Backsvala Riparia riparia (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Backsvalan häckar kolonivis, men lokalt, i praktiskt taget hela Västmanland. Den i särklass vanligaste biotopen utgörs av pågående eller nyligen avslutade grustäkter, varför förekomsten i hög grad är knuten till de rullstensåsar som löper i nord-sydlig riktning genom landskapet. Boplatserna är dessutom oftast belägna i närheten av vatten och enligt Anders Arnell (1980) saknas backsvalor nästan alltid vid grustäkter belägna långt från vatten. Vid en inventering 1981 fann Ingvar Andersson (1982) 31 kolonier i västmanlandsdelen av Örebro län. Dessa fördelade sig biotopmässigt på grustäkt (23), gruvhål (1), gruvsand (3), naturlig åbrink (2), sandhög (1) och skifferbrott (1). Andra biotoper som kan hysa häckande backsvalor är slagg- och varphögar, jordhögar, sågspåns- och barkhögar, husgrunder och brinkar vid brofästen (Anders Arnell 1980; Jan-Erik Malmstigen 1988c). Kända naturliga lokaler under perioden 1976-2017 är ”Hånsälven” [=Högforsälven?] vid Ställdalen i Ljusnarsberg (Ingvar Andersson 1982), Svartälven vid Hammarn i Grythyttan/Hällefors (Ingvar Andersson 1982), Svartälven vid Krokborn i Hällefors (Ingvar Andersson 1982) samt Hedströmmen vid Övre Borgfors i Skinnskatteberg (Leif Johansson, muntl.).

 

 

Numerär

 

Vid en heltäckande inventering av Örebro län 1981 fann Ingvar Andersson (1982) 31 bebodda lokaler med sammanlagt 2 035 bohål i Hällefors, Lindesbergs, Ljusnarsbergs och Nora kommuner. Fem av dessa hyste fler än 100 bohål, varav den största var belägen vid Rya i Lindes och innehöll 260 hål. Mediankolonistorleken var 30 bohål. Om man utgår från att 70 % av bohålen var bebodda ger detta en populationsstorlek på drygt 1 400 par motsvarande 0,4 par/km² landarea. Om samma täthetsvärde antas gälla även för östra Västmanland erhålls en populationsstorlek i början av 1980-talet på knappt 3 300 par. Backsvalan har uppenbarligen minskat sedan dess. Bl.a. noterades en minskning på nästan 60 % i Lindesbergs kommun mellan åren 1981 och 1988 (Jan-Erik Malmstigen 1988c). Västmanlandsdelen av Västmanlands län inventerades heltäckande åren 1995-99, varvid antalet kolonier halverades under perioden från 17 st. 1995 till 8 st. 1999. Minskningen av antalet bohål under samma period var ännu större, från 1 790 bohål 1995  till 559 bohål 1999. En minskning med drygt två tredjedelar. Den största kolonin fanns vid Lånsta i Kila 1995 och hyste ca 450 bohål (Markus Rehnberg, odat.). Vid ett antagande liksom ovan, att 70 % av bohålen var bebodda, ger detta en täthet av 0,08 par/km² landarea, dvs. endast en femtedel av tätheten i västra Västmanland tjugo år tidigare. Siffran antas vara representativ för hela landskapet, vilket ger vid handen knappt 700 par i Västmanland i slutet av 1990-talet. Efter en noggrann inventering år 2003 bedömdes förekomsten emellertid uppgå till endast ca 400 par (Kenneth Bengtsson 2004; Markus Rehnberg 2005), samma siffra som också Ulf Ottosson m.fl. (2012) kom fram till.

 

 

 

Historik

 

Redan Johan Fischerström (1785) nämner backsvalan i sin beskrivning av Mälaren, dock utan några närmare lägesangivelser: ”Strandsvalan eller Backsvalan (Hir. riparia), som bor och förlustar sig vid stränder och sandbackar, der hon gräfver i sanden.”. Carl Rudolf Sundström (1868, s. 11) anför i sin beskrivning över vertebratfaunan i Örebro län, att backsvalan ”träffas der och hvar på passande lokaler”. Ordvalet torde antyda att uppgiften avsåg häckningsförekomst.

