Taltrast Turdus philomelos C. L. Brehm 1831

 

Utbredning

 

Taltrasten häckar allmänt i skogsmark i hela Västmanland. Den förekommer i alla typer av skogsmiljöer men kanske särskilt barrskog (Anders R. Arnell 1985). I Västanfors och Västervåla var den i mitten av 1980-talet en ”...allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984). Utbredningskartorna nedan antyder att den skulle ha minskat sedan 1970-talet. Jag bedömer emellertid att den synbarligen glesare förekomsten på 2000-talet beror på brist på rapporter av en så pass vanlig art under häckningstid.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.5-31.7) 2007-2017.

 

Numerär

 

Inventeringsdata för Västmanlands är fåtaliga. Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-81 fanns taltrasten på öar ned till en storlek av 2,1 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), vilket motsvarar en täthet av 48 par/km² skogsmark. Vid en inventering av Ängsö socken 1983-84 var Stora Bockskär med cirka 3 hektar den minsta ön med häckande taltrast, motsvarande en täthet av 33 par/km² skogsmark. Med dessa tätheter utslagna på landskapets hela skogsmarksareal skulle det ge en populationsstorlek på 181 000 - 264 000 par. Det är kanske mindre troligt att tätheterna på mälaröarna är representativa för landskapet som helhet. Vid en noggrann inventering år 1981 av öarna Gräggen och Stora Jungfrun i mälarfjärden Blacken i Rytterne, båda knappt 12 hektar, fanns taltrasten med två par på den barrskogsdominerade Stora Jungfrun men saknades helt på den lövskogsdominerade Gräggen (Thomas Skoglund 1981). Tätheten på Stora Jungfrun motsvarar 17 par/km². Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 60 000 par, motsvarande en täthet av 11 par/km² skogsmark, vilket antagligen bättre motsvarar genomsnittliga västmanländska förhållanden.

 

Några uppgifter om förändringar av populationsstorleken i stort i Västmanland är inte kända och punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 gav vid handen en långsiktigt stabil förekomst (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner taltrasten i sin beskrivning av Mälaren, men utan närmare förekomstuppgifter: ”Klådran eller Sångtrasten (T. Musicus) som med sit mystrande läte vågar härma Näktergalen, och som hitkommer senare än de andre Trastar”. Det kan noteras att taltrasten vid denna tidpunkt ännu ej beskrivits vetenskapligt som art.

 

I Örebro län var taltrasten ”ganska allmän” i mitten av 1800-talet (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 9). I Hällefors ansågs den vara allmän längs sjöar och vattendrag men ”hörs sällan i de djupa tallskogarna”: Hellefors (A. Giöbel). ’Taltrost’ Ist nur längs der Gewässer allgemein; in den tiefen Kieferwäldern hört man ihn selten. Ankunft: im Jahre 1885 am 21. April.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 23). Övriga uppgifter från 1800-talet:

 

1875      ”♀ Tillberga. okt. 1875 S. Lampa” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 209).

1894      1 ägg Hed 5.5 1894 (Naturhistoriska riksmuseets samlingar, Göran Frisk, in litt.).

 

Även från 1900-talets första hälft är uppgifterna mycket sparsamma, vilket väl får tolkas som att taltrasten var en allmänt förekommande fågel:

 

1902      ”Bor man nära skogen kommer taltrasten gerna fram under buskgrupper vid byggnaden, sökande föda i den lösa, luckra jorden därstädes [Järle i Ervalla].” (Adrian Giöbel 1902).

1905      ”♂ Västerås. 1905. Sk. av Molér.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 276).

1914      ”Fyra bon byggda i unggranar eller enbuskar 1-2 m. ofvan marken. [Östra holmen i Västerås]”. (August Heintze 1915).

 

Från och med 1950-talet bekräftade flera uppgiftslämnare att taltrasten häckande allmänt, såsom i Lundby socken 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954) och Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970). Från Fellingsbro [Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön] den kalla och sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) att taltrasten var ”Den av trastarna som synbarligen klarat strapatserna bäst. Jag har under de senare åren aldrig funnit så många häckande par som denna sommar.”.

 

Vid Gnien i Ramnäs summerades 4 taltrastar på höststräcket 1975 men ingen alls på vårsträcket samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Inga större (minst 100 ex.) ansamlingar eller sträcksummor rapporterades före 1976.

 

Vinterfynd (1.11-28.2) före 1976:

 

1967      1 r. Asköviken i Västerås-Barkarö 12.11 (Göran Andersson m.fl., opubl.).

1970      ”Sena observationer av... ...taltrast 4/11 (Ingvar Granqvist)... ...från norra landskapet.” (Anonym 1970e).

 

Flyttning och övervintring

 

Taltrasten flyttar huvudsakligen från början av september till mitten av oktober och åter­vän­der numera i slutet av mars. Vårflyttningen pågår huvudsakligen under april till början av maj. Mediandatum för årets sista observation under perioden 1976-2017 är den 25 oktober. Mediandatum för årets första observation, fynd i januari och februari undantagna, under perioden 1976-2017 är den 30 mars.

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

4 april

14 oktober

1986-1995

30 mars

1 november

1996-2005

30 mars

20 oktober

2006-2015

21 mars

8 november

2016-2017

18 mars

5 november

 

Veckvis fördelning av antal individer 1976-2017.

 

Under sträckperioderna noteras emellanåt större ansamlingar och dagssummor av sträckande. De allra högsta (minst 100 ex.) noteringarna under perioden 1976-2017:

 

1995      250 r. Älvhyttan i Viker 27.4 (Roland Thuvander, opubl.).

2005      400 str. (S) Snickarberget i Sura 1.10 (Ralf Lundmark, opubl.).

2006      150 r. Sundänge i Kolsva 17.4 (Bernt Bergsten, opubl.).

2008      150 str. (S) Snickarberget i Sura 26.9 (Mikael Mälberg, opubl.).

2010      200 r. Lisjö i Sura 10.4 (Mikael Mälberg, opubl.).

2012      100 r. Nötmyran i Västerfärnebo 19.4 (Jan Fahlström, opubl.).

 

Vinterfynd (1.11-28.2) görs sällan, men med en något ökande frekvens sedan millennieskiftet. Oftast ses enstaka individer, men vintern 2009/10 rapporterades sammanlagt sju fåglar.

 

 

Tolv (12) återfynd av i Västmanland ringmärkta taltrastar föreligger, åtta av dem som boungar, de andra fyra som flygga årsungar. Dessa fördelar sig på månad och område enligt tabell:

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

 

 

 

 

 

 

1

1

1

 

 

 

Tyskland

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

Belgien

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

Frankrike

 

1

2

 

 

 

 

 

 

1

1

1

Portugal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen T. ph. philomelos.

 

Publicerad 2018-09-10