Storspov Numenius arquata (Linné 1758)

Utbredning

Storspoven häckar framför allt på odlingsmark, särskilt ängar och frisk till fuktig jordbruksmark, sparsamt förekommande i stort sett i hela Västmanland. Ungefär en fjärdedel av landskapets storspovar häckar dock på större myrar. Myrhäckande storspovar finns framför allt i Fläckebo, Västerfärnebo och Sala samt i Hällefors (Åke Berg 1985b). Kartan nedan kan möjligen ge en alltför positiv bild av storspovens häckningsutbredning i Västmanland. Skälet till att så kan vara fallet är att många rapportörer anger "Spel/sång", dvs. ett häckningskriterium, trots att fynden inte görs i lämplig häckningsmiljö utan kan till exempel handla om översträckande fåglar som också de kan spela.

Rutor (5x5 km) med fynd med häckningskriterium angivet samt samtliga fynd i juni (1-2 ex stationära) 2013-2023. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Efter riksinventeringen 1999 uppskattades Västmanland hysa 140-155 häckande par av storspov, motsvarande en täthet av 0,1 par/km² öppen mark (jordbruksmark och öppen myr), vilket innebar en tillbakagång med i storleksordningen 25-30 % under en femtonårsperiod. Minskningen gällde både åkermark och myrmark, men särskilt på myrmark där antalet minskade från cirka 60 par på 1980-talet till 20-25 par år 1999 (Adjan de Jong & Åke Berg 2001).

Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade den västmanländska populationen till 130 par, vilket skulle innebära att minskningen fortsatt.

Figuren nedan antyder en svag minskning de senaste 10-15 åren. De låga värdena under de första åren efter millennieskiftet i figuren nedan är förstås en effekt av underrapportering.

Historik

Storspoven har troligen förekommit länge som häckande fågelart i Västmanland, även om riktigt tidiga belägg är få. Johan Fischerström (1785) nämner arten i sin beskrivning av Mälaren, dock utan särskild åsyftning på Västmanland: ”Dubbla Beccasinen, Dubbel-snäppan, Stor-Spofven, (Sc. Arquata) som trifves bäst på stora tufviga ängar och kärr, der den äfven som den förra kan stundom fångas med nät (1) [”(1) Desse smakelige foglar skjutas mäst för Rapphöns hund.”]”.

Tidiga uppgifter om ”vindspole”, ett äldre namn på såväl småspov som storspov (Tommy Tyrberg 1996), föreligger från en jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger åren 1794-1823 vid ”Skinnskattebergs och Baggå bruk” i Skinnskatteberg, avskriven och publicerad senare (Anonym 1908). Där finns noterat tre skjutna spovar, en vardera åren 1794, 1796 respektive 1802. Det förhållandevis blygsamma antalet kan förstås tyda på att storspoven var sparsamt förekommande i området på den tiden, men kanske troligare är att den av någon anledning inte var särskilt intressant som jaktbyte, alternativt svårjagad.

Enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 22) förekom storspoven i Örebro län ”…nästan på alla kärrängar.”. Och från landskapets östra halva skriver Sven Ekman (1922, s. 49) att ”Inom det sydostliga området är han jämnt utbredd upp till södra Värmland, södra Dalarna, t ex St. Skedvi och Hedemora (meddel. av G. Samuelsson), norra Västmanland, t. ex. Västanfors, där han häckat minst sextio år (meddel. av T. Ringström).”.

Från Järlemossen i Ervalla skildrade Adrian Giöbel (1904) ”…där storspofven i stället trifdes utmärkt. Med höga, klara drillar upplifvade dessa fåglar tidigt om våren hela nejden däromkring, ty utflykter företogos emellanåt till de öfversvämmade maderna vid Järleån – och när de så följdes åt, två eller tre i taget, jagade hvarandra med lekande vacker flykt, togo de sig mycket väl ut i glimmande vårsol. Om sommaren äro spofvarna mera tystlåtna, såvida de ej oroas, ty i så fall äro de mycket bullersamma. Den starka stämman, som då påminner om måsfåglarnas läte och hvarmed de varna ungarna, höres vida omkring. Med kråkorna föra de ständigt kif – allt af fruktan för afkomman – och med den långa krokiga näbben förstå de nog att inge respekt. Vid regnig väderlek besöka dessa stora vadarefåglar. Liksom gräsänderna, gärna diken och grafvar på angränsande åkerfält, och falla de ännu icke »flygga» ungarna då ett lätt byte för räfven. Liksom tofsvipan ströfvar äfven storspofven länge och i många år ut till de odlade marker och ängar, som förr utgjorde dessa båda fågelarters käraste tillhåll. Det ligger vemod öfver detta deras uppträdande på lokaler, som numera så litet passa dem!”. Det som Giöbel syftar på är anläggandet av en torvströfabrik år 1889. Han skriver vidare: ”De långa, nu efter 15 års bearbetning ganska breda torfgrafvarna börja grönska på nytt, och i dessa tufvor af trindgräs och ljung m. m. söka både änder och ett fåtal storspofvar sin föda under de år, som ej äro alltför regnfattiga.”.