 

Den tidigast rapporterade häckningslokalen i landskapet låg i Nora och rapporterades år 1911: ”I ett djupt grustag vid Jerleån, på Skärmarboda mark, voro svalorna ofta utsatta för ras i den underminerade sanden… [---] Adr. G.” (SJT 49:138). Följande äldre häckningsuppgifter föreligger också från lokaler i Järnboås och ytterligare en i Nora: ”Ur en uppsatsx) [”x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Backsvalor i en sandgrop vid Nyhyttan; även vid Högerud (vid Järnboås kyrka) och Hammarby bruk (nära Nora).” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus). Från Sala rapporterade Henrik Hasselgren (1923): ”Så se vi den mera gråaktiga backsvalan, vilken sommartid här vid Sala i synnerhet bor i de väldiga afterhögarna ute vid Hyttan…”. Från samma tid rapporterades från trakten av Västerås, att backsvalan ”Häckar på Björnön och vid Hökåsen.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]. Därutöver rapporterades en ”stor koloni” vid Hamre i Västerås (ur anteckningar daterade den 19 november 1924, undertecknade Karl Alexandersson).

 

Ett udda boplatsval utgörs av 3-4 par som 1946 och 1947 häckade under stenblock på den lilla holmen Kråkvilan i Rytterne (John Bernström, in litt.). Ett annat udda val av häckningsplats var i en ”torvvall” vid Torvmossen i Ramnäs, där ca. 10 par häckade 1961 (Sören Larsson 1977). Bertil Walldén (1955, s. 255) betecknade backsvalan som ”årsviss” vid Asköviken, dock utan närmare uppgifter. I de s. k. ”Afterhögarna” (lämningar från anrikning vid Sala gruva) vid Hyttan i Sala hade ”talrika backsvalor borrat tätt med bogångar” (K. V. Ossian Dahlgren 1958, s. 310). Uppgiften avser sannolikt 1950-talet, jfr. uppgiften ovan. På 1950- och 1960-talen ägde häckningar rum i gruvhål vid Basttjärn i Ljusnarsberg (Ingvar Andersson 1982).

 

En kuriositet var en fågel som ringmärktes vid Nordansjö i Norberg den 21 juli 1938 och som inrapporterades följande år från Sövde i Skåne så sent på året som den 10 december (GNM/Å 1940:99; Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 1534). En adult fågel, ringmärkt vid Månkarbo i norra Uppland den 26 juni 1960, kontrollerades vid Rockhammar i Fellingsbro den 16 juli 1961 (VF 24:381). En adult fågel, märkt vid Pikaboda i Näsby den 15 juli 1962, kontrollerades vid Norrbyås i Närke den 18 juli 1963 (RC/Å 1964:122).

 

Ett sent fynd var en fågel vid Ekeholm i Västerås-Barkarö den 26 oktober 1963 (Hans-Olof Hellkvist, opubl.). En koloni med tio bon fanns 1966 vid Gruffet i Rytterne (Hans-Olof Hellkvist, opubl.). Vid Bornsälven vid Norra Husby i Nora fanns ett tjugotal bon på 1960-talet (Ingvar Andersson 1982). Vid Åliden i Ramnäs fanns på 1950- och 1960-talen en koloni på ca 150 par (Sören Larsson 1977). Vid Storåkvarn i Lindes fanns ett femtiotal bohål på 1960-talet (Ingvar Andersson 1982) och i en naturlig åbrink vid Storån vid Vasselhyttan i Lindes fanns en koloni på 1960-talet (Ingvar Andersson 1982).

 

Vid Norsa i Munktorp uppträdde backsvalan talrikt, särskilt under eftersommaren, då hundratals fåglar övernattade i vassen (Arne Eklöw 1970). En stor ansamling var 1 500 ex. vid Hässlösundet i Irsta/Västerås den 23 augusti 1975 (MVOF 7[2]:5).

 

Flyttning och övervintring

 

Backsvalan flyttar främst i augusti och återvänder i början eller mitten av maj. Enligt Anders Arnell (1980) har alla backsvalor lämnat Västmanland i mitten av september. Vissa år kan de först anlända fåglarna ses redan i april, t.ex. 2 ex. vid Hässlö i Västerås den 21 april 1995 (FiV 27:138) och 1 ex. vid Färjebron i  Fläckebo den 21 april 2009 (FiV 41:100). Under flyttningen i augusti samlas stora mängder vid vissa slättsjöar för övernattning i vass. Som mest har noterats upp till 10 000 ex. vid Asköviken i Västerås-Barkarö 13-18 augusti 1976 (MVOF 8:80). Även från Morskogasjön i Ramsberg talas om backsvalor som i augusti ”vissa år rastar i tusental” (Hans Ljungkvist 1986).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen R. r. riparia.

 

Senast uppdaterad 2018-08-19