Tofsvipa Vanellus vanellus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Tofsvipan häckar på fält, sankängar och myrar. Den förekommer allmänt till tämligen allmänt i Mälarområdet och Skogslåglandet medan förekomsten är sparsam och mer lokal i Bergslagen. Beträffande Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984) att den ”...häckar täml. fåtaligt, har gått tillbaks under senare tid. Viss återhämtning under 1984.”.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 2008-2018. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning. Fynd som rör uppenbart icke häckande fåglar har exkluderats.

 

Numerär

 

En hel del inventeringsdata föreligger både från större och mindre områden, merparten från 1980-talet. Det största inventerade området gjordes i Västerås kommun år 1984, cirka 337 km² jordbruksmark. Där hittades 187 par, men det bedömdes att beståndet kunde ha uppgått till 250 par (Martin Green 1984), dvs. en genomsnittlig täthet av 0,74 par/km² jordbruksmark. Av de funna paren fanns 83 % på åkermark. Jag bedömer att siffran är representativ för Västmanlands större väldränerade slättbygder. En annan större inventering gjordes av Asköviken och Tidö i Rytterne år 1982, där 13 par fanns på 811 hektar jordbruksmark, dvs. 1,6 par/km² (Thomas Skoglund 1983b). Samma täthet fanns på Ängsön och Långholmen i Ängsö 1983-84, där 16 par fanns på 974 hektar ”odlad mark” (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

 

Inventeringsresultat finns även med betydligt högre tätheter. Dessa rör dock mindre områden med en högre andel passande biotop, varför täthetsvärdena inte är särskilt representativa för större, mer genomsnittliga områden. Exempelvis fanns 4,8 par/km² jordbruksmark inom ett område mellan Gäddeholm och Trådarön i Irsta år 1984 (Åke Berg 1985) och tätheten på Nötmyran i Västerfärnebo låg under perioden 1975-85 i spannet 4,2-7,5 par/km² (Åke Berg & Bo Eriksson 1992).

 

Tomas Carlsson (in litt.) bedömde att cirka 50 par häckade i Grythyttan, Hjulsjö och Hällefors 1984, dvs. 0,23 par/km² öppen mark. Om denna täthet är representativ för landskapets västra halva, skulle cirka 240 par finnas där. Men förmodligen är tätheten avsevärt högre i slättbygderna i t.ex. Fellingsbro och Ervalla, varför siffran bör höjas till 300.

 

Om Martin Greens (1984) resultat anses representativt för östra Västmanland, skulle drygt 700 par finnas i jordbruksmark där.

 

Förutom i jordbruksmark förekommer tofsvipan häckande även på myrar. På de tre myrarna Gälsmossen, Spelmossen och Stormossen i Ramsberg fanns i mitten av 1970-talet 2 par på den 63 hektar stora Stormossen men saknades på de övriga två, båda 24 hektar (Sören Svensson 1978). Den genomsnittliga tätheten där var således 1,8 par/km² myr. I västra Västmanland, dvs. norra delen av Örebro län, fanns 25 par tofsvipa på sammanlagt 25,1 km² myr (Leif Sandgren 1982), dvs. med en genomsnittlig täthet av 1,0 par/km². Landskapets totala areal av öppen myr kan uppskattas till ungefär 320 km², varför antalet par myrhäckande tofsvipor således kan uppskattas till 320.

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 2 400 par, vilket mot bakgrund av ovanstående synes vara en för hög siffra och särskilt med tanke på en sentida minskning. Jag föreslår därför 1 500 par som en aktuell siffra för Västmanlands del.

 

 

Revirkarteringar och punkttaxeringar vid Asköviken 1985-91 respektive 1992-2000 visade en tydligt ökad förekomst, sannolikt beroende på pågående restaureringar av strandängarna där (Thomas Pettersson, opubl.). Ökningen 1992-2000 är statistiskt signifikant (rs=+0,926, P<0,02).

 

 

 

Historik

 

Tofsvipan nämns först av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren, men utan närmare förekomstuppgifter: ”Kovipan (Tringa Vanellus) som strax efter isens bortsmältning visar sig på lågländt ängsmark, och hvars ägg kokas och ätas som en läckerhet i Holland”.