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns tre ägg från Västmanland, nämligen från Strömsholm i Kolbäck 11 maj 1907 (2 st.) resp. 15 maj 1908. Därutöver finns en skinnlagd adult hanne från Västerås den 11 april 1948 (Göran Frisk, in litt.).

Vid Stora Ekeby i Rytterne sköts en ”Storspof” runt förrförra sekelskiftet, 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

Från Saladamm i Sala, strax före förrförra sekelskiftet, rapporterade K. V. Ossian Dahlgren (1950) följande: ”Den långnäbbade storspovens dallrande flöjtton hördes under tidiga vårkvällar. Fågeln häckade också här liksom i en del andra Sala-sjöar.”.

Från 1920-talet föreligger följande förekomstuppgifter:

1922      ”Ur en uppsats^x) [”^x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Storspoven aug. 1921 vid sjön Björken.” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus).

1923      ”…i aug. ses myrspov, spov (stor)...” (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, den 11 juni 1923, till lektor O. M. Floderus).

1924      ”Storspov Allm. häck vid Freden [Säby]” (V.N.F. 1925-04-26, § 9).

1924      ”Minst 10 par häcka årligen kring Fläcksjön [Fläckebo].” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson, förvarade i Västerås stadsarkiv).

1925      ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal enkel- och dubbelbeckasinen, Tofsvipan, Storspoven samt strandpiparen. Ävenså finnas skogssnäppan och grönbena. Drillsnäppan.” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus).

1925      ”Flerstädes häckande, såsom i Västerås- och Strömsholmstrakten, Fläckebo... ...o. s. v.” (Matts Floderus 1925).

Sedan dröjer det till 1940-talet innan nästföljande uppgifter dyker upp i litteraturen:

1942      ”...förekommer i ett fåtal par [Asköviken i Dingtuna/Rytterne/Västerås-Barkarö].” (Bengt H. Girell 1942).

1945      ”Vadare av många slag förekommer här [Hällefors] häckande, bland dem tranan och spoven med sitt trevliga, drillande läte, vipan och en del olika snäppor.” (Nils Helger 1945, s. 20-21.).

1947      ”I södra Västmanland... ...har denna fågel ökat betydligt (S. Elvius).” (Kai Curry-Lindahl 1947).

1947      ”Storspoven häckar också ganska allmänt icke blott inom sankmarkerna utan även i stor utsträckning inom åkerarealerna, där dessa äro tillräckligt stora. [Västmanlands län, jaktåret 1946-47]” (Anonym 1947).

1949      ”I vårt land är han tämligen jämnt utbredd upp till södra Värmland, södra Dalarna, norra Västmanland och norra Uppland.” (Hialmar Rendahl 1949, s. 354).

1951      ”...hade ägg redan den 27 april [Surahammarstrakten 1949].” (Harald Wedérus 1951).

1954      ”...häckande, allmän [Lundby socken 1945-53].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1955      ”Vidare iakttogs... ...storspovar... [Björnösundet (Hässlösundet i Irsta?) 10 aug. 1938]” (Bertil Walldén 1955, s. 234).

1958      ”Under åren fram till 1945 gjordes åtskilliga besök vid Hässlö [Västerås/Irsta]. [---] Den bästa tiden för de södersträckande vadarna är från andra veckan i juli till omkring mitten på september. För egen del har jag endast anteckningar från augusti-september. En genomgång av dessa visar följande iakttagna arter: större strandpipare, storspov, skogssnäppa, grönbena, drillsnäppa, rödbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, mosnäppa, kärrsnäppa, spovsnäppa och brushane. Av dessa äro samtliga nu nämnda arter utom rödbena, småsnäppa, mosnäppa och spovsnäppa regelbundna arter.” (Bengt H. Girell 1958).

1958      ”Jag slår i min dagbok och finner att den 2 aug. 1940 var en bra dag här ute [Asköviken i Västerås-Barkarö]. Redan kl. 4 på morgonen satt jag väl gömd vid en av gölarna i vassen. [---] Storspovar hördes under dagen locka över viken på sin väg söderut.” (Hans Avelin 1958).

Från 1950-talet föreligger följande häckningsuppgifter:

Västmanland      ”Att därtill diverse annat djurliv, som har sitt livsrum inom odlade områden, fått vidkännas förluster, är påtagligt. Här kan storspoven nämnas som exempel.” (Olof Knöppel 1958).

