Näktergal Luscinia luscinia (Linné 1758)

Utbredning

Näktergalen häckar i frisk till fuktig lövskog med tät undervegetation, ofta längs sjöstränder och vattendrag. Förekomsten är starkt knuten till Mälarområdet och den har en betydligt glesare och lokal förekomst Skogslåglandet. Den tycks inte uppträda regelbundet i Övre Bergslagen. I exempelvis Ljusnarsberg är endast ett (1) fynd känt under perioden 2000-2023 och endast fem fynd gjordes i Hjulsjö och Hällefors under samma period.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Näktergalens arealkrav synes förvisso vara litet, mindre än en (1) hektar skogsmark, enligt Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson (1982), men kravet på lämpligt habitat medför ändå att tätheten över större arealer blir avsevärt lägre. Om man räknar med att det finns cirka 650 km² skogsmark, oavsett typ, i Mälarområdet där huvuddelen av landskapets näktergalar finns, ger en genomsnittlig täthet av 2,7 par/km² skogsmark sammanlagt cirka 1 760 par. Näktergalen förekommer också glest i Skogslåglandet, vilket motiverar en uppjustering till 2 000 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 200 par. Antalet registrerade näktergalar under häckningstid synes variera rätt stort mellan olika år. Under perioden 2012-2023 var år 2018 ett rejält bottenår medan åren 2021 och 2022 var bland de högsta noterade.

Historik

Flera uppgifter i den äldre litteraturen gör gällande att näktergalen förekom i sydöstra Västmanland under såväl 1700- som 1800-talen. De namngivna lokalerna är Fullerö i Västerås-Barkarö samt Nyckelön och Tidö i Rytterne:

1746      ”Habitat in nemoribus Ölandiæ, Gotlandiæ, Scaniæ, Swartsjölandet, Fullerön, Upsaliæ, Sigtunæ & alibi.” (Carl Linnaeus 1746, s. 84).

1754      ”Det säjes, at Näcktergalen, en så rar och sälsam Fogel här i wåra orter, skal här på ön [Nyckelön i Rytterne] låta höra sig.” (Olof Grau 1754, s. 306).

1785      ”Näktergalen (Motacilla Luscinia) den förträffeligaste sångfogel, som icke varit känd omkring Mälaren, innan Drottning Chritina [sic!] låtit införskrifva den til Svartsjö-trägård [Uppland], hvarifrån den fortplantat sig til omliggande trakter” (Johan Fischerström 1785).

1817      ”Habitat præteria in Oelandia, Gottlandia, Svartsjölandet, Fullerön, Uplandia &c.” (Sven Nilsson 1817, s. 200).

1824      ”I östra trakterna af Sverige finnas de deremot icke blott i Skåne, utan äfven i stor mängd i vissa trakter af Blekinge, på Öland, Gottland m. m. Äfven förekomma de på Svartsjölandet, Fullerön, i Uppland o. s. v. Men huru vida de på nämnde ställen förekommande Näktergalar höra till denna [sydnäktergal Luscinia megarhynchos] eller följande art [näktergal Luscinia luscinia], eller om begge arter träffas på alla de anförda ställen, det återstår ännu att med noggrannhet afgöra *).” (Sven Nilsson 1824, s. 177).

1839      ”Näktergalar finnas ännu på öar i mälaren der skogen är nog tät för att förhindra ogräset att uppväxa under träden. Vid Tidön [Rytterne] har jag äfven hört Näktergal sjunga; men enligt hvad jag efter en lång mellantid kunde minnas, voro desse icke samma species som vid Svartsjö [Uppland], ty sången var mycket olika.” (Israel Adolf af Ström 1839, s. 90).

1850      ”Näktergalen lär ännu på 1850-talet låtit höra sina drillar vid Tidö” (F. U. Wrangel 1886, s. 36).