 

Angående Örebro län skrev Carl Rudolf Sundström (1868) att tofsvipan ”...träffas sparsamt vid de långgrunda sjöarne och på ängarna, isynnerhet i östra delarna af länet;...”. Tofsvipan försvann som häckande på Järlemossen i Ervalla i samband med att torvbrytning påbörjades där år 1889 (Adrian Giöbel 1904).

 

Tofsvipan tycks alltså vara känd som häckande i södra Västmanland åtminstone från mitten av 1800-talet. Däremot är det tveksamt om den häckade längre norrut i landskapet före 1900-talets början. Sven Ekman (1918) var följaktligen intresserad av uppgifter om förekomsten av tofsvipa i Västmanland. Senare redovisade Sven Ekman (1922) att ”De nordligaste häckningsorterna... ...Strömsholmstrakten [Kolbäck] i södra Västmanland (flera rätt stora kolonier; meddel. av T. Ringström)…”. I lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv, finns följande anteckning om häckningslokaler i början av 1920-talet, alla i sydöstra Västmanland: ”Strömsholm häckande enl. Ekman s. 80 efter T. Ringström ō R. Tenow Barkarö: Ridön häckande enl. Tenow Ryttern St Ekeby enl. greve A. Ridderstolpe Köping enl. E. Råberg Irsta enl. drätseldirektör T. Öberg”. I början av 1920-talet rapporterades tofsvipan som häckande även i Fläckebo: ”Häckar årligen i Fläckebo på flera ställen.” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson). Matts Floderus (1925) sammanfattade läget som ”Flerstädes häckande, såsom i Ryttern, Barkarö, Fläckebo...”, men även i Ängsö fanns den då: ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal… …Tofsvipan…” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus). Följande uppgift kan dock tyda på att tofsvipan inte hade intagit hela sitt utbredningsområde i sydöstra Västmanland i början av 1900-talet; ”Den säges liksom storspoven kraftigt ha ökat här uppe. ’Jag har älskat vipan ända sedan den en dag för 35-40 år sedan visade sig i Kärrbo, denna underliga fågel, som ingen visste, vad den hette, som ingen förut sett, och som flög och fladdrade som en fjäril,’ skrev för några år sedan fiskare A. Harknäs i Harkie.” (Bertil Walldén 1955, s. 225).

 

Från 1940-talet finns få uppgifter, men Bengt H. Girell (1942) rapporterade från Asköviken i Västerås-Barkarö att ”Vipan torde åtminstone förekomma i ett tjugotal par...”. Även vid Hässlösundet i Irsta/Västerås häckade tofsvipan på 1930- och 1940-talen: ”Under åren fram till 1945 gjordes åtskilliga besök vid Hässlö. De enda häckande vadarna på platsen voro tofsvipan och enkelbeckasinen, som förekommo i ett fåtal par.”; ”Området mellan Hässlö gård och Geddeholm utgöres av stora öppna fält med några mindre ekbackar... Närmare stranden ligga vidsträckta sumpiga ängar och strandområden, som i vattenbrynet avlösas av relativt betydande vassområden. Dessa ängar och vassar erbjuda fina häckningslokaler för bl. a. enkelbeckasin, tofsvipa…” (Bengt H. Girell 1958). Dessutom bekräftade Nils Helger (1945) att tofsvipan häckade i Hällefors: ”Vadare av många slag förekommer här häckande, bland dem… …vipan…”. I Lundby socken betecknades den dock som ”tillfälligt häckande” 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954).

 

Olof Knöppel (1951) nämnde tofsvipan från Västerfärnebo: ”Bland övriga fåglar man lägger märke till må framhållas ringduvan, tofsvipan...” liksom Bengt H. Girell (1958): ”I dag får man nöja sig med att finna enkelbeckasin och tofsvipa... ...i dessa områden.”. I Kärrbo var den ”…allmän och förefaller detta år, 1954 - kanske tillfälligtvis - att liksom storspoven ytterligare ha ökat.” (Bertil Walldén 1955, s. 225).