Västerås              ”...har... ...till skillnad från de flesta vadare kunnat öka. Den hörs runt om staden, men mest åt sydväst, i synnerhet vid Långängarna, där man ofta ser flera stycken spankulera kring, och där man kan fröjdas åt flerstämmig flöjtkonsert...” (Bertil Walldén 1955, s. 225).

Köping                ”Storspoven har tilltagit betydligt, något som 1957 års sommar varit särskilt påtagligt. Den fröjdar naturvännen med sin vårmusik, som fyller luften över fälten. Spovarna tyckas alltmer bli ängarnas och fältens fåglar.” (Erik Strandell 1958).

Västerfärnebo    ”Bland övriga fåglar man lägger märke till må framhållas ringduvan, tofsvipan och den långnäbbade storspoven, vilkens melodiska drillar hör till vårens melodi i dessa trakter.” (Olof Knöppel 1951).

Västerfärnebo    ”I dag får man nöja sig med att finna enkelbeckasin och tofsvipa samt framför allt storspov i dessa områden. Man kan nog påstå, att få områden kunna uppvisa en rikare förekomst av storspov.” (Bengt H. Girell 1958).

Sura                    ”...på maderna häckar storspov... [Västersjön]” (Harald Wedérus 1958).

Sura                    ”Storspoven häckade på ängarna strax söder om viken [Tippen vid Östersjön, 1950-talet].” (Göran Lundqvist 1972).

Fellingsbro         ”[Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön, 1956] Anlände i månadsskiftet mars-april, således ca 14 dagar försenad. Som vanligt mycket allmän.” (Åke Ulander 1958).

Ervalla/Näsby    ”Av den öppna markens fåglar finns bland andra storspov och tofsvipa häckande.” (Erik Sjöstedt 1958).

Norberg              ”På sumpiga ängs- och betesmarker invid sjön [Trätten], oftast översvämmade på våren, träffar man årets första sånglärka, tofsvipa, enkelbeckasin och storspov.” (Bengt H. Girell 1958).

Norberg              ”Vid Östanmossa (Assessorskangruvan) har ena änden av sligområdet nu karaktären av ett kärr med rik vegetation. I detta eller i dess omedelbara närhet häcka gräsand, sävsparv, tofsvipa, enkelbeckasin och storspov.” (Bengt H. Girell 1958).

Grythyttan         ”En långbent och långnäbbad fågel, som drillade så förunderligt vackert när han sänkte sig ned mot vassen, var storspoven. Då vi lyssnade till hans drillar förstod vi, att nu var våren i annalkande. Vid Vintersta [Vinterstad], medan denna vik ännu var rik på vass, kunde man i vårbrytningen se storspoven gå och picka på de översvämmade ängarna.” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).

Hällefors             ”I de ljusnande vårkvällarna hör man storspoven ropa och drilla över mossen... [Knuthöjdsmossen].” (Axel Forsberg 1958).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Vid en inventering, som förvisso inte var heltäckande, av Västerås kommun år 1977, påträffades 7 par (Jan Virking & Thomas Skoglund 1977). Inventeringen upprepades år 1984, denna gång heltäckande, och då hittades 16 par (Martin Green 1984), motsvarande en täthet av 0,05 par/km² öppen mark (jordbruksmark och öppen myr).

Storspoven utsågs till landskapsinventeringsart 1979-1980. Sammanlagt rapporterades 143 par med den i särklass högsta koncentrationen i Sala kommun, 85 par (FiV 11:78; FiV 12:72). En sammanställning av rapporter från perioden 1978-1982 landade på 184 par, varav 84 par i Sala kommun (FiV 14:98).

Efter inventeringar 1984, som täckte merparten av landskapet, bedömde Åke Berg (1985b) antalet revir av storspov i Västmanland till 206, varav 58 (28 %) på myrar. Reviren var rätt ojämnt fördelade med högre koncentrationer i Fläckebo, Västerfärnebo, Sala, Ramnäs och Linde samtidigt som antalet häckande storspovar var påfallande lågt inom stora delar av Mälarområdet. Den genomsnittliga tätheten i landskapet var då 0,12 par/km² öppen mark (jordbruksmark och öppen myr).

Ovanstående sammanfattas i tabell nedan.

Det är inte alldeles enkelt att bedöma utvecklingen av landskapets population av häckande storspov de senaste decennierna. Uppföljande landskapstäckande inventeringar har inte genomförts och den spontana rapporteringen är ojämn, framför allt geografiskt. Vi får istället förlita oss på de stickprov och fåtaliga bedömningar som har gjorts. Leif Lejdelin (1984) skriver till exempel beträffande Västanfors och Västervåla att storspoven ”…häckar med cirka 7-12 par i kommunen, arten har vidkänts en kraftig tillbakagång under senare tid.”, vilket motsvarar en så hög täthet som 0,3-0,5 par/km² öppen mark (jordbruksmark och öppen myr).

