Storspov Numenius arquata (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Storspoven häckar framför allt på odlingsmark, särskilt ängar och frisk till fuktig jordbruksmark, i stort sett i hela Västmanland. Ungefär en fjärdedel av landskapets storspovar häckar dock på större myrar. Myrhäckande storspovar finns framför allt i Fläckebo, Västerfärnebo och Sala samt i Hällefors (Åke Berg 1985b).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

 

 

Lokaler med fynd av storspov under häckningstid i Västmanland 1985-1994.

 

 

Lokaler med fynd av storspov under häckningstid i Västmanland 1995-2005.

 

 

Lokaler med fynd av storspov under häckningstid i Västmanland 2006-2017.

 

Numerär

 

Vid en inventering, som förvisso inte var heltäckande, av Västerås kommun år 1977, påträffades 7 par (Jan Virking & Thomas Skoglund 1977). Inventeringen upprepades år 1984, denna gång heltäckande, och då hittades 16 par (Martin Green 1984).

 

Storspoven utsågs till landskapsinventeringsart 1979-1980. Sammanlagt rapporterades 143 par med den i särklass högsta koncentrationen i Sala kommun, 85 par (FiV 11:78; FiV 12:72). En sammanställning av rapporter från perioden 1978-1982 landade på 184 par, varav 84 par i Sala kommun (FiV 14:98).

 

Efter inventeringar 1984, som täckte merparten av landskapet, bedömde Åke Berg (1985b) antalet revir av storspov i Västmanland till 206, varav 58 (28 %) på myrar. Reviren var rätt ojämnt fördelade med högre koncentrationer i Fläckebo, Västerfärnebo, Sala, Ramnäs och Lindes samtidigt som antalet häckande storspovar var påfallande lågt inom stora delar av Mälarområdet.

 

Ovanstående sammanfattas i nedanstående tabell.

 

Kommun

1978-82

1984

Västerås

10

21

Hallstahammar

9

3

Köping

3

12

Kungsör

0

3

Arboga

3

8

Sala

84

68

Surahammar

19

15

Lindesberg

9

22

Örebro

?

?

Nora

5

10

Norberg

7

9

Fagersta

8

7

Skinnskatteberg

12

13

Ljusnarsberg

3

4

Hällefors

12

11

Summa

184

206

 

Det är inte alldeles enkelt att bedöma utvecklingen av landskapets population av häckande storspov de senaste decennierna. Uppföljande landskapstäckande inventeringar har inte genomförts och den spontana rapporteringen är ojämn, framför allt geografiskt. Vi får istället förlita oss på de stickprov och fåtaliga bedömningar som har gjorts. Leif Lejdelin (1984) skriver t.ex. beträffande Fagersta kommun (Västanfors och Västervåla) att storspoven ”…häckar med cirka 7-12 par i kommunen, arten har vidkänts en kraftig tillbakagång under senare tid.”.

 

Under perioden 1985-1994 inventerade Åke Berg (1996) två jordbruksområden i östra Västmanland, dels 68 km² norr om Västerås (Björksta, Tillberga, Tortuna), dels 56 km² i Fläckebo och Västerfärnebo. Tätheten var cirka fem gånger högre i Fläckebo och Västerfärnebo jämfört med området norr om Västerås. Under de tio inventeringsåren befanns antalet häckande storspovar i västeråsområdet vara stabilt medan en ökning kunde påvisas i Fläckebo och Västerfärnebo. Den positiva utvecklingen förklarades med en då pågående omställning i jordbruket till mer träda och extensivt bete på bekostnad av spannmålsodling.

 

Den spontana rapporteringen av storspovar under häckningstid, se figur nedan, antyder en kraftig ökning från 1990-talet och framåt. Detta är troligen inte en rättvisande bild med tanke på att antalet rapportörer samtidigt har ökat, särskilt i och med introduktionen av artportalen som rapporteringsverktyg år 2002. Många odaterade häckningsuppgifter från förr finns heller inte i artportalen.

 

Antal fynd av storspov under häckningstid i Västmanland 1976-2017.

 

Efter riksinventeringen 1999 uppskattades Västmanland hysa 140-155 häckande par av storspov, vilket innebär en tillbakagång med i storleksordningen 25-30 % under en femtonårsperiod. Minskningen gällde både åkermark och myrmark, men särskilt på myrmark där antalet minskade från ca 60 par på 1980-talet till 20-25 par år 1999 (Adjan de Jong & Åke Berg 2001).

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat den västmanländska populationen till 130 par, vilket innebär en fortsatt minskning.