 

Från 1950-talet i övrigt finns uppgifter om häckande tofsvipa från en rad områden, som Väringen i Ervalla/Näsby (Erik Sjöstedt 1958), Västersjön och Östersjön i Sura (Harald Wedérus 1958; Göran Lundqvist 1972), Trätten och Östanmossa i Norberg (Bengt H. Girell 1958) samt från Torrvarpen i Grythyttan: ”Strax efter storspoven uppenbarade sig den mera skygga tofsvipan med sitt lustiga, lite jämrande läte. Hennes huvudsakliga tillhåll var vid Agen, den lilla inskärningen av Torrvarpen inemot Saxhyttan, där trivdes hon på ängarna både vid Jeppetorp och borta vid Alkudden.” (Greta Carlstedt-Pihl 1960). Den sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) från Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro att tofsvipan ”Anlände ca 14 dagar senare än normalt. Ingen märkbar skillnad beträffande frekvensen.”.

 

Hösten 1960 var tydligen mild, av följande uppgift att döma: ”Redogjorde folkskollärare Nordlund för sina och Avelins iakttagelser i höst av fåglar i Gussjön [Fläckebo] och trakten däromkring. Särskilt anmärkningsvärt var uppträdandet av stora vipflockar ännu i slutet av oktober månad.” (V.N.F. 1960-11-02, § 3).

 

Vid Norsa i Munktorp var tofsvipan ”Allmänt häckande” (Arne Eklöw 1970; Arne Eklöw 1970c) men vid Harsjön, Stensjön och Långsjön i Möklinta/Sala fanns endast ”enstaka tofsvipor” (Stefan Björklund 1973c). Vid Spaden i Hed fanns ”Ca 4 par på maderna runt sjön.” (Lars Lindell 1974c) och från Frövisjön i Skultuna rapporterade Claes Karlsson & Sören Larsson (1976) ”7 par. Fyra par häckade på starrmaderna, de övriga på den omkringliggande åkermarken. Men även dessa förde ner sina ungar till sjön.”.

 

Vid simultana sträckräkningar på flera platser i östra Västmanland den 19 april 1970 summerades 515 sträckande tofsvipor (Sören Larsson 1970). Motsvarande insats på 20 lokaler den 18 april 1971 resulterade i sammanlagt 171 sträckande vipor (Sören Larsson 1971).

 

Vid Gnien i Ramnäs summerades 1 091 sträckande tofsvipor våren 1975 och 87 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Större (minst 150 ex.) ansamlingar av rastande och dagssummor av sträckande före 1976:

 

1962      150 r. Gussjön i Fläckebo 4.11 (Janne Virking, opubl.).

1964      250 r. Lagårdssjön i Kolbäck 28.8 (Göran Andersson, opubl.).

1974      170 str. Fläcksjön i Fläckebo 12.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1974      164 str. (S) Gussjön 8.9 (Kjell Eklund & Erik Andersson, opubl.).

 

Vinterfynd (1.12-15.2) gjordes ytterst sällan före 1976 och endast följande två är kända:

 

1930      ”En vipa (♂) hade hittats död under en elektrisk ledning vid Gesala i Romfartuna 1930 15/12; även denna fågel var tydligen stadd på mycket sen flyttning, då ♂, som flytta först, enl. Kolthoff redan i slutet av juni och början av juli bege sig av och ungarna i aug. el. sept.” (V.N.F. 1931-01-24, § 10).

1950      1 ad. ♂ ”köpingstrakten” 14.12 (Naturhistoriska riksmuseets samlingar).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns sex skinnlagda tofsvipor: 1 ad. ♂ Ervalla 28.6 1907, 1 ad. ♂ ”köpingstrakten” 14.12 1950, 2 ♂♂ Frändesta i Romfartuna 14.11 1963, 1 ♂ Västerås 18.6 1964 resp. 1 ♂ Västerås 25.6 1964 (Göran Frisk, in litt.).

