Ängspiplärka Anthus pratensis (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Ängspiplärkan häckar i öppna fuktiga miljöer. Den förekommer sparsamt i större delen av Västmanland, men med vissa utbredningsluckor i Mälarområdets våtmarksfattiga slättbygder respektive i skogdominerade delar av Övre Bergslagen. I Fagersta kommun häckar arten ”tämligen allmänt vid större myrar” (Leif Lejdelin 1984).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Av nitton inventerade myrar i västmanlandsdelen av Örebro län 1981, hyste arton av dem ängspiplärka (Leif Sandgren 1982). Den enda av dessa myrar där arten saknades var den minsta i sammanhanget, den 30 hektar stora Bergkarlsmossen i Hällefors. Den genomsnittliga tätheten var 7,7 par/km² myr. Vid Asköviken karterades 7 par 1982, motsvarande 0,40 par/km² landarea eller 3,89 par/km² äng (Thomas Skoglund 1983, 1983b). I Ängsö fanns tre par 1983-84, ett vardera på Ängsön, Långholmen respektive Måholmen (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Räknat på dessa tre öar motsvarar detta en täthet av 0,12 par/km² landarea. På 170 hektar ängsmark vid Nötmyran i Västerfärnebo, karterades 37 revir år 1988, motsvarande 22 par/km² äng (Bo Eriksson 1989). Om man i Mälarområdet räknar med i genomsnitt 0,25 par/km² landarea, erhålls ca 1 800 par. För såväl Skogslåglandet som Bergslagen föreslås en något lägre täthet, 0,15 par/km² landarea. Detta ger ytterligare ca 1 000 par, inalles ca 3 000 par i landskapet. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade antalet par i Västmanland till 5 600.

 

 

 

Historik

 

Ängspiplärkan nämns först av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Änglärkan (Al. pratensis) som merendels sjunger sittande på ängsmarken”. I Örebro län var arten, tillsammans med sin släkting trädpiplärkan A. trivialis, ”allmänna” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 12). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en ängspiplärka: ”♂ Tillberga. 20.4.1874 S. Lampa.” (nr. C 178). Anonyma anteckningar i Västerås stadsarkiv, sannolikt förda av O. M. Floderus på 1920-talet, förtäljer följande: ”Tillberga 1874 12/5 enl ex i Wås h. allm. lvks museum Köpingstr. allmän på hösten, men även iaktagen på sommaren enl. E. Råberg”. Det senare är något kryptiskt, men antyder att arten inte alldeles självklart tillhörde de vanligaste häckande arterna. A. G. Bäckström (1924) skriver dock, beträffande Strömsholm i Kolbäck, att ”ängarna livas av… …piplärkor och vanliga lärkor”.

 

Ängspiplärkans sparsamhet bekräftas av Bengt H. Girell (1942), som för Askövikens del skriver: ”finnes mycket sparsamt”. Vid Norsa i Munktorp var arten dock ”rätt allmänt häckande” ”på tuviga strandängar” (Arne Eklöw 1970, 1970c) och vid Spaden i Hed fanns ”något par på maderna” (Lars Lindell 1974c). Lars Lindell (1975b) betecknade den som ”sällsynt på ängsmarkerna” vid Asköviken. Vid inventeringar av Gälsmossen och Spelmossen år 1973 samt Stormossen 1975, samtliga belägna i Ramsberg, hittades 3-4 par vid Gälsmossen (24 ha), 5 revir vid Stormossen (63 ha) samt 6 par vid Spelmossen (Sören Svensson 1978). Detta motsvarar en genomsnittlig täthet av ca 13 par/km² myr. I samband med inventeringarna hittades ett ängspiplärkebo med ett gökägg Cuculus canorus vid Spelmossen 1973. Vid Bo Wallins (1970) bevakning vid Lagårdssjön 20 augusti – 18 september 1970, observerades ängspiplärka tre av elva dagar, 4-5 ex. i slutet av perioden. Hösten 1975 inräknades sammanlagt 929 sträckande ängspiplärkor vid Gnien i Ramnäs (Sören Larsson 1975b).

 

Flyttning och övervintring

 

Ängspiplärkan flyttar huvudsakligen i september-oktober. Vinterfynd föreligger i 12 fall, varav fem enbart under perioden december 2000 – januari 2001:

 

1990      1 ex. Asköviken 16.12 (Per Magnusson, opubl.).

2000      1 ex. Österäng i Kumla 3.12 (FiV 32:89).

2000      1 ex. Sörsalbo i Västerfärnebo 3.12 (FiV 32:89).

2000      1 str. (SV) Älvhyttan i Viker 17.12 (FiV 32:89).

2000      1 ex. Löt i Rytterne 27.12 (FiV 32:89).

2001      2 ex. Rudö i Rytterne 20.1 (FiV 33:92).

2003      1 ex. Köping 14.12 (FiV 35:124).

2006      2 r. Gnien i Ramnäs 6.12 (FiV 38:141).

2006      1 r. Norrsylta i Munktorp 27.12 (FiV 38:141).

2007      1 ex. Österhammarssjön i Fellingsbro 1.1 (FiV 39:91).

2009      12 r. Nederby i Fellingsbro 9.12 (FiV 41:101).

2012      1 ex. Lövsta i Dingtuna 7.1 och troligen samma individ Rudö i Rytterne 28.1 (FiV 44[2-3]:46).

 

Den högsta kända dagssumman av höststräckande ängspiplärkor utgörs av 1 650 ex. vid Gnien i Ramnäs den 21 september 2003 (FiV 35:124). Större ansamlingar av rastande/kringdragande fåglar har också noterats, som mest 1 000 ex. vid Asköviken den 19 september 1994 (Daniel Green, opubl.) respektive 500 ex. vid Säter i Ramnäs den 22 september 1997 (FiV 29:155) och 500 ex. vid Gnien i Ramnäs den 25 september 2004 (FiV 36:145). Arten återvänder i slutet av mars eller i början av april. Det tidigaste kända fyndet gjordes vid Hässlö i Västerås den 2 mars, både 2015 (FiV 47[2-3]:50-51) och 2016 (FiV 48[2-3]:54). Även på vårsträcket kan större ansamlingar bildas, t.ex. vid dåligt väder. Som mest har rapporterats 400 ex. vid Gnien den 27 april 1995 (Ralf Lundmark, opubl.) respektive 500 r. vid Storängen i Ramnäs den 22 april 2004 (FiV 36:145).

 

Senast uppdaterad 2018-08-24