Trädkrypare Certhia familiaris Linné 1758

 

Utbredning

 

Trädkryparen häckar tämligen allmänt i skogsmark i hela Västmanland. I Västanfors och Västervåla ansågs den vara en ”...allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984). Skillnaden mellan utbredningskartorna nedan antyder en minskning, men beror sannolikt mer på bristande rapportering av en så pass allmänt förekommande art.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2007-2017.

 

Numerär

 

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-81 var den minsta ön med förekomst av trädkrypare 3,2 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne fanns trädkryparen med ett (1) respektive två par år 1981 (Thomas Skoglund 1981), motsvarande 9-17 par/km² skogsmark. Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 var den minsta ön med häckande trädkrypare Norra holmen på cirka ett (1) hektar (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 45 000 par, motsvarande en genomsnittlig täthet av drygt 8 par/km² skogsmark.

 

Några ändringar av populationsstorleken är inte kända men vid Asköviken fanns möjligen en tendens till ökning under perioden 1992-2000 (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner trädkryparen i sin beskrivning av Mälaren: ”Kryparen (Certhia Familiaris), som både sommar och vinter smyger sig omkring i trän och buskar, at leta fram insecter och frön.”.

 

I Örebro län ansåg Carl Rudolf Sundström (1868, s. 11) att trädkryparen var ”...allmän hela året om”, men i Hällefors, i länets nordvästra hörn, var den dock sällsynt: ”Hellefors (A. Giöbel). Selten.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 58). Adr. Giöbel (1888) beskriver också att trädkrypare besökte utfodring i Hällefors: ”I en å gården på en stubbe utstäld fogelbur, som hindrade hundar att äta upp den utlagda kosten, lyckades vi en vinter få dagliga påhelsningar af följande fogelarter: skata (som dock ej tordes gå in i sjelfva buren, det alla de andra gjorde), nötskrika, grå- och gulsparf, talgoxe, entita, trädkrypare....

 

I början av 1920-talet betecknades trädkryparen som ”Rätt allmän. Häckar i Wås trakten, å Björnön 1923.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9] respektive ”Allmän

Wästerås enl O. M. Floderus Förekommer tämligen allmänt utäfter Mälaren såsom på Ridön Barkarö skn: vid Strömsholm m.fl. ställen enl. ombudsman R. Tenow Wästeråstr: ej sällsynt häckfågel, bo med ungar på Björnön 1923 enl G. Nilsson” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

 

I Lundby socken var den ”...häckande, mindre allmän” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954) medan den var ”Sparsamt häckande” vid Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970).

 

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall ”minst 2 ex dagligen” (Anonym 1970k).

 

Under 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades trädkrypare åtta gånger, men aldrig mer än 2 ex. (Lars Lindell 1976).

 

Flyttning och övervintring

 

Trädkryparen är i huvudsak stannfågel, men vid ett tillfälle har en sträckande trädkrypare rapporterats:

 

2012      1 str. (S) Kvicksund i Rytterne 29.9 (Pontus Lindberg m.fl., opubl.).

 

Ett ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland har gjorts: en fågel av okänd ålder som märktes på Eggegrund i Gävlebukten den 22 september 1991, återfanns död vid Bröstorp i Nora 20 februari 1992 (RC/Å 1992:136).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen C. f. familiaris.

 

Övrigt

 

Gustaf Eriksson (1984) har redogjort för en omfattande studie av trädkrypare i arbogatrakten.

 

Publicerad 2018-09-29