Grågås Anser anser (Linné 1758)

Utbredning

Grågåsen häckar tämligen allmänt i Mälarområdet och Skogslåglandet, lokalt även i Bergslagen.

Lokaler med säkerställd häckning 2000-2023.

Numerär

Häckningsförekomsten synes vara i hög grad koncentrerad till vissa lokaler. Vid Findlaviken i Arboga har som mest 21 ungkullar noterats år 1999 (FiV 31:100) och 2004 (FiV 36:105). Höga koncentrationer finns också vid några lokaler vid Mälaren, såsom Asköviken med 38 kullar 2002 (Markus Rehnberg, opubl.) och Stavholmsviken i Rytterne med 13 kullar 1994 (FiV 26:111). Observationer av ungkullar återspeglar naturligtvis bara de lyckade häckningsförsöken. Utöver de nyssnämnda lokalerna finns en gles förekomst i övriga delar av såväl Mälaren som Hjälmaren liksom vid kanske ett tjugotal sjöar i övrigt. Förslagsvis fanns runt år 2010 cirka 700 par vid Mälaren, 100 par vid Hjälmaren samt 200 par i övriga Västmanland, inalles cirka 1 000 par. Detta skulle bland annat innebära att i genomsnitt var tionde lyckad häckning upptäcks och rapporteras. Ulf Ottosson m.fl. (2012) bedömde det västmanländska beståndet till cirka 1 300 par.

Historik

Subfossila (cirka 700-900 e. Kr.) lämningar av grågås föreligger från utgrävning av människograv från vikingatid vid Tuna i Västerås (Elisabeth Iregren 1983).

I historisk tid nämner Johan Fischerström (1785) en gåsart; ”Vildgåsen (A. Anser) som endast under sträcktiden hvilar i stort sälskap på fälten vid Mälaren, och ehuru skygg kan skjutas för skylt eller skjuthäst, när desse foglar äro tröttflugne” (Johan Fischerström 1785). Uppgiften kan naturligtvis också avse tajgasädgås Anser fabalis. Carl Rudolf Sundström (1868, s. 24) ansåg grågåsen vara ”under flyttningen allmän” i Örebro län.

Därefter saknas uppgifter i litteraturen tills Bertil Walldén (1955, s. 164) rapporterade ”häckförsök” 1953 vid Frövisjön i Skultuna. Dessa fåglars ursprung var dock inte spontant, utan de härstammade från fågelparken vid Djäkneberget i Västerås (Bertil Walldén 1955). Gunnar Ekberg (1959) berättar även om ”att avkomman till den i ett kanadagåsbo på Djäkneberget kläckte grågåshannen som vid mogen ålder äktade en kanadagås, besökt sin faders födelseplats flera gånger i vår och att en av dem avlade en kort visit där den 14 maj.” Möjligen var det detta omaka par tillsammans med fyra ungar, som Hans Borg (1962) iakttog vid Skanssjön i Svedvi 24-26 september 1961. En observation av 22 sträckande grågäss vid Asköviken den 9 oktober 1955 publicerades såsom det första fyndet i Västmanland (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956), vilket understryker att spontant uppträdande grågäss var en stor sällsynthet vid den tiden. Något förvånande dyker därför uppgiften i SOF (1962, s. 33) upp: ”Häckar sparsamt-sällsynt... ...vid invatten i... ...Vstm...”, men sannolikt åsyftades den förekomst som emanerat från utsättningar och dylikt. Samma uppgift återkom för övrigt i SOF (1970, s. 46-47).

Enligt Claes Karlsson & Sören Larsson (1976) häckade ”troligen s. k. parkfåglar” vid Frövisjön i Skultuna senast 1969. Vid Asköviken i Västerås-Barkarö betecknades grågåsen under 1960-talet som en ”strykgäst” eller ”genomflyttare”, årligen vår och höst åtminstone i slutet av detta decennium. I början av 1970-talet sågs grågåsen alltmer frekvent och mer regelbundet även på lokaler i Skogslåglandet. Häckningar konstaterades vid Frösshammarsviken i Arboga 1974 och 1975 (Ulf Eriksson 1982). Ett blandäktenskap med kanadagås Branta canadensis rapporterades från Östersjön i Sura 1975 (Sören Larsson, opubl.). Före 1976 är två större (minst 50 ex.) ansamlingar kända:

1967      ”55 ex. över Asköviken den 26.4” (Hans Avelin 1969).