Carl Jacob Sundevall (1856-62, s. 58) uttrycker skepsis över Linnés uppgifter och menar att förväxling med sävsångare kan vara fallet: ”Linné berättar, i Fauna Suecica, att Näktergalar funnos på Svartsjölandet i Mälaren och på Fullerön, samt vid Upsala och Sigtuna. Nu finnas de ej i dessa orter och det är svårt att afgöra huruvida ej något misstag kan ligga till grund för Linnés uppgift. Jag vågar dock vara benägen för denna tro, emedan jag sjelf, till och med i Skåne, hört Sylvia schoenobaenus utgifvas för Näktergal.”. August Emil Holmgren (1867-71, s. 100) ger dock visst stöd åt Linnés uppgifter med hänvisning till Israel Adolf af Ström (1839, s. 90): ”Linné anför i Fauna Svecica, att näktergalar funnos på Svartsjölandet och Fullerön samt vid Upsala och Sigtuna; men det vill synas som att något misstag skulle ligga till grund för denna uppgift. Prof. Sundevall antyder att någon förblandning med säfsångaren, som äfven nattetid låter höra sin visserligen sträfva men omvexlande sång, i detta fall skulle kunna hafva eget rum. Likväl vilja vi icke underlåta att, rörande denna sak, anföra ett yttrande af framlidne Hofjägmästaren och Kommend. I. af Ström, som på sin tid var en stor fogelkännare och som isynnerhet lade sig vinning om att noggrant studera foglarnas lefnadsvanor och läten. Han säger nemligen (Svenska Fogl. sid. 90), att ’näktergalar funnos i Svartsjö trädgård för många år tillbaka, der jag hörde dem. Näktergalar finnas ännu på öar i Mälaren, der skogen är nog tät för att förhindra ogräset att uppväxa under träden. Vid Tidön har jag äfven hört näktergal sjunga; men enligt hvad jag efter en lång mellantid kunde minnas, voro dessa icke samma species som vid Svartsjö, ty sången var mycket olika.’ Må härmed emellertid vara huru som helst, säkert är dock, att inga näktergalar numera finnas på nämnde lokaler.”.

Av det ovan sagda är det intressant att notera dels spekulationen om förväxling med sävsångare, dels att af Ström noterade de olika lätena hos fåglarna vid Tidö respektive Svartsjö och att det skulle ha rört sig om olika arter.

Linnés uppgift om näktergal vid Fullerö lär heller inte ha varit någon förstahandsuppgift. Såvitt bekant besökte han Fullerö endast 20-21 augusti 1746 på hemväg till Uppsala från sin Västgötaresa och då lär knappast någon näktergal ha sjungit där (Gunnar Lignell, muntl.).

Det kan för övrigt möjligen ifrågasättas om det är Fullerö i Västerås-Barkarö som Linné avser med ”Fullerön”. Det kanske ändå är det mest troliga, men annars finns också ett annat Fullerö, strax norr om Uppsala i Uppland.

Det kan också noteras att Linnés uppgifter återges i Ornithologia Suecica (Sven Nilsson 1817) liksom i hans första upplaga av Skandinavisk Fauna (Sven Nilsson 1824), men däremot inte i de andra och tredje upplagorna av den senare, vilket Ulf Bergström (1940) kommenterar: ”…senare har Nilsson tydligen börjat tvivla på dem, men huruvida detta var resultatet av efterforskningar på ort och ställe omnämnes ej, i den andra upplagan av sistnämnda verk äro de i varje fall försvunna utan några kommentarer, så ock i den tredje av år 1858.”. I sammanhanget är det förstås också intressant att notera att Sven Nilsson (1824) inte hade klart för sig vilken art av näktergal som hans uppgifter gällde.

L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 437) nämner af Ströms uppgift ovan men inte de övriga: ”På Tidö... ...förekom han på 1830-talet (I. Ad. af Ström, 1839).”. Ulf Bergström (1940) menar också att af Ströms uppgift kan vara korrekt: ”Man har svårt att tro annat än att dessa i konkret form hållna uppgifter äro grundade på författarens egna iakttagelser, så mycket mer som man lägger märke till att han nämner Svartsjö men ej räknar upp Linnés övriga lokaler, vilket han säkert skulle göra, om han stödde sig på denne. Beträffande författarens tillförlitlighet som fältornitolog ha vi ett vittnesbörd från A. E. Holmgren, som i sin Zoologi (del 2, Stockholm 1870) citerar Ström och där ger honom det betyget, att han »på sin tid var en stor fogelkännare och som i synnerhet lade sig vinning om att noggrant studera foglarnas lefnadsvanor och läten».”.