 

Historik

 

Storspoven har troligen förekommit länge som häckande fågelart i Västmanland, även om riktigt tidiga belägg är få. Johan Fischerström (1785) nämner arten i sin beskrivning av Mälaren, dock utan särskild åsyftning på Västmanland: ”Dubbla Beccasinen, Dubbel-snäppan, Stor-Spofven, (Sc. Arquata) som trifves bäst på stora tufviga ängar och kärr, der den äfven som den förra kan stundom fångas med nät (1) [”(1) Desse smakelige foglar skjutas mäst för Rapphöns hund.”]”.

 

Tidiga uppgifter om ”vindspole”, ett äldre namn på såväl småspov som storspov (Tommy Tyrberg 1996), föreligger från en jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger åren 1794-1823 vid ”Skinnskattebergs och Baggå bruk” i Skinnskatteberg, avskriven och publicerad senare (SJNT 46:73-74). Där finns noterat endast tre skjutna spovar, en vardera åren 1794, 1796 respektive 1802. Det förhållandevis blygsamma antalet kan förstås tyda på att storspoven var sparsamt förekommande i området på den tiden, men kanske troligare är att den av någon anledning inte var särskilt intressant som jaktbyte, alternativt svårjagad.

 

Enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 22) förekom storspoven i Örebro län ”…nästan på alla kärrängar.”. Och från landskapets östra halva skriver Sven Ekman (1922, s. 49) att ”Inom det sydostliga området är han jämnt utbredd upp till södra Värmland, södra Dalarna, t ex St. Skedvi och Hedemora (meddel. av G. Samuelsson), norra Västmanland, t. ex. Västanfors, där han häckat minst sextio år (meddel. av T. Ringström).”.

 

Från Järlemossen i Ervalla skildrade Adrian Giöbel (1904) ”…där storspofven i stället trifdes utmärkt. Med höga, klara drillar upplifvade dessa fåglar tidigt om våren hela nejden däromkring, ty utflykter företogos emellanåt till de öfversvämmade maderna vid Järleån – och när de så följdes åt, två eller tre i taget, jagade hvarandra med lekande vacker flykt, togo de sig mycket väl ut i glimmande vårsol. Om sommaren äro spofvarna mera tystlåtna, såvida de ej oroas, ty i så fall äro de mycket bullersamma. Den starka stämman, som då påminner om måsfåglarnas läte och hvarmed de varna ungarna, höres vida omkring. Med kråkorna föra de ständigt kif – allt af fruktan för afkomman – och med den långa krokiga näbben förstå de nog att inge respekt. Vid regnig väderlek besöka dessa stora vadarefåglar. Liksom gräsänderna, gärna diken och grafvar på angränsande åkerfält, och falla de ännu icke »flygga» ungarna då ett lätt byte för räfven. Liksom tofsvipan ströfvar äfven storspofven länge och i många år ut till de odlade marker och ängar, som förr utgjorde dessa båda fågelarters käraste tillhåll. Det ligger vemod öfver detta deras uppträdande på lokaler, som numera så litet passa dem!”. Det som Giöbel syftar på är anläggandet av en torvströfabrik år 1889. Han skriver vidare: ”De långa, nu efter 15 års bearbetning ganska breda torfgrafvarna börja grönska på nytt, och i dessa tufvor af trindgräs och ljung m. m. söka både änder och ett fåtal storspofvar sin föda under de år, som ej äro alltför regnfattiga.”.

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns tre ägg från Väst­manland, nämligen från Strömsholm i Kolbäck 11 maj 1907 (2 st.) resp. 15 maj 1908. Därutöver finns en skinnlagd, adult hanne från Västerås, 11 april 1948 (Göran Frisk, in litt.).

 

Vid Stora Ekeby i Rytterne sköts en ”Storspof” runt förra sekelskiftet, 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

 

Från Saladamm i Sala, strax före förra sekelskiftet, rapporterade K. V. Ossian Dahlgren (1950) följande: ”Den långnäbbade storspovens dallrande flöjtton hördes under tidiga vårkvällar. Fågeln häckade också här liksom i en del andra Sala-sjöar.”.

 

Från 1920-talet föreligger följande förekomstuppgifter:

 

1922      ”Ur en uppsatsx) [”x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Storspoven aug. 1921 vid sjön Björken.” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus).

1923      ”…i aug. ses myrspov, spov (stor)...” (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, den 11 juni 1923, till lektor O. M. Floderus).

1924      ”Storspov Allm. häck vid Freden [Säby]” (V.N.F. 1925-04-26, § 9).

1924      ”Minst 10 par häcka årligen kring Fläcksjön [Fläckebo].” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson, förvarade i Västerås stadsarkiv).

1925      ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal enkel- och dubbelbeckasinen, Tofsvipan, Storspoven samt strandpiparen. Ävenså finnas skogssnäppan och grönbena. Drillsnäppan.” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus).

