Storlom Gavia arctica (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Storlommen häckar tämligen allmänt i klarvattensjöar i Skogslåglandet och Bergslagen. Arten häckar mycket sällsynt i Mälarområdet och konstaterade häckningar under perioden 1976-2017 är kända endast från Tjurlången i Arboga samt från Väringen i Ervalla/Näsby. Enligt Mats Andersson (1990d) saknas dock storlommen i Väringen under senare tid, dvs. efter 1980-talet. Storlommen ses regelbundet sommartid i såväl Hjälmaren som Mälaren, men belägg för att häckning har ägt rum saknas.

 

 

Numerär

 

Beståndet i västmanlandsdelen av Västmanlands län beräknades i mitten av 1980-talet till ca 160 par (Thomas Skoglund 1985, s. 24). Vid en heltäckande inventering av Lindesbergs kommun 1987-89 registrerades 58 häckande par i 39 sjöar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990). Vid en motsvarande, men inte lika fullständig, inventering 1977-78 (Jan-Erik Malmstigen 1979) noterades 28-30 par i 28 sjöar. I början av 1980-talet uppskattades antalet häckande storlomspar i Västmanland till ca 300 (FiV 14:90), en siffra som ett par år senare antogs kunde vara i underkant (FiV 16:73-74). Under perioden 1976-2011 har storlom påträffats under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö på drygt 250 lokaler i landskapet. På flera av dessa lokaler förekommer fler än ett par, t.ex. vid Glien i Ramsberg (222 ha sjöyta), där 6 par häckade 1988 (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). I Lindesbergs kommun fanns i genomsnitt 1,49 par per lokal i 39 sjöar vid en inventering i slutet av 1980-talet (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). Om detta värde appliceras på 242 lokaler (hjälmar- och mälarlokalerna exkluderade) erhålls 360 par. Osäkerheten i denna skattning uppvägs av de häckningslokaler som inte några rapporter föreligger från. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat Västmanlands bestånd till 350 par.

 

 

 

Från sjön Storljusen i Möklinta föreligger en unik inventeringsserie (Stig Öhman m.fl., opubl.). Där synes antalet häckande par under perioden 1976-2006 ha legat tämligen konstant på 4-5 par. Häckningsframgången där, mätt i antalet observerade ungar i juli månad, har också varit relativt jämn under perioden, men där finns såväl bottenår (ingen sedd unge) som goda år, som mest 7 ungar 1985. I genomsnitt låg ungproduktionen i Storljusen 1976-2001 på 0,30 ungar per häckning.

 

 

 

Historik

 

Den tidigaste uppgiften härrör från Mälaren genom Johan Fischerström (1785): ”Lommen (Colymbus arcticus) som qvarblifver til hösten at fiska härstädes, och skjutes så mycket helre, som dess skinn beredes til vintermössor”. Även om man kan anta att det är just storlom som avses, säger uppgiften inte mycket om huruvida arten häckade vid Mälaren.

 

Carl Rudolf Sundström (1868, s. 26) uppger, avseende Örebro län, att storlommen ”finnes i nästan alla sjöar, dock mest i skogsbygden” och i Hällefors ansågs storlommen (”’Lom’ genannt”) vara allmänt (”Allgemein”) förekommande (Carl Rudolf Sundström 1890, s. 62). Intressant att notera är att endast en art av lom tycktes vara bekant, vilket bekräftas även av följande: ”Göken, lommen, ljungspofven och andra bas- och barytonsångare, som hålla till på något afstånd” (Adr. Giöbel 1888).

 

Därutöver finns ytterligare ett tidigt fynd från år 1911 beskrivet av, sannolikt, storlom på häckningslokal: ”…den 21 juli i år… [---] …äro strax därefter framme vid sjön, hvilken bär det mera egendomliga än vackra namnet Glåpen [Sura]... [---] Tärnor flyga skrikande öfver oss, doppingarna locka på alla håll, en lom simmar ute i sjön…” (Carl Kjellin 1911). I ett odaterat brev, troligen skrivet i början av 1920-talet, till lektor O. M. Floderus, skrev konservator Edvard Råberg, Köping, att ”Lom är allmän i skogssjöar i Bärgslagen”.