Under perioden 1985-1994 inventerade Åke Berg (1996) två jordbruksområden i östra Västmanland, dels 68 km² norr om Västerås (Björksta, Tillberga, Tortuna), dels 56 km² i Fläckebo och Västerfärnebo. Tätheten var cirka fem gånger högre i Fläckebo och Västerfärnebo jämfört med området norr om Västerås. Under de tio inventeringsåren befanns antalet häckande storspovar i västeråsområdet vara stabilt medan en ökning kunde påvisas i Fläckebo och Västerfärnebo. Den positiva utvecklingen förklarades med en då pågående omställning av jordbruket till mer träda och extensivt bete på bekostnad av spannmålsodling.

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor före 1976:

1954      120 str. Asköviken i Västerås-Barkarö 19.4 (Bo Kumlin, opubl.).

1975      115 r. Nötmyran i Västerfärnebo 26.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

Större (minst 150 ex.) ansamlingar och sträcksummor 1976-1999:

1983      260 str. Gnien i Ramnäs 26.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1985      150 r. Stora Lindessjön i Linde 20.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1987      Västeråsfjärden i Västerås 20-21.4, som mest 180 r. (på isen) 20.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1988      200 r. Labodasjön i Karbenning 22.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1988      300 r. Hedåker i Västerfärnebo 26.4 (FiV 20:65).

1995      160 r. Gussjön i Fläckebo 30.4 (FiV 27:130).

1995      175 r. Fläcksjön i Fläckebo 30.4 (Västmanlands rapportkommitté).

1998      230 str. (N) Gnien 25.4 (FiV 30[2]:38).

Sena höstfynd (fr.o.m. 1 oktober) före år 2000:

1974      1 ex. Fläcksjön i Fläckebo 25-30.11 (MVOF 8:77).

1976      1 ex. Malmön i Köping 14.11 (MVOF 8:77).

1978      1 r. Fläcksjön i Fläckebo 14.10 (Västmanlands rapportkommitté).

1986      1 ex. Sjömosjön i Fellingsbro 11.10 (Västmanlands rapportkommitté).

1988      1 str. (SV) Ängsön i Ängsö 1.10 (Västmanlands rapportkommitté).

1988      1 str. (SV) Fiskartorpet i Västerås-Barkarö 1.10 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Storspoven flyttar söderut med början i mitten av juni, då sträcket domineras av adulta honor. Sträcket av adulta hannar respektive årsungar senare på sommaren, till och med augusti, är mer utdraget och inte lika markant i form av större flockar. Enstaka fåglar kan ses ännu i september medan fynd senare på året är mycket ovanligt. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 10 september. Det senaste fyndet på året under perioden 2000-2023:

2020      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 11.10 (Västmanlands rapportkommitté).

De första storspovarna anländer i regel i början av april, vissa år redan i slutet av mars. Mediandatum för första observation 1976-2023 är den 4 april.

Sträcket av genomflyttande storspovar kulminerar i slutet av april och vid den tiden har de allra största ansamlingarna av rastande fåglar och sträcksummor noterats. Även på retursträcket med början i juni kan höga dagssummor nås. Större (minst 200 ex.) ansamlingar och sträcksummor 2000-2023:

2004      Gnien i Ramnäs 21-23.4, som mest 530 r. 23.4 (FiV 36:131).

2006      200 r. Bocksjön i Tillberga/Tortuna 29.4 (FiV 38:122).

2016      250 str. (S) Västra Öskevik i Nora 21.6 (Västmanlands rapportkommitté).

2016      270 str. (SV) Södra Ås i Nora 21.6 (Västmanlands rapportkommitté).

2023      211 (101+110) str. (NO) Södra Ås 17.4 (Västmanlands rapportkommitté).

Lokaler med minst 100 rastande storspovar 2000-2023. Prickarnas storlek är proportionell mot det högsta antalet under perioden.

Veckovis fördelning av sträckande storspovar 2000-2023.

Flertalet av Västmanlands storspovar tycks övervintra i Västeuropa, särskilt kanske på Brittiska öarna. Ringmärkning av såväl ungar som vuxna, framför allt i Fläckebo och Västerfärnebo 1984-1989, har resulterat i 13 återfynd med geografisk och månadsvis fördelning enligt tabell nedan. 

I detta sammanhang bör nämnas en unge som märktes vid Strömsvik i Kolbäck den 4 juli 1926 och som sköts i England den 25 januari 1958. Fågeln blev alltså nästan 32 år gammal och var den dittills äldsta kända fågeln i världen (Bertil Walldén 1972; Gunnar Lignell 1992b).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen N. a. arquata.

Senast uppdaterad 2024-03-17