1925      Flerstädes häckande, såsom i Västerås- och Strömsholmstrakten, Fläckebo... ...o. s. v.” (Matts Floderus 1925).

 

Sedan dröjer det till 1940-talet innan nästföljande uppgifter dyker upp i litteraturen:

 

1942      ”...förekommer i ett fåtal par [Asköviken i Dingtuna/Rytterne/Västerås-Barkarö].” (Bengt H. Girell 1942).

1945      ”Vadare av många slag förekommer här [Hällefors] häckande, bland dem tranan och spoven med sitt trevliga, drillande läte, vipan och en del olika snäppor.” (Nils Helger 1945, s. 20-21.).

1947      I södra Västmanland... ...har denna fågel ökat betydligt (S. Elvius).” (Kai Curry-Lindahl 1947).

1947      ”Storspoven häckar också ganska allmänt icke blott inom sankmarkerna utan även i stor utsträckning inom åkerarealerna, där dessa äro tillräckligt stora. [Västmanlands län, jaktåret 1946-47]” (Anonym 1947).

1949      ”I vårt land är han tämligen jämnt utbredd upp till södra Värmland, södra Dalarna, norra Västmanland och norra Uppland.” (Hialmar Rendahl 1949, s. 354).

1951      ”...hade ägg redan den 27 april [Surahammarstrakten 1949].” (Harald Wedérus 1951).

1954      ”...häckande, allmän [Lundby socken 1945-53].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1955      ”Vidare iakttogs... ...storspovar... [Björnösundet (Hässlösundet i Irsta?) 10 aug. 1938]” (Bertil Walldén 1955, s. 234).

1958      ”Under åren fram till 1945 gjordes åtskilliga besök vid Hässlö [Västerås/Irsta]. [---] Den bästa tiden för de södersträckande vadarna är från andra veckan i juli till omkring mitten på september. För egen del har jag endast anteckningar från augusti-september. En genomgång av dessa visar följande iakttagna arter: större strandpipare, storspov, skogssnäppa, grönbena, drillsnäppa, rödbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, mosnäppa, kärrsnäppa, spovsnäppa och brushane. Av dessa äro samtliga nu nämnda arter utom rödbena, småsnäppa, mosnäppa och spovsnäppa regelbundna arter.” (Bengt H. Girell 1958).

1958      ”Jag slår i min dagbok och finner att den 2 aug. 1940 var en bra dag här ute [Asköviken i Västerås-Barkarö]. Redan kl. 4 på morgonen satt jag väl gömd vid en av gölarna i vassen. [---] Storspovar hördes under dagen locka över viken på sin väg söderut.” (Hans Avelin 1958).

 

Från 1950-talet föreligger följande häckningsuppgifter:

 

Västmanland      ”Att därtill diverse annat djurliv, som har sitt livsrum inom odlade områden, fått vidkännas förluster, är påtagligt. Här kan storspoven nämnas som exempel.” (Olof Knöppel 1958).

Västerås              ”...har... ...till skillnad från de flesta vadare kunnat öka. Den hörs runt om staden, men mest åt sydväst, i synnerhet vid Långängarna, där man ofta ser flera stycken spankulera kring, och där man kan fröjdas åt flerstämmig flöjtkonsert...” (Bertil Walldén 1955, s. 225).

Köping                ”Storspoven har tilltagit betydligt, något som 1957 års sommar varit särskilt påtagligt. Den fröjdar naturvännen med sin vårmusik, som fyller luften över fälten. Spovarna tyckas alltmer bli ängarnas och fältens fåglar.” (Erik Strandell 1958).

Västerfärnebo    ”Bland övriga fåglar man lägger märke till må framhållas ringduvan, tofsvipan och den långnäbbade storspoven, vilkens melodiska drillar hör till vårens melodi i dessa trakter.” (Olof Knöppel 1951).

Västerfärnebo    ”I dag får man nöja sig med att finna enkelbeckasin och tofsvipa samt framför allt storspov i dessa områden. Man kan nog påstå, att få områden kunna uppvisa en rikare förekomst av storspov.” (Bengt H. Girell 1958).

Sura                    ”...på maderna häckar storspov... [Västersjön]” (Harald Wedérus 1958).

Sura                    ”Storspoven häckade på ängarna strax söder om viken [Tippen vid Östersjön, 1950-talet].” (Göran Lundqvist 1972).

Fellingsbro         ”[Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön, 1956] Anlände i månadsskiftet mars-april, således ca 14 dagar försenad. Som vanligt mycket allmän.” (Åke Ulander 1958).

Ervalla/Näsby    ”Av den öppna markens fåglar finns bland andra storspov och tofsvipa häckande.” (Erik Sjöstedt 1958).

Norberg              ”På sumpiga ängs- och betesmarker invid sjön [Trätten], oftast översvämmade på våren, träffar man årets första sånglärka, tofsvipa, enkelbeckasin och storspov.” (Bengt H. Girell 1958).

Norberg              ”Vid Östanmossa (Assessorskangruvan) har ena änden av sligområdet nu karaktären av ett kärr med rik vegetation. I detta eller i dess omedelbara närhet häcka gräsand, sävsparv, tofsvipa, enkelbeckasin och storspov.” (Bengt H. Girell 1958).

Grythyttan         ”En långbent och långnäbbad fågel, som drillade så förunderligt vackert när han sänkte sig ned mot vassen, var storspoven. Då vi lyssnade till hans drillar förstod vi, att nu var våren i annalkande. Vid Vintersta [Vinterstad], medan denna vik ännu var rik på vass, kunde man i vårbrytningen se storspoven gå och picka på de översvämmade ängarna.” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).

Hällefors             ”I de ljusnande vårkvällarna hör man storspoven ropa och drilla över mossen... [Knuthöjdsmossen].” (Axel Forsberg 1958).

 

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor före 1976:

 

1954      120 str. Asköviken i Västerås-Barkarö 19.4 (Bo Kumlin, opubl.).

1975      115 r. Nötmyran i Västerfärnebo 26.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

 

Sena höstfynd (fr.o.m. 1 oktober) före 1976:

 

1974      1 ex. Fläcksjön i Fläckebo 25-30.11 (MVOF 8:77).

 

Flyttning och övervintring

Storspoven flyttar söderut med början i mitten av juni, då sträcket domineras av adulta honor. Sträcket av adulta hannar respektive årsungar senare på sommaren, till och med augusti, är mer utdraget och inte lika markant i form av större flockar. Enstaka fåglar kan ses ännu i september medan fynd senare på året är mycket ovanligt. Mediandatum för sista observation 1976-2017 är den 8 september. De senaste fynden på året under perioden 1976-2017 är följande:

1976      1 ex. Malmön i Köping 14.11 (MVOF 8:77).

1978      1 r. Fläcksjön i Fläckebo 14.10 (Håkan Johansson, opubl.).

1986      1 ex. Sjömosjön i Fellingsbro 11.10 (Magnus Köpman, opubl.).

 

Period

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

29 augusti

1986-1995

2 september

1996-2005

8 september

2006-2015

18 september

2016-2017

17 september

De första storspovarna anländer i regel i början av april, vissa år redan i slutet av mars. Mediandatum för första observation 1976-2017 är den 4 april.

Period

Mediandatum för

första observation

1976-1985

7 april

1986-1995

3 april

1996-2005

4 april

2006-2015

1 april

2016-2017

28 mars

 

Sträcket av genomflyttande storspovar kulminerar i slutet av april och vid den tiden har de allra största ansamlingarna av rastande fåglar och sträcksummor noterats. Större (minst 200 ex.) ansamlingar och sträcksummor 1976-2017:

1983      260 str. Gnien i Ramnäs 26.4 (Sören Larsson, opubl.).

1988      300 r. Hedåker i Västerfärnebo 26.4 (FiV 20:65).

1998      230 str. (N) Gnien i Ramnäs 25.4 (FiV 30[2]:38).

2004      Gnien i Ramnäs 21-23.4, som mest 530 r. 23.4 (FiV 36:131).

2006      200 r. Bocksjön i Tillberga/Tortuna 29.4 (FiV 38:122).

2016      250 str. (S) Västra Öskevik i Nora 21.6 (Albin Mauritzon & Håkan Ellehammer, opubl.).

2016      270 str. (SV) Södra Ås i Nora 21.6 (Anders Carlberg, opubl.).

 

 

Tidsmässig fördelning av fynd av storspov (minst 10 ex) i Västmanland 1976-2017.

Flertalet av Västmanlands storspovar tycks övervintra i Västeuropa, särskilt kanske på Brittiska öarna. Ringmärkning av såväl ungar som vuxna, framför allt i Fläckebo och Västerfärnebo 1984-89, har resulterat i tio återfynd med följande nationsvisa fördelning: Danmark (1), Nederländerna (1), Frankrike (2), Storbritannien (5), Irland (1). I detta sammanhang bör nämnas en unge som märktes vid Strömsvik i Kolbäck den 4 juli 1926 och som sköts vid Blakeney Point, Norfolk, i England den 25 januari 1958. Fågeln blev alltså nästan 32 år gammal och var den dittills äldsta kända fågeln i världen (Bertil Walldén 1972; Gunnar Lignell 1992b).

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen N. a. arquata.

 

Senast uppdaterad 2018-08-15