Järnsparv Prunella modularis (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Järnsparven häckar allmänt till tämligen allmänt i skogsmark i hela Västmanland. Den tycks föredra bryn och gläntor snarare än större och slutna skogspartier. Den kan häcka i olika typer av skog, inklusive unga och täta planterade monokulturer av gran. Kartorna nedan antyder en glesare förekomst numera, jämfört med 1970- och 1980-talen, men denna skillnad skulle kunna bero på viss avsaknad av rapporter efter millennieskiftet. Inga andra tillgängliga data tyder på att arten skulle ha minskat på motsvarande sätt i Västmanland.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2002-2017.

 

Numerär

 

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-81 fanns järnsparven häckande på öar ner till en areal av 2,1 hektar, vilket motsvarar en täthet på 48 par/km² skog (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). Med denna höga täthet applicerad på landskapets ca 5 500 km² skogsmark skulle Västmanland hysa ca 262 000 par, vilket förefaller orimligt. I Ängsö 1983-84 var den minsta ön med förekomst av järnsparv, Markskär, 4 hektar (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Även denna täthet, 25 par/km² skog, är sannolikt betydligt mycket högre än genomsnittet för Västmanland. På ön Stora Jungfrun i mälarfjärden Blacken, Rytterne, karterades tre revir 1981, vilket motsvarar en täthet av 26 par/km² skog (Thomas Skoglund 1981). I ett område vid Holm i Västerås-Barkarö med ca 88 hektar skog, varav 60 % ädellövskog, fanns ett (1) revir 1986, motsvarande en täthet av drygt 1 par/km² skog (Thomas Pettersson 1992).

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 21 000 par, en siffra som jag i brist på andra data får godta.

 

Några uppgifter om förändringar av populationsstorleken är inte kända för landskapet som helhet, men punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en statistiskt säkerställd (P<0,02, rs=˗0,896, n=9) negativ trend (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner järnsparven i sin beskrivning av Mälaren, men utan närmare uppgifter om förekomst: ”Järnsparfven (Mot. Modularis) en snäll löpare, som inqvarterad i bur sjunger ganska väl, särdeles om våren”.

 

Uppgifter från 1800-talet är få, men Carl Rudolf Sundström (1868) säger beträffande Örebro län att järnsparven ”...häckar här mycket sällan. Under flyttningarna är han icke så sällsynt.”. Adr. Giöbel (1888) nämner järnsparven i förbigående från Hällefors: ”Gärdsmygen och jernsparfen komma blott undantagsvis fram till buskar och häckar i trädgården.”.

 

Den gängse uppfattningen är att järnsparven invandrade till Västmanland i början av 1900-talet, även om den tycks ha förekommit längst i väster redan på 1800-talet, se ovan. Den första konstaterade häckningen rapporterades med anledning av att SOF (1948) inte uppgav att järnsparven skulle häcka i Västmanland: ”Den 13 juni 1934 påträffade emellertid jag och Fred Ödman ett bo av denna fågel vid Viksäng utanför Västerås. Boet... ...innehöll 5 ägg.” (Bengt H. Girell 1952).

 

Kartor i Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 1943) visade utbredningen i Sverige 1922 respektive 1958:

 

 

Expansionen ansågs ha kommit västerifrån och Bertil Walldén (1955, s. 222-223) beskriver den så här: ”En särställning intar järnsparven, som förskjutit sitt utbredningsområde i östlig riktning. [---] Den har ansetts höra hemma i fjällskogarna samt i södra och västra Sverige. På 1920-talet var järnsparven även som flyttfågel ytterst sällsynt i östra delen av landet (E. Lönnberg, F. o. Fl. 1926). 1934 gjordes den första iakttagelsen av häckning i Västmanland (B. Girell och Fred Ödman, V. F. 1952). På V. N. F:s fågelexkursion 1950 till Björnön kunde H. Wederus visa på en järnsparv, vilket då betraktades som något av en sensation. Senare har emellertid en rad bofynd gjorts: två häckningar i Råbyskogen 1951 (Ö. Gustafsson); två bon vid Gryta (Olof Karlsson); bo utan ägg vid Askö 1952 och 1953 (St.-B. Fredriksson i F. o. Fl. 1953). År 1954, slutligen, förkla­rar Bo Kumlin, att det är något som fattas, om han på en asköfärd inte får höra järnsparven, vars sång han den våren hört på flera ställen utmed vägen, förutom från c:a sex stycken hanar vid Asköviken mot ett par 1953. Järnsparven, för vilken tidigare en östgräns ansetts gälla, som här uppe skar genom Närke, har tydligen nu er­övrat Västmanland, ett ’östsvenskt’ landskap. Detta konstaterande understryks ytterligare av att bon med ungar av järnsparv 1953 och 1954 påvisats uppe i Norberg (Sven Carlsson).”.

 

Järnsparven tycks alltså ha etablerat sig ordentligt i östra Västmanland under 1950-talet, vilket även följande notiser vittnar om:

 

1950      ”Den 11 april observerade jag ett exemplar av järnsparv (Prunella modularis) vid Baståsen, Surahammar. Ett annat exemplar såg jag vid Asköviken den 23 april.” (Sten-Bertil Fredriksson 1950).

1951      ”Ett ex. iakttogs vid Västersjön nära Surahammar i Västmanland den 24.4.1951. H Wedérus har sett fågeln i Surahammar samt på Björnön vid Västerås, båda gångerna i början av maj.” (Henry Bark 1952).

1951      ”...häckande, 1951 [Lundby socken 1945-53].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1952      ”I ett torrträd på Kvarnberget vid Asköviken upptäcktes den 18 maj 1952 en järnsparv, ♂. Den sjöng och lockade ivrigt, och snart visade sig också en hona. Efter en stund försvann båda ned bland buskarna. Jag undersökte noggrant varje en, dock utan att finna något bo. Den 2 juni fann jag emellertid ett bo, som av byggmaterialet att döma måste vara av järnsparv. Hanen sågs sedan ofta sitta sjungande i en talltopp i närheten. Några ägg blev det dock aldrig. När detta skrives [1953-04-30] har fågeln åter anlänt hit varför man nog törs påstå att den kan räknas som årsviss och förmodligen också som häckfågel vid Asköviken.” (Sten-Bertil Fredriksson 1953).

1953      ”En märkbar ökning på senare tid och flera bofynd har säkrat den som en ej ovanlig häckfågel i Västerås-trakten (J. Wahlstedt).” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

1953      ”Den 28.6.1953 påträffade jag i Rosendal inom Norbergs köping i norra Västmanland ett bo, innehållande fem två à tre