Stjärtmes Aegithalos caudatus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Stjärtmesen häckar i löv- och blandskog, t.ex. igenväxande f.d. hagmarker och strandnära skogar. Den förekommer sparsamt till tämligen allmänt i större delen av Västmanland, men sannolikt endast lokalt i Övre Bergslagen. Eventuellt finns också en reell utbredningslucka i Mälarområdets slättområden.

 

 

Numerär

 

Med ledning av resultat från en inventering av öar med naturskog i bl.a. Mälaren 1979-81, inklusive åtskilliga öar i Västmanland, ansåg Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson (1982), att en isolerad lövdominerad skog måste vara 30-50 hektar stor för att hysa ett stjärtmesbestånd. Eftersom skogsområdena i slättbygderna ofta är betydligt mer fragmenterade än så, skulle detta kunna vara en viktig förklaring till att arten eventuellt saknas där. På Ängsön i Ängsö karterades 17 revir 1983, varav 14 återfanns på öns västra del som hyser större och mer sammanhängande skogsområden än den östra delen (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Följande data finns från inventeringar av större områden:

 

·                         1,03 par/km² landarea; Ridön i Västerås-Barkarö 1980 (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982).

·                         0,44 par/km² landarea; Aggarön i Kärrbo 1980 (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982).

·                         0,53 par/km² landarea; Askö-Tidö i Dingtuna/Rytterne/Västerås-Barkarö 1982 (Thomas Skoglund 1983b).

·                         0,90 par/km² landarea; Ängsö 1983-84 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

·                         0,88 par/km² landarea; Holmalandet i Västerås-Barkarö 1986 (Thomas Pettersson 1992).

 

Om tätheten 0,75 par/km² landarea används i Mälarområdet, ger detta ca 1 300 par. I Skogslåglandet gissar jag att tätheten är ungefär en tredjedel av Mälarområdets, vilket ger ytterligare ca 900 par. I Bergslagen tillkommer förslagsvis 300 par, inalles en genomsnittspopulation på ca 2 500 par. Ulf Ottosson m.fl. beräknade populationen till 1 600 par.

 

Leif Lejdelin (1984) skriver att stjärtmesen ”synes ha ökat något under åttiotalet”. Resultat från punkttaxeringar 1992-2000 vid Asköviken visade ingen tydlig trend, men väl stora mellanårsvariationer. Exempelvis synes 1996, 1998 ha varit goda år och 1999 ett exempel på motsatsen.

 

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) skriver följande: ”Lappmesen (P. caudatus) besynnerlig af sin långa vigglika stjärt, hvarmed den skiljer sig från andra Talghackor eller Titor, och som bygger sit näste af torr måssa aldeles likt en båll.”.

 

I Örebro län var stjärtmesen i mitten av 1800-talet ”icke sällsynt” enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 11), som också tillade: ”ses oftare vintertiden”. I Hällefors ansågs den i slutet av samma sekel vara tämligen allmän: ”Hellefors (A. Giöbel). Ziemlich allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 52). En stjärtmes rapporterades också från St. Ekeby i Rytterne något av åren 1897-1902: ”Stjärtmes” (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

 

Torsten Ringström (1919) rapporterade ett bofynd i Västerås enligt följande: ”Ett praktexemplar af stjärtmesbo hittades 1917 i närheten af Västerås. Boet, som låg i en björk omkr. 7 m. från marken var synnerligen väl byggdt och försedt med en utlöpande del nedåt stammen, tydligen för att dölja det bättre. Boet mätte öfver 40 cm. i längd och var försedt med 2 ingångshål. Det observerades under byggnad den 13 april och den 7 maj var kullen, bestående af 13 ägg, färdiglagd. Som jämförelse må nämnas några andra bon af stjärtmes, som uppmätts och befunnits hålla omkr. 20 cm. i längd, en väsentlig skillnad alltså.”. Sven Ekman (1922, s. 55) skriver om artens utbredning i landet, att ”denna något sporadiskt uppträdande art häckar mer eller mindre allmänt traktvis i södra Sverige… Norr därom äro jämförelsevis få häckningsfynd gjorda:… …Västeråstrakten (Ringström i F. o. F. 1919)”. Ringström verkar dock ha varit bekant med fler bon och antyder i sin notis inte det ringaste att arten skulle vara särskilt ovanlig.

