Gråtrut

Gråtruten häckar på öar i större sjöar i stort sett i hela landskapet. Den häckar gärna i kolonier, men solitärt häckande gråtrutar är inte alltför ovanligt, särskilt i mindre sjöar. I Ängsö i Mälaren var andelen ensamt häckande gråtrutpar 3 % år 1983 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985) och andelen var densamma vid en förnyad undersökning år 2013 (Thomas Pettersson, opubl.). Häckningsöarna behöver inte vara trädlösa, även om sådana ändå tycks föredras, åtminstone i Mälaren.

Lokaler med fynd av gråtrut under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop under perioden 2000-2022.

För Mälarens del kan beståndet under perioden 2005-2014 uppskattas till drygt 200 par (Thomas Pettersson 2013; Thomas Pettersson, opubl.). Utgående från inventeringar under 1980-talet kan ytterligare 300 par läggas, dvs. en population på i storleksordningen 500 par i Västmanland. Detta är dubbelt upp mot Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning till 250 par.

Större kolonibildningar har rapporterats från Mälaren, varav de allra största (minst 50 par) är följande under perioden 2000-2022:

· Gimpelstenarna i Kärrbo/Ängsö 2002-2009, som mest 56 par 2002 (Thomas Pettersson, opubl.).

· Stora och Lilla Skorven i Rytterne 2002-2020, som mest 153 par 2002 (Thomas Pettersson, opubl.).

· Rågsäcken i Munktorp 2011-2018, 55 par båda åren (Västmanlands rapportkommitté).

En omfattande dödlighet hos adulta gråtrutar dokumenterades på flera öar i Mälaren 2002. Som mest hittade 30 döda på Stora Skorven den 18 maj 2002, vilket motsvarade en tiondel av antalet häckande fåglar där på 153 par (Thomas Pettersson, opubl.). Orsaken till den kraftigt förhöjda dödligheten är inte känd, men den klingade uppenbarligen av de närmast följande åren. Dödligheten drabbade det häckande beståndet hårt och vid en upprepad inventering 2004 hade kolonin på Stora Skorven mer än halverats till 68 par (Thomas Pettersson, opubl.). En återhämtning har därefter ägt rum och beståndet ökade med i storleksordningen 50 % till 2009 för att därefter återigen minska. År 2012 fanns endast 36 par på Stora Skorven. De antal häckande gråtrutar som har inräknats vid Mälaren årligen under perioden 2005-2014 (Thomas Pettersson & Ralf Lundmark 2015) ligger långt under de nivåer som fanns på 1980- och 1990-talen, förmodligen mindre än hälften.

Gråtruten är en sentida invandrare som häckande fågelart i Västmanland. Den nämns t.ex. inte alls av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren. Beträffande Örebro län skriver Carl Rudolf Sundström (1868, s. 26) att gråtruten ”...har flera gånger erhållits till Örebro museum från Hjelmaren, dock endast yngre foglar i höstdrägt.”. Möjligen började den häcka i landskapet först så sent som på 1890-talet: ”Häckande i Mälaren i Ängsö åtm. från 1890-talets senare del...” (Matts Floderus 1925). Vid Fulleröfjärden i Västerås-Barkarö fanns den häckande i vart fall från och med 1920-talet: ”Häckande i Mälaren… i Barkarö under flera år på 1920-talet.” (Matts Floderus 1925). Övriga häckningsuppgifter från 1900-talets första tre decennier:

Ängsö ”Norrfjärden Gisselfjärden: säkra förekomster” (Stig Lindroth 1946).

”Angående gråtruten så finnes en koloni på Skarpen [sannolikt Skarpan i Granfjärden], några par på Prästholmarna samt ett par i Oxfjärden vid Labbarn.” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus).

”I samband härmed meddelades, att några av fören:s medlemmar m. fl. d. 24/6 d. å. speciellt i och för ringmärkning, företagit en motorbåtsfärd till skäret Gimpelstenarna, känt som häcknings- eller åtminstone fyndplats för åtskilliga fåglar, såsom gråtrut, fiskmås, fisktärna, stor- och småskrake, roskarl m. fl.” (V.N.F. 1930-12-13, § 4).