 

Flyttning och övervintring

 

Tofsvipans höstflyttning är utdragen i tid men infaller huvudsakligen mellan mitten av juli och mitten av oktober. Redan i slutet av maj kan dock de första flockarna ses dra söderut och sträckande tofsvipor kan också ses till mitten av november. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2018 är den 20 november. Tofsvipan anländer tidigt på våren, ofta i samband med det första varmluftsinbrottet i slutet av februari eller början av mars. Mediandatum för första fynd under perioden 1976-2018 är den 8 mars.

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

19 mars

14 november

1986-1995

6 mars

-

1996-2005

7 mars

14 november

2006-2015

28 februari

3 december

2016-2018

19 februari

22 november

 

Framförallt under sommar och höst kan ibland stora ansamlingar ses rasta, i synnerhet i Västmanlands östra och södra slättbygder. De allra största (minst 1 000 ex.) ansamlingarna 1976-2018:

 

2005      1 000 r. Näsby i Dingtuna 24.7 (FiV 37:115).

2005      2 000 r. Nötmyran i Västerfärnebo 10.8 (FiV 37:115).

2006      1 000 r. Asköviken i Västerås-Barkarö 1.10 (FiV 38:118).

2011      Asköviken 22.8-1.10, som mest 1 800 r. vid Lövsta i Dingtuna 1.10 (FiV 43[2-3]:35).

2015      Lövsta i Dingtuna 20-26.9, som mest 1 500 r. 20.9 (FiV 47[2-3]:40).

2018      Frövisjön i Skultuna 10-23.9, som mest 1 059 r. 10.9 (Joachim Karlsson, opubl.).

 

Lokaler med minst 500 ”stationära” (rastande eller förbiflygande) tofsvipor någon gång under perioden 1976-2018.

 

Aktivt sträckande tofsvipor kan ofta ses, både på våren och under sommar  och höst.

 

Veckovis fördelning av tofsvipor som bedömts som sträckande 1976-2018.

 

De högsta (minst 250 ex.) dagssummorna av sträckande tofsvipor 1976-2018:

 

1977      250 str. (NO) Färjebron i Fläckebo 15.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1991      260 str. (S) Sjömosjön i Fellingsbro 22.3 (Sven-Olof Eriksson, opubl.).

2000      300 str. (S) Albäcksån i Lindes 23.7 (Mats Andersson, opubl.).

2001      250 str. Köpings flygplats i Köping 8.9 (Jörgen Lindberg, opubl.).

2005      300 str. Bocksjön i Tillberga/Tortuna 17.8 (Kjetil Jensen, opubl.).

2006      250 str. (V) Tillberga i Hubbo 16.8 (Eva Johansson, opubl.).

2006      300 str. (S) Ekeby i Skultuna 13.9 (Gert Ericsson, opubl.).

2009      340 str. (N) Gnien i Ramnäs 30.3 (Ralf Lundmark, opubl.).

2009      600 str. (S) Gnien 15.8 (Jan Jörgensen, opubl.).

2010      363 str. (NO) Gnien 29.3 (Sören Larsson, opubl.).

2014      350 str. (SV) Axbergshammar i Ervalla 29.10 (Bo Ståhl, opubl.).

 

Antalet vinterfynd har ökat sedan millennieskiftet. Flertalet av dessa fynd har gjorts i december efter milda höstar.

 

 

Sammanlagt 15 ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända. Fynden fördelar sig på månad och område enligt tabell nedan.

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

 

 

 

1

2

1

 

 

 

 

 

 

Danmark

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

 

Nederländerna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

Frankrike

3

 

1

 

 

 

 

 

 

 

1

2

Spanien

1

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Därutöver föreligger ett fynd av en unge som märktes vid Alkvettern i sydöstra Värmland den 18 juni 1977, som återfanns död, troligen slagen av något rovdjur, vid Åsbosjön i Nora den 23 maj 1979 (RC/Å 1979:3:43).

 

Övrigt

 

Sören Larsson (1977c) rapporterade om tofsvipor som häckade på kalhyggen i Ramnäs och Sura och Thomas Pettersson (1989b) redovisade en studie av tofsvipans boplatsval i sydöstra Västmanland.

 

Publicerad 2019-02-02