 

Sven-Olof Andersson (1954) ansåg stjärtmesen vara allmänt häckande i Lundby socken åren 1945-53 och Bertil Walldén (1955, s. 231) skrev att den ”återfunnit sin forna talrikhet”. Ungefär samtidigt rapporterade Åke Ulander (1958) från ett område vid Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro följande: ”Från att hösten 1955 ha haft en mycket stark stam med flockar på 50-talet individer minskade arten katastrofalt i antal under den stränga vintern, och häckningssäsongen inleddes med ett mycket ogynnsamt utgångsläge. Höstens flockar få visa i vilken grad stammen kunnat återhämta sig”. Något i den vägen rapporterade också Erik Sjöstedt (1958) från Väringen i Ervalla/Näsby: ”Stjärtmesarna har farit illa under de senaste vintrarnas bistra väder och vind liksom rödhaken under vårarnas, och manfallet har varit stort, men de överlevande tycks inte ha tappat sugen utan gör vad de kan för att ta upp representationen”.

 

År 1969 rapporterades ökning; ”Betydligt fler observationer 1969 än 1968 åtminstone i N Västmanland” (VF 29:239); liksom året efter: ”Stjärtmes... ...har ökat” (Anonym 1970e). Hösten 1969 menade dock Per Ålind (in litt.) att den uppträdde ”invasionsartat”. Från Norsa i Munktorp rapporterade Arne Eklöw (1970) ”häckningsförsök 1964” och vid Storå i Lindes såg Ola Almkvist (1970b) den 4 juli 1970 ”en kull på minst 6 stjärtmesar”. I Fagersta kommun ansågs den i slutet av 1960-talet vara ”mindre allmän som häckfågel i blandskog” (Per Ålind, in litt.). Vid Gnien i Ramnäs registrerades sammanlagt 42 stjärtmesar hösten 1975, men inte en enda våren samma år (Sören Larsson 1975b). Under linjetaxeringar vid Asköviken vintern 1975/76 (13 gånger; 23 november – 21 februari) registrerades stjärtmes vid fem tillfällen, som mest 7 ex. den 4 januari (Lars Lindell 1976). I övrigt under 1970-talets första hälft föreligger fyra publicerade fynd utom häckningstid: Anonym (1970d); Arne Eklöw (1970); Bertil Eriksson (1972); Ingvar Granqvist (1972).

 

Flyttning och övervintring

 

Stjärtmesen är huvudsakligen stannfågel, men vissa höstar synes aktiviteten vara större och uppträdandet mer talrikt än eljest. Om dessa härrör från ett inflöde t.ex. norrifrån eller om det är ett uttryck för en god häckningssäsong regionalt, är inte klarlagt. Hösten 2000 synes ha varit ett sådant år. Bl.a. rapporterades sträckande fåglar för första gången någonsin: 60 ex. vid Gnien i Ramnäs den 27 september (Ralf Lundmark, opubl.); 16 str. Glåpen i Sura den 20 oktober (Ralf Lundmark, opubl.); 11 str. Gnien den 22 oktober (Ralf Lundmark, opubl.).

 

 

 

 

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen Ae. c. caudatus. Rasen Ae. c. europaeus (Hermann 1804) har påträffats fem gånger:

 

2000      2 ex. Sågdammen i Ramnäs 5.11 (FiV 32:94; VF Suppl. 35:108).

2001      4 ex. Sågdammen 8.1 (FiV 33:96).

2003      1 ex. Kvarntorpet i Västerås-Barkarö 27.5 (FiV 35:128).

2003      1 ex. Hallstahammar 19.9 (FiV 35:128).

2008      1 ex. Backgården i Västanfors 16.4 (FiV 40:106).

 

Senast uppdaterad 2018-08-19