Västerås-Barkarö ”I närheten af Ridön Barkarö skn hittades en fågel simmande, ena vingen skadad enl. E. Erlandsson ō G. Nilsson 1919. 7 juni ex. en ♀ d.s. Den 10 juni samma år hade en Gulfotad hona bo med ägg med en hane av den vanliga arten på holmen Sandskär i Mälaren utanför Wästerås enl. G. Nilsson” (O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

”Några fåglar hava i flera år häckat på Sandskär.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9].

”Barkarö: Almö-Lindö vid skären s. därom förr häckande enl R. Tenow Wästeråstr Några gråtrutar har i flera år häckat på Sandskär t. ex. 1920, 1921, 1922 enl. G. Nilsson” (O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

”Gråtrut häcka årligen på skären söder om Högholmsskär.” (Ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv).

Hjälmaren koloniserades möjligen något senare än Mälaren, men för västmanlandsdelen saknas uppgifter från 1900-talets första hälft. Stig Lindroth (1946) uppger dock att ”Gråtruten häckar i sjöns södra del (Alm 1917, enl. Ekman 1922). Enl. A. v. Porat (1925) häckar gråtrut i östra delen i ett och annat par.”.

Andra större sjöar i Västmanland fick möjligen vänta ända till 1940- eller 1950-talet på att de första gråtrutarna skulle börja häcka. Följande uppgifter föreligger:

Väringen i Ervalla/Näsby: ”Närke. Väringen: År 1942 häckade 1 par. År 1941 sågs ungfåglar i sjön. Efter 1942 ha enstaka individer setts men häckning har ej mera konstaterats (A. Eklöw i brev 1945).” (Stig Lindroth 1946).

Östersjön i Sura: ”Gråtruten kom till sjön 1942.” (Göran Lundqvist 1972).

Gäsen, Dammsjön (Gäsjö) och Ungen i Norberg: ”I de större sjöarna, främst Gäsen, Dammsjön och Ungen häckar fisktärnan i flera par. Av särskilt intresse är att sistnämnda båda sjöar även hysa gråtrut. Denna fågel har häckat i Dammsjön sedan 1945 och i Ungen i varje fall sedan 1957, då två ungar ringmärktes (Sven Carlson).” (Bengt H. Girell 1958, s. 121).

Storsjön i Skinnskatteberg: ”Arten häckade första gången i Storsjön i Västmanland sommaren 1955, närmare bestämt på ett stort stenblock nära Baggbron. Fåglarna sågs första gången den 27.4., kläckningen började den 31.5., ungarna var flygfärdiga ung. 16.7., och trutarna sågs av mig sista gången den 18.10.” (Erland Green 1957b).

I övrigt från 1950-talet rapporterade Sven-Olof Andersson (1954) att gråtruten ”besöker regelbundet trakten [Lundby socken 1945-1953].”. På Gimpelstenarna i Kärrbo/Ängsö fanns ”en stor gråtrutkoloni” (Bertil Walldén 1955), åtminstone 25 par 1954 (Bo Kumlin, opubl.), och vid Väringen i Ervalla/Näsby betraktades gråtruten som ”vanlig” (Erik Sjöstedt 1958). Från Vågsjön i Gunnilbo/Odensvi/Sura berättade Harald Wedérus (1958, s. 356) följande: ”På en stor flat stenhäll i sjöns sydända bor en koloni om ett 20-tal par fisktärnor. [---] Mitt uppe i kolonien ligger en gråtrut på ägg.”.

Den första mer systematiska inventeringen genomfördes i Ängsö 1972 av Lars Lindell (1972d; 1973c): ”I hela arkipelagen noterades 264 ex på 17 öar. Därav fanns 188 ex på 4 öar, vilket betyder att 71 % av beståndet finns på 5 % av samtliga ö-bildningar. Största kolonin var på 100 ex. [Björkskär]”.

Vid en inventering av den häckande fågelfaunan i sjöar i Lindesbergs kommun 1987-1988, fanns häckande gråtrut i 18 sjöar med sammanlagt 78 par (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990; Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990). Jämfört med en motsvarande inventering 1977 hade gråtruten ökat i numerär. Sjöar med de största bestånden var Väringen i Ervalla/Näsby (26 par) respektive Oppäsen i Fellingsbro (24 par). Samtliga 18 sjöar med häckande gråtrut var minst 25 hektar stora och 12 av sjöarna var större än 100 hektar. Räknat på den sammanlagda förekomsten i i kommunens samtliga sjöar (99 km² sjöyta) erhålls en täthet på 0,8 par/km² sjöyta. Om denna täthet antas vara representativ för landskapets sjöar, exklusive Mälaren och Hjälmaren, erhålls en siffra på cirka 500 par. En förmodad sentida minskning motiverar en nedjustering till 300 par. Från Hjälmaren saknas data, men med tanke på att få lämpliga häckningslokaler ligger inom landskapets gränser torde den förekomsten i sammanhanget vara försumbar.

Större kolonibildningar har rapporterats från Mälaren, varav de allra största (minst 50 par) är följande under perioden 1976-1999:

· Björkskär i Ängsö 1983-1988, som mest 137 par 1983 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

· Gimpelstenarna i Kärrbo/Ängsö 1983-1993, som mest 76 par 1991 (Åke Andersson, opubl.).

· Stora Skorven i Rytterne 1982-1993, som mest 171 par 1985 (Thomas Pettersson, opubl.)

Av tillgängliga uppgifter att döma förekom gråtruten ytterst sparsamt, om ens alls, vintertid i Västmanland åtminstone fram till 1960-talet. Bertil Walldén (1955, s. 244) skriver t.ex. att ”...i mitten på mars 1954 kan man där [tipparna vid Mälaren] se och höra... ...de första trutarna...” och från Norsa i Munktorp rapporterar Arne Eklöw (1970) att ”Flockar om 100-tals fåglar kan ses hela säsongen så länge det är isfritt.”. De första kända fynden i januari rapporterades 1964 (Göran Andersson, opubl.), men från och med början av 1970-talet tycks gråtruten ha övervintrat regelbundet, om än relativt fåtaligt. Från vintern 1975/76 rapporterades att ”I mälarområdet har av vitfågel noterats havs- och gråtrut samt fisk- och skrattmås.” (Lars Lindell 1976c).

Ett kanske ovanligt födosöksbeteende rapporterades av Ola Almkvist (1971) från Råsvalen i Lindes: ”Den 7 september var jag ute på sjön för att sätta ut siklöjenäten. Då såg jag flera gråtrutar, som såg ut att planlöst simma omkring på vattnet. Men jag upptäckte, att ytan var full av flygmyror, som hamnat på vattnet. Förmodligen hade det varit en svärmning. Nu snappade trutarna upp dessa flygmyror. Jag har sett detta intressanta trutbeteende tidigare men fick först nu klarhet i att det var flygmyror trutarna åt.”.

Vid en samtida bevakning av 20 lokaler i östra Västmanland den 18 april 1971 registrerades sammanlagt 25 sträckande gråtrutar (Sören Larsson 1971). Vid Gnien i Ramnäs inräknades 1975 sammanlagt 103 sträckande gråtrutar, 69 på våren och 34 på hösten (Sören Larsson 1975b).

1997 2 700 ex. Gryta soptipp i Västerås 16.4 (Västmanlands rapportkommitté).

Gråtruten övervintrar regelbundet i anslutning till öppet vatten och till mänskliga aktiviteter, främst avfallshantering, yrkesmässigt fiske och sjöfart. Det innebär samtidigt att antalet övervintrande fåglar är klart högst vid Mälaren och gråtruten tycks inte vara regelbundet förekommande vintertid i övriga landskapet. Rapporteringen synes vara mycket ojämn och det är därför svårt att presentera några data för att visa någon eventuell utveckling över tid. Men för att ändå på något sätt illustrera frekvensen av övervintrande gråtrutar listas här de allra högsta (minst 500 ex.) noteringarna i januari månad 2000-2022:

2005 Västeråsfjärden i Västerås 2-20.1, som mest 900 ex. 2.1 (FiV 37:122).

2007 Västeråsfjärden i Västerås 2-21.1, som mest 1 000 ex. 2.1 (Markus Rehnberg, opubl.).

2007 Köpings hamn och Norsa i Munktorp 7-20.1, som mest 1 500 ex. 14.1 (Jörgen Lindberg, opubl.).

2008 Västeråsfjärden i Västerås 2-26.1, som mest 2 730 ex. 14.1 (FiV 40:81).

2008 500 ex. Fulleröfjärden i Västerås-Barkarö 21.1 (Henrik Dahl, opubl.).

2009 Köpings hamn och Norsa i Munktorp 17-28.1, som mest 700 ex. 17.1 och 20.1 (Oskar Nilsson m.fl., opubl.).

2012 Västeråsfjärden i Västerås 5-18.1, som mest 1 500 ex. 15.1 (FiV 44[2-3]:40).

2014 500 ex. Gryta soptipp i Västerås 11.1 (Markus Rehnberg m.fl., opubl.).

2017 Västeråsfjärden 1-29.1, som mest 600 ex. 18.1 och 29.1 (Pontus Lindberg & Pentti J. Tatti, opubl.).

2019 Västeråsfjärden 2-13.1, som mest 1 000 ex. 7.1 (Pontus Lindberg m.fl., opubl.).

2020 500 r. Köpings hamn och soptipp i Köping 12.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2021 Köpings hamn och soptipp 2-3.1, som mest 900 ex. 2.1 (FiV 54[2]:48).

2021 670 ex. Gryta soptipp i Västerås 6.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2022 Västeråsfjärden 4-26.1, som mest 1 400 ex. 24.1 (Västmanlands rapportkommitté).

Notabelt är att rapporter om större ansamlingar är ovanligt i februari månad, vilket sannolikt tyder på att merparten av gråtrutarna lämnar landskapet när Mälaren fryser till. De flesta och allra största (minst 1 000 ex.) ansamlingarna ses emellertid i regel under sträckperioderna vår och senhöst:

2001 1 000 ex. Västeråsfjärden 17-21.11 (Martin Tjernberg m.fl., opubl.).

2005 Västeråsfjärden 18.10-30.12, som mest 1 400 ex. 18.10 (FiV 37:122).

2006 1 580 förbifl. Gideonsberg i Västerås 14.8 (Pontus Lindberg, opubl.).

2006 Västeråsfjärden 9.11-31.12, som mest 2 640 ex. 9.11 (FiV 38:127; felaktigt datum publicerat!).

2016 1 000 r. Västeråsfjärden i Västerås 22.12 (Pentti J. Tatti, opubl.).

2017 Västeråsfjärden 3-12.3, som mest 1 200 ex. 10.3 (Pentti J. Tatti, opubl.).

2019 Västeråsfjärden 18.2-3.4, som mest 2 000 ex. 13.3, 14.3 och 17.3 (FiV 51[2-3]:39).

2022 Västeråsfjärden 15.1-6.3, som mest 2 000 ex. 28.2 (Västmanlands rapportkommitté).

Återfynd och kontroller av ringmärkta fåglar ger en tydlig bild av ett sydvästriktat sträck på hösten. Det gäller både i Västmanland märkta ungar och ungar märkta i Finland och Ryssland och som har återfunnits i Västmanland om hösten.

· 1 ex., märkt vid Skarpen i Ängsö 24.6 1931, återfanns vid Ridön i Västerås-Barkarö i maj 1932 (GNM/Å 1932:53).

· 1 ex., märkt vid ”Gällen” [Gillen?] i Västerås-Barkarö, 26.5 1927, återfanns i Västerås 22.7 1938 (GNM/Å 1938:106).

· 1 ex., märkt vid [Stora?] Skorven i Rytterne 17.6 1938, återfanns vid Oslofjorden i Norge 19.4 1939 (GNM/Å 1939:104).

· En unge, märkt vid [Stora?] Skorven i Rytterne 9.7 1962, sköts (1K) vid Oslofjorden i Norge 21.10 1962 (VF, Suppl. 5:72).

· 1 ex., märkt vid [Stora?] Skorven i Rytterne 28.5 1941, återfanns vid Bundefjorden i Norge (GNM/Å 1942:85).

· 1 ex., märkt vid Aggarön i Kärrbo 10.6 1934, kontrollerades vid Tidö i Rytterne 22.8 1942 (GNM/Å 1943:81).

· 1 ex., märkt vid Kungsbergsskären i Södermanland 13.7 1941, återfanns vid Nyby i Kärrbo 12.10 1942 (GNM/Å 1942:85).

· 1 pullus, märkt vid ”Oxstens öga”, Grönsöfjärden, i Uppland 9.6 1962, återfanns (1K) vid Suggorna (”Suggskär”) i Kungs Barkarö 19.8 1962 (VF, Suppl. 5:71).

· 1 pullus, märkt vid ”Oxsten”, Grönsöfjärden, i Uppland 12.6 1960, återfanns (3K) vid Lövudden i Västerås 30.8 1962 (VF, Suppl. 5:68).

· 1 pullus, märkt vid ”Hälgarnsskären”, Oknöfjärden, i Uppland 5.6 1962, återfanns (1K) vid Torrvarpen i Grythyttan 16.10 1962 (VF, Suppl. 5:69).

· 1 pullus, märkt vid [Stora?] Skorven i Rytterne 9.7 1962, sköts (1K) vid Missingen, Oslofjorden, i Norge 21.10 1962 (VF, Suppl. 5:72).

· 1 pullus, märkt vid ”Oxsten”, Grönsöfjärden, i Uppland 11.6 1961, återfanns vid Fagersta i Västanfors 30.4 1964 (RC/Å 1964:85).

· 1 pullus, märkt vid ”Oxstens öga”, Grönsöfjärden, i Uppland 9.6 1962, återfanns (3K) vid Broddbo i Sala 1.8 1964 (RC/Å 1964:86).

· 1 3K+, märkt vid Hässelby gård i Uppland 25.10 1970, återfanns (5K+) vid Björnön i Västerås 3.6 1972 (RC/Å 1972:3:38).

· 1 2K, märkt vid Hässelby gård i Uppland 15.2 1976, återfanns (5K) vid Kvicksund i Rytterne 20.9 1979 (RC/Å 1979:3:54).

· 1 4K+, märkt vid Hässelby gård i Uppland 16.2 1975, sköts (10K+) vid ”renhållningsverket” i Västerås 13.7 1981 (RC/Å 1981:3:43).

· 1 pullus, märkt vid Geta på Åland i Finland 25.5 1992, återfanns död vid Karlsdal i Västerås 9.10 1992 (RC, in litt.).

· 1 pullus, märkt vid Hörnefors i Ångermanland 11.7 1995, återfanns död (1K) vid Sör-Älgen i Grythyttan 5.10 1995 (RC/Å 1995: 86).

· 1 pullus, märkt vid Sandreveln, Hudiksvall, i Hälsingland 18.6 1995, återfanns död (3K) vid Enhagen i Västerås-Barkarö 1.8 1997 (RC/Å 1997:82).

· 1 pullus, märkt vid Sandreveln, Hudiksvall, i Hälsingland 20.6 2000, återfanns död (1K) vid Svanvik i Hällefors 24.9 2000 (RC/Å 2000:83).

· 1 pullus, märkt vid Storhällan, Jättendal, i Hälsingland 16.6 1999, återfanns död (4K) vid Johannisberg i Västerås 28.9 2002 (RC/Å 2002:98).

· 1 pullus, märkt vid Skälstenarna, Gävle, i Gästrikland 26.6 2002, kontrollerades (1K) vid Västerås hamn 30.10 2002 (RC/Å 2002:97).

· 1 pullus, märkt vid Österhällarna, Hållnäs, i Uppland 6.6 2000, kontrollerades (3K) vid Västerås hamn 8.11 2002 (RC/Å 2002:97).

· 1 pullus, märkt vid Klubbarna, Hållnäs, i Uppland 17.6 2001, kontrollerades (2K) vid Västerås hamn 9.11 2002 (RC/Å 2002:98).

· 1 pullus, märkt vid Storhällan, Jättendal, i Hälsingland 15.6 2002, kontrollerades (1K) vid Västerås hamn 28.11 2002 (RC/Å 2002:99).

· 1 pullus, märkt vid Nystad, Turku-Pori, i Finland 14.6 2001, återfanns död (3K) i Västerås i maj 2003 (RC/Å 2003:193).

· 1 2K, märkt vid Wladyslawowo, Puck, Gdansk, i Polen 2.2 1998, återfanns död (7K) i Västerås 25.7 2003 (RC/Å 2003:194).

· 1 pullus, märkt vid Hamnhällan, Enånger, i Hälsingland 22.6 2003, återfanns död (1K) vid Stora Aspen i Västanfors 12.8 2003 (RC/Å 2003:111).

· 1 pullus, märkt vid Sandreveln, Hudiksvall, i Hälsingland 20.6 2000, kontrollerades (4K) vid Västerås hamn 15.10 2003 (RC/Å 2003:112).

· 1 pullus, märkt vid Fisket, Enånger, i Hälsingland, 23.6 2003, kontrollerades (1K) vid Västerås hamn 8.11 2003 (RC/Å 2003:112).

· 1 pullus, märkt vid Vitskär, Rogsta, i Hälsingland 16.6 2003, kontrollerades (1K) vid Västerås hamn 21.11 2003 (RC/Å 2003:112).

· 1 pullus, märkt vid Tihällsten, Agön, i Hälsingland 20.6 2001, kontrollerades (3K) vid Västerås hamn 22.11 2003 (RC/Å 2003:112).

· 1 pullus, märkt vid Rimito, Turku-Pori, i Finland 9.6 2000, kontrollerades (4K) vid Västerås hamn 25.11 2003 (RC/Å 2003:193).

· 1 pullus, märkt vid Kiuruvesi, Kuopio, i Finland 11.7 1992, kontrollerades (13K) vid Västerås hamn 29.10 2004 (RC/Å 2005:162). Kontrollerad vid Västerås hamn varje höst 2002-2005 (Markus Rehnberg, opubl.).

· 1 pullus, märkt vid Kyrkslätt, Uusimaa, i Finland 2.6 1990 sköts vid Sala okänt datum (RC/Å 2005:162).

· 1 ex., märkt i Lappi i Finland juli 1997, kontrollerades dels vid Rostock i Tyskland i april 2000, dels vid Lögarängen i Västerås hösten 2002 samt 21.11 2005 (Markus Rehnberg, opubl.).

· 1 pullus, märkt på södra Kolahalvön i Ryssland 2000, kontrollerades (6K) vid Färjkajen i Västerås både i november 2003 och 11.12 2005 (Markus Rehnberg, opubl.).

Äkta sträckrörelser är emellertid svåra att skilja från lokala förflyttningar, t.ex. mellan övernattning på Mälarens yta och avfallsanläggningar, exempelvis vid Västerås och Sala. I följande fall bedöms det dock handla om långväga permanent förflyttning och i större (minst 100 ex.) antal:

2008 162 str. (V) Kvicksund i Rytterne 1.11 (Joachim Strengbom m.fl., opubl.).

2008 219 str. (V) Kvicksund 13.12 (Tommy Emanuelsson & Yonas Ericsson, opubl.).

2017 142 str. (NO) Häggholmen i Kolbäck 12.3 (Jacob Rudhe & Daniel Hedenbo, opubl.).

Gråtrutar med gula ben har rapporterats vid ett antal tillfällen. Dessa antogs tidigare gälla en ras av gråtrut, L. a. cachinnans, men som numera betraktas som en egen art, kaspisk trut Larus cachinnans Pallas 1811. Alternativt ansågs dessa ”gulfotade” gråtrutar tillhöra ytterligare en annan ras, L. a. omissus. Denna betraktas numera som en form, ”omissus”, av nominatrasen. Formen förekommer sällsynt häckande vid åtminstone Mälaren, kanske någon procent eller två uppvisar karaktärer av den (Thomas Pettersson, opubl.). Äldre fynd av gulfotade trutar har publicerats som L. cachinnans, men jag väljer att här behandla dem som fynd av formen ”omissus”:

1919 ”1 ex. skjutet i Mälaren i Barkarö 1919 7/6. Jfr F. o. Fl. 1921, s. 126.” (Matts Floderus 1925). ”I Västmanland har i Mälaren ett ex. skjutits vid Barkarö 7 juni 1916 [=1919!] (Floderus 1925), och fågeln är vintertid anträffad vid Fullerö [Västerås-Barkarö] (Lönnberg).” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 1089).

1956 ”Den 4 april 1956 sågs den nordryska gulfotade gråtruten tillsammans med andra trutar på isen [Djupen i Ramnäs].” (Bertil Eriksson 1972).

1965 ”Avelin rapporterade att han sett gulfotad gråtrut vid soptippen [Västerås].” (V.N.F. 1965-12-01, § 3).

2008 1 ad. Västlandasjön i Västra Skedvi 15.11 (Jörgen Lindberg, opubl.).