 

Från 1940-, 1950- och 1960-talen finns spridda uppgifter om häckningslokaler i Skogslåglandet och Bergslagen, t.ex. i Norberg (Bengt H. Girell 1958, s. 120) och i Hällefors (Axel Forsberg 1958, s. 414). Dessutom uppger Erik Sjöstedt (1958, s. 298) att arten häckade i Väringen i Ervalla/Näsby. I en redogörelse för jaktåret 1946-47, står att läsa: ”Lom och dopping håller som förut sin förekomst uppe i härför lämpliga lokaler, dock icke i något större antal” (Anonym 1947). Greta Carlstedt-Pihl (1960) beskriver storlommens förekomst i Grythyttan enligt följande: ”Vid sjöarna hör vi bergslagens egen fågel, storlommen, som har sitt speciella hemvist i våra näringsfattiga vatten”.

 

Stefan Björklund (1975) redovisar en inventering år 1973 av 22 lokaler i Sala och Surahammars kommuner. På dessa lokaler, ”sedan gammalt välkända häckningslokaler för storlom”, påträffades sammanlagt 21 par samt ytterligare fem ensamma individer. Nio häckningar kunde konstateras och dessa producerade 13 ungar (0,62 ungar/par).

 

Före 1976 är ett vinterfynd känt:

 

1972      1 ex. Västerås hamn i Västerås 15-22.1; fågeln återfanns död (VF 32:226).

 

Flyttning och övervintring

 

Västmanländska storlommar avflyttar i augusti-september och återvänder i april-maj. Det tidigaste fyndet gjordes den 18 mars 2012 (FiV 44[2-3]:27). Vårsträcket kulminerar i månadsskiftet april-maj, då storlommar både rastar och sträcker över.

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

15 april

18 oktober

1986-1995

7 april

9 oktober

1996-2005

4 april

25 oktober

2006-2015

1 april

20 november

2016-2017

26 mars

21 november

 

Höga (minst 15 ex.) sträcksiffror 1976-2017:

 

1977      19 str. (N) Fläcksjön i Fläckebo 26.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1977      25 str. (N) Fläcksjön i Fläckebo 28.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1977      21 str. (NV) Uvberget i Fläckebo 1.5 (Kalle Källebrink, opubl.).

1982      15 str. Dunkarberget i Skultuna 25.4 (Håkan Johansson, opubl.).

 

Sträckande fåglar kan också sällsynt ses under sommarmånaderna.

 

 

 

Under en period före höstflyttningen, såväl som i samband med islossning, kan större ansamlingar ses. Den i särklass största kända ansamlingen 1976-2017 utgörs av 64 ex. vid Torrvarpen i Grythyttan den 24 april 1995 (Gunde Persson, opubl.). Under perioden 1976-2017 är åtta vinterfynd kända:

 

1992      1 ex. Grisfjärden i Ängsö 4.1 (Niclas Andersson, opubl.).

1995      1 str. Nora 24.12 (FiV 27:106).

2006      2 förbifl. Stora Tillingen i Fläckebo 7.12 (FiV 38:102).

2006      1 str. (SV) Östersjön i Sura 23.12 (FiV 38:102).

2009      1 ad. r. Glåpen i Sura 1.12 (FiV 41:72).

2012      1 1K r. Stora Nadden i Ramnäs 1.12 (FiV 44[2-3]:27).

2014      1 r. Torrvarpen i Grythyttan 10-13.1 (FiV 46[2-3]:30).

2016      1 r. Stora Aspen i Västanfors 3.12 (FiV 48[2-3]:34).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen G. a. arctica.

 

Senast uppdaterad 2018-08-11