonym 1970e).

1989      1 ex. Holm i Västerås-Barkarö 26.11 (Ghia Krantz, opubl.).

1995      1 ex. Långholms brygga i Ängsö 20.11 (Thomas Pettersson, opubl.).

1996      1 ex. Hagaberg, Frövi, i Näsby 7.12 (FiV 28:158).

1999      1 ex. Kofallsskogen, Frövi, i Näsby 4.1 (FiV 31:133).

Flyttning och övervintring

Taltrasten flyttar huvudsakligen från början av september till mitten av oktober och återvänder numera i slutet av mars. Vårflyttningen pågår huvudsakligen under april till början av maj. Mediandatum för årets sista observation under perioden 1976-2022 är den 29 oktober. Mediandatum för årets första observation, fynd i januari och februari undantagna, under perioden 1976-2022 är den 30 mars.

Veckovis fördelning av taltrastar 2000-2022.

Under sträckperioderna noteras emellanåt större ansamlingar och dagssummor av sträckande. De allra högsta (minst 100 ex.) noteringarna under perioden 2000-2022:

2005      400 str. (S) Snickarberget i Sura 1.10 (Ralf Lundmark, opubl.).

2006      150 r. Sundänge i Kolsva 17.4 (Bernt Bergsten, opubl.).

2008      150 str. (S) Snickarberget i Sura 26.9 (Mikael Mälberg, opubl.).

2010      200 r. Lisjö i Sura 10.4 (Mikael Mälberg, opubl.).

2012      100 r. Nötmyran i Västerfärnebo 19.4 (Jan Fahlström, opubl.).

Vinterfynd (1.11-28.2) görs sällan, men med en något ökande frekvens sedan millennieskiftet. Oftast ses enstaka individer, men vintern 2009/10 rapporterades sammanlagt sju taltrastar.

Tolv (12) återfynd av i Västmanland ringmärkta taltrastar föreligger, åtta av dem som boungar, de andra fyra som flygga årsungar. Dessa fördelar sig på månad och område enligt tabell:

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen T. ph. philomelos.

Senast uppdaterad 2023-08-04