1975      60 ex. Fläcksjön i Fläckebo 18.10 (Lars Lindell 1976d).

Flyttning och övervintring

Grågåsen flyttar främst i september-oktober. Milda höstar är sträcket utdraget och stora ansamlingar dröjer då kvar ett gott stycke in i november. Senaste höstnotering för större ansamling (minst 50 ex.) är 150 str. (S) Norrby i Fellingsbro den 3 december 2021 (Västmanlands rapportkommitté). Decemberfynd görs allt oftare och föreligger från 1984, vart och ett av åren 1999-2003, 2005-2007, 2009, 2011-2016 samt 2020-2022. Flertalet av dessa fynd har gjorts i Fellingsbro, framför allt vid Sjömosjön. Tre fall av fullbordad övervintring är kända:

1999/2000    1 ex. Oppboga i Fellingsbro 8.1-4.3. Fågeln var ringmärkt vid Örebro i Närke 26.6 1987 (FiV 32:59; FFK Medd. 28:10).

2000/01        1 ex. Köping 1.1-28.2 (FiV 33:60).

2007/08        8 ex. Lagårdssjön i Kolbäck 1.1-14.2 (Ulf Carlson m.fl., opubl.).

I juni månad och några veckor framåt samlas flockar av grågäss för ruggning vid vissa lokaler. Före 1990-talet finns inga större (minst 200 ex.) ansamlingar registrerade, men därefter har sådana uppträtt regelbundet under sommarmånaderna, framför allt i Mälarområdet men även på några lokaler i Skogslåglandet, se karta nedan.

Lokaler med ansamlingar med minst 200 grågäss 1 juni - 31 augusti, 2000-2023.

Under höstmånaderna är de avsevärt större ansamlingarna mer spridda i östra och södra Västmanland och de i särklass största (minst 5 000 ex.) är följande:

2013      7 000 ex. Fläcksjön i Fläckebo 23.9 (FiV 45[2-3]:20).

2015      5 000 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 7-19.9 (FiV 47[2-3]:26).

2017      Asköviken 1-10.9, som mest 6 130 ex. 2.9 (FiV 49[2-3]:26).

2017      5 000 ex. Fläcksjön 13-14.10 (FiV 49[2-3]:26).              

2020      Fläcksjön 2-8.10, som mest 7 000 ex. 8.10 (FiV 52[2-3]32).

2021      5 000 r. Hällby i Västerfärnebo 20.10 (FiV 54[2]:30).

2022      5 000 r. Fläcksjön 23-28.9 (FiV 55[2-3]:25).

2022      5 600 r. Solinge i Romfartuna 18.10 (FiV 55[2-3]:25).

2023      Nötmyran i Västerfärnebo 16-26.9, som mest 10 000 r. 26.9 (FiV 56[2-3]:21).

2023      Gorgen i Västerfärnebo 18.9-26.10, som mest 10 000 r. 2.10 (FiV 56[2-3]:21).

2023      Asköviken 23.9-13.10, som mest 6 000 r. 27.9 (FiV 56[2-3]:21).

2023      Gussjön i Fläckebo 3-11.10, som mest 12 000 r. 3.10 och 5.10 (FiV 56[2-3]:21).

2023      6 500 r. Fläcksjön 22.10 (FiV 56[2-3]:21).

Lokaler med ansamlingar om minst 1 000 grågäss under hösten (1.9-31.12), 2000-2023.

Tidiga vårar återkommer de första grågässen redan i februari. Detta var fallet 1990-1993, 1995, 1998-2000, 2002, 2004, 2005, 2008-2010 samt 2012-2022, åren 2008, 2016 och 2018 faktiskt redan i slutet av januari. Tidpunkten för de första ankommande grågässen diffuseras mer och mer genom att fler grågäss dröjer sig kvar in i januari och ibland även februari. Annars ses i regel de första individerna i början eller mitten av mars.

Våransamlingarna är, i likhet med höstuppträdandet, inskränkta till relativt få lokaler, men når inte samma nivåer som på hösten. Våransamlingar på 100 ex. eller mer har noterats på drygt 50 lokaler, se karta. De allra största (minst 500 ex.) ansamlingarna 2000-2023 är följande:

• Asköviken (1 300 ex. 25.5 2014).

• Hässlösundet i Irsta (700 ex. 16.3 2014).

• Frövisjön i Skultuna (550 ex. 31.3 2022)

• Lagårdssjön i Kolbäck (512 ex. 24.2 2020).

• Findlaviken i Arboga (550 ex. 24.5 2008).

• Fläcksjön i Fläckebo (600 ex. 1.4 2016).

• Gorgen i Västerfärnebo (1 000 ex. 26.3 2023)

Lokaler med minst 100 grågäss under våren (t.o.m. 31 maj), 2000-2023.

Veckovis fördelning av fynd av minst 50 ex 2000-2023.

Fynd av minst 50 ex, årligen 2000-2023

Antal grågäss under vintermånaderna (januari, februari, december) 2000-2023.

Övrigt

Hybridisering med kanadagås Branta canadensis är påvisade i 26 fall under perioden 1976-2023. Först vid Bännbäck i Möklinta, där ett par med två pulli sågs den 17 juli 1976 (MVOF 8:83; Kalle Källebrink, opubl.). Vid Lindholmen i Kolbäck sågs ett sådant omaka par den 31 mars 1990 (FiV 24:88) liksom vid Bergatorp i Västerås-Skerike 15-29 april 2000 (Markus Rehnberg, opubl.). Den 28 september 1999 sågs ett par med ungar vid Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping (FiV 31:100). Ett par med 2 pulli sågs vid Hovaren i Västerås den 21 maj 2004 och sannolikt samma kull vid Kraftvärmeverket i Västerås den 3 juli 2004 (FiV 36:106). Vid Lögarängen i Västerås sågs 3 årsungar 22-25 juli 2005 (FiV 37:95). Vid Stavsholmsskäret i Rytterne påträffades den 19 april 2008 ett bo med 7 ägg. Boet försvarades av en hybrid i par med kanadagås. Av de sju äggen var fem bruna och två vitaktiga (FiV 40:48). Ruvande fågel i Tortuna 6.7 2009, boet dock dränkt (FiV 41:65). Vid Ombrobäcken i Himmeta kläcktes fyra hybridungar den 4 juni 2013 (FiV 45[2-3]:21). År 2020 rapporterades två hybridhäckningar, dels från Ramnäs, dels från Grythyttan och år 2021 ytterligare två sådana häckningar i Grythyttan. Däremot rapporterades ingen sådan häckning år 2022. År 2023 rapporterades fyra säkerställda häckningar från Ängsö (1), Irsta (1) och Skultuna (2).

Dessutom föreligger fyra rapporter från Näsby, närmare bestämt Frövifors 1997 (Erik Jansson, opubl.), Medinge 1998 (FiV 30[2]:20), Väringen 2000 (FFK Medd. 28:10) samt Ullersättersviken 2001 och 2002 (Jan-Erik Malmstigen, opubl.) och 2005 (FiV 37:95). Vuxna hybrider mellan grågås och kanadagås har rapporterats från och med 1992 och i allt större omfattning.

Två hybrider mellan grågås och bläsgås Anser albifrons rapporterades från Västerfärnebo både den 28 februari och den 4 april 1998 (FiV 30 [2]: 20).

År 2015 rapporterades för första gången hybrider mellan grågås och vitkindad gås Branta leucopsis:

2015      6 r. Asköviken 3.5 (FiV 47[2-3]:26).

2015      1 r. Frövisjön i Skultuna 3.5 (FiV 47[2-3]:26).

Rapporter om felpigmenterade fåglar föreligger i tre fall:

1984      1 ”albinistisk” Stora Aspen i Västanfors 12.4 (Leif Lejdelin, opubl.).

1985      1 ”albino” Turkiet i Ramnäs 17.4 (Tom Sävström, opubl.).

1993      1 ”albino” Asköviken 25.3 (Sten-Ove Sandell, opubl.).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen A. a. anser.

Kommentar

Enligt Ulf Eriksson (1982) är det ”rimligt att anta att den västmanlänska förekomsten av grågås är ett resultat av utplanteringar och rymning från stadsfågeldammar.” Förekomsten skulle då ha ursprung i såväl Västerås som Örebro, liksom från andra utsättningar. Åtminstone en sådan utsättning ägde rum vid Lillsjön i Nora i juli 1973, vilket vi vet på grund av att tre av de ringmärkta ungarna sköts samma höst på Jylland i Danmark (RC/Å 1973:3:10). Ytterligare ett ringmärkningsåterfynd pekar på Örebro som ett spridningscentrum: en årsunge, märkt vid Örebro i Närke i juli 1963, återfanns död vid Onsjön i Västanfors i oktober 1970 (RC/Å 1970:30).

Senast uppdaterad 2024-09-09