När det gäller ovannämnda lokaler hävdar dock både Carl Jacob Sundevall (1856-62) och August Emil Holmgren (1867-71) att inga näktergalar fanns där i mitten av 1800-talet.

Matts Floderus (1925) lämnar i sitt bidrag till Västmanlands fauna inga nya uppgifter utan hänvisar enbart till Linné, af Ström och Sundevall, dock inte till Grau.

Den sentida invandringen till Västmanland tog sin början år 1930, men mer om det nedan. Bertil Walldén (1955, s. 220-221) skrev att ”Misstanken, att de gamla uppgifterna om näktergalen avsett andra nattsjungande fåglar, har med de senaste årens iakttagelser förlorat i vikt.”. Att sävsångaren kunde utgöra en reell förväxlingsrisk finns det flera vittnesmål om. Det är kanske inte så märkligt om man betänker att sävsångaren har en rik och stark sång och ofta sjunger om natten. Ordet näktergal var sannolikt mer bekant än ordet sävsångare hos flertalet och då låg det kanske nära till hands att kalla den starkt sjungande sävsångaren för näktergal. Carl Jacob Sundevall (1856-62, s. 58) skriver t.ex. att ”…emedan jag sjelf, till och med i Skåne, hört Sylvia schoenobaenus utgifvas för Näktergal.”, men även i samband med det första verifierade fyndet i Västmanland år 1930 förekom en sådan förväxling: ”En näktergal hade förra våren uppehållit sig vid Kärrbäcken i Skultuna, där han nästan varje kväll från 15/5-16/6 hördes sjungande, även av flere av fören:s ledamöter (en senare uppgift, att han fortsatt med sången ända till juni månads slut hade visat sig felaktig och berott på förväxling med sävsångare); troligen var det fråga om en förflugen hane och ej ett häckande par.” (V.N.F. 1931-01-24, § 10). Fyndet i Skultuna utreddes uppenbarligen noggrant även om förväxling även med koltrast anfördes: ”I Skultuna hördes en näktergal våren 1930. Kyrkoherde Th. Nyström har vänligen ställt till förfogande en avskrift av en tidningsnotis ur »någon Västeråstidning omkring den 4 eller 5 juni 1930», vari det härom bl. a. heter: »Sakkunskapen tvivlade och trodde att det var en med ovanlig sångförmåga utrustad koltrast, som tagit Skultuna som hemvist under häckningstiden. Fågeln har hållit till på platsen sedan mitten av maj. Saken kan emellertid anses avgjord sedan flera kännare av fågeln kunnat förvissa sig om att det verkligen är den store sångaren från södra Sverige [---].»” (Ulf Bergström 1940). Slutligen skrev Bertil Walldén (1955, s. 220-221) att ”En och annan välsjungande sävsångare framkallade förhastade rapporter i ortspressen.”.

Sammantaget tar jag mig friheten att mot bakgrund av ovanstående betvivla riktigheten i uppgifterna från 1700- och 1800-talen.

Västmanlands första fynd av näktergal gjordes, som ovan nämnts, år 1930: ”En näktergal hade förra våren uppehållit sig vid Kärrbäcken i Skultuna, där han nästan varje kväll från 15/5-16/6 hördes sjungande… [---]; troligen var det fråga om en förflugen hane och ej ett häckande par.” (V.N.F. 1931-01-24, § 10). Frågan är dock vilken lokal som avsågs eftersom jag inte kan hitta någon ort med det namnet i Skultuna. Det närmaste jag kommer är Kärrbäcksbo i Kumla, cirka 15 kilometer nordost om Skultuna tätort. Det kan för övrigt noteras att Hialmar Rendahl (1949, s. 183) anger fyndåret till 1938. Möjligen gjordes något ytterligare fynd på 1930-talet i Fellingsbro: ”...författaren Erik Rosenberg, som samtidigt skriver: »Näktergalen har otvivelaktigt även förr uppträtt i dessa trakter i spridda fall. Trovärdiga uppgifter har jag för en del år sedan fått från... ...och Fällingsbro...»” (Ulf Bergström 1940).

Etableringen gick emellertid trögt och från 1940-talet är endast två fynd kända:

1940      ”1940 sjöng den här i Stallhagen [Västerås] (S. Karlström).” (Bertil Walldén 1955, s. 220-221).

1945      Åsbosjön i Nora 1.7 (I. Ljunggren, opubl.).

Däremot tycks invandringen ha tagit fart i början av 1950-talet. Kända fynd 1950-1955:

1950      ”Redogjorde tandläkare Berggren för följande iakttagelser. [---] näktergalen på Nyckelön [Rytterne], i Kolbäck och Odensvi.” (V.N.F. 1950-10-16, § 2). ”1950 har vi fågeln vid Odensvi, vid Oxelby i Kolbäck (H. Avelin) och på Nyckelön…” (Bertil Walldén 1955, s. 220-221).

1952      ”...en häckning rapporteras från Västmanland, där 2 exemplar sjungit under häckningstid i Strömsholm [Kolbäck] och 1 exemplar vid Notudden i Västerås (J. Wahlstedt).” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). ”1952 vid Notudden” (Bertil Walldén 1955, s. 220-221). ”Från omkring den 20.5. till mitten av juni 1952 uppehöll sig 1 ex. vid Notudden, strax utanför Västerås vid Mälaren. Det sjöng flitigt hela tiden och var ganska oskyggt. Under samma tid kunde 1 ex. höras sjunga vid Strömsholm.” (Sten-Bertil Fredriksson 1956). ”Notudden, strax SO Västerås, 1 ex. den 1.6.1952…” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956). ”Österängen (Strömsholm) 1 ex. den 7.6.1952.” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956).

1953      ”1953 på nytt vid den klassiska näktergalslokalen Nyckelön och då på två ställen på själva ön och dessutom på ett tredje i närheten (E. Berggren) samt vid Johannisberg (Bo Kumlin).” (Bertil Walldén 1955, s. 220-221). 1 sj. Johannisberg i Västerås 23.5 (Bo Kumlin, opubl.). ”Johannisbergs flygfält [Västerås] 1 ex. den 24.5. till mitten av juni 1953…” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956).

1954      ”1954 har den sjungit vid Fullerö alldeles som för 200 år sedan, dessutom vid Apalby intill ’Lilla Promenaden’, vid Valla i Kärrbo (I. Nordin), vid Strömsholm samt på nytt vid Nyckelön och Notudden, alltså inalles på 6 ställen.” (Bertil Walldén 1955, s. 220-221). 1 sj. Apalby i Västerås 15.6 (Bo Kumlin, opubl.). ”Notudden, strax SO Västerås… …1 ex. den 10.5.-15.6.1954.” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956). ”…och vid Fullerö SO flygfältet 1 ex. den 22.5. till början av juni 1954.” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956).

1955      ”Våren 1955 var osedvanligt kall med utslaget björklöv först i tredje majveckan, varför ett bakslag för näktergalen kunde befaras. Men likväl infann den sig åter, nu bl. a. vid Askö och på Tidö, den tredje av våra klassiska lokaler.” (Bertil Walldén 1955, s. 220-221). 1 sj. Asköviken i Västerås-Barkarö 12.6 (Bo Kumlin, opubl.). ”Apalby gård, 1,5 km N Västerås, 1 ex. den 31.5.1955. Askö 1 ex. 4.6.1955.” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956).

Bertil Walldén (1955, s. 220-221) avrundar 1950-talets första hälft så här: ”I vad mån häckning föreligger, vet man inte, men ofta brukar det vara ensamma hanar, som gör de djärvaste framstötarna, men å andra sidan kan fågelns i flera fall iakttagna återkomst till samma buske som föregående år måhända tyda på häckning. Tydligt är emellertid, att näktergalen är i färd med en uppladdning. Kanske kommer dess sång att bli ett beständigt inslag i våra försommarnätters ljuvlighet...”.

Näktergalens utbredning i Sverige 1850-1955 (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 1777).

Under återstoden av 1950-talet till mitten av 1970-talet ökade antalet näktergalar markant, vilket illustreras av nedanstående figur.

Antal sjungande näktergalar vid Askövikens norra strand på en sträcka av cirka 2,5 kilometer mellan

”Rastholmen” och Källskär i Västerås-Barkarö. Efter Hans-Olof Hellkvist m.fl. (1976; 1979).

År 1970 konstaterades kort att näktergalen hade en ”Stabil stam runt Mälaren.” (Hans Avelin 1970).

Ett par räkningar utförda före 1976 ger en vink om hur pass allmänt förekommande näktergalen var i västeråstrakten vid den tiden:

1969      ”Vid inventering 24.5 från Fullerö SW Västerås söderut längs mälarstranden och runt Asköviken inräknades 32-35 sjungande ex (Mats Logander).” (Ingvar Granqvist 1970b).

1974      ”70 sjungande i juni inom en halv kvadratmil stort område mellan Västerås och Tidö. Därav 51 ex. i anslutning till Asköviken (Håkan Östholm m.fl.). Förteckningen anger endast ’funnen’. Häckningar dock konstaterade och förekommer sannolikt tämligen allmänt i Mälarområdet.” (Lars Lindell 1975h).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Sjungande näktergalar inventerades i juni 1976 i Västerås kommun. Totalt inräknades 163 individer, varav alla utom 6 fåglar registrerades i nära anslutning till Mälaren (Hans-Olof Hellkvist m.fl. 1976; Hans-Olof Hellkvist m.fl. 1979).

Näktergalen minskade vid Asköviken under 1990-talet, se figur nedan. Minskningen är dock inte statistiskt säkerställd och några andra trenduppgifter är inte kända.

Beträffande Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984) att näktergalen ”...observeras numera sedan några år tillbaka årligen i enstaka exemplar. 1984 var ett invasionsår då uppmot tio ex. sjöng på olika ställen i kommunen. Häckning ännu ej konstaterad med förefaller vara trolig.”.

Näktergalens arealkrav synes förvisso vara litet, mindre än en (1) hektar skogsmark, enligt Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson (1982), men kravet på lämpligt habitat medför ändå att tätheten över större arealer blir avsevärt lägre. Tätheten på Ridön i Västerås-Barkarö var enligt samma studie således 2,6 par/km² skogsmark. En liknande täthet fanns i Ängsö 1983-1984, nämligen 2,7 par/km² skogsmark (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Betydligt högre tätheter fanns i såväl Askö-Tidöområdet 1982 som vid Holm i Västerås-Barkarö 1986, 5,7 par/km² respektive 15,1 par/km² skogsmark (Thomas Skoglund 1983, Thomas Skoglund 1983b, Thomas Pettersson 1986). Dessa högre tätheter hänger samman med en avsevärt högre andel lämpligt habitat i de senare områdena.

Flyttning och övervintring

Näktergalen flyttar bort huvudsakligen i augusti. Fynd i september är mycket ovanligt och under perioden 2000-2023 är endast följande kända:

2012      1 ex. Lisjöviken i Sura 15.9 (FiV 44[2-3]:48).

2013      1 ex. Östanås i Köping 5.9 (FiV 45[2-3]:50).

2022      1 ex. Hässlö i Västerås 6.9 (Västmanlands rapportkommitté).

Mediandatum för årets sista observation under perioden 1976-2023 är den 20 augusti.

Näktergalen återkommer i regel i början av maj, undantagsvis redan i slutet av april:

2009      1 sj. Johannisberg i Västerås 30.4 (FiV 41:104).

2010      1 sj. Kungsängen i Köping 30.4 (FiV 42[2-3]:47).

2018      1 sj. Hässlö i Västerås 29.4 (FiV 50[2]:54).

2018      1 sj. Holmaviken i Västerås-Barkarö 29.4 (FiV 50[2]:54).

2018      1 sj. Ekeby i Skultuna 30.4 (FiV 50[2]:54).

Mediandatum för årets första observation under perioden 1976-2023 är den 6 maj.

Tre i Västmanland ringmärkta näktergalar har resulterat i återfynd:

·         En årsunge som märktes vid Kvarntorpet i Västerås-Barkarö 19.7 2006, togs av katt i Björskog 23.5 2007 (RC, in litt.).

·         En 2K som märktes vid Malmön i Köping 6.6 2006, kontrollerades på Utklippan i Blekinge 7.5 2008 (RC, in litt.).

·         En 2K som märktes vid Malmön i Köping 26.6 2011, kontrollerades vid Ócsa, Pest, i Ungern 9.9 2012 (RC, in litt.).

Senast uppdaterad 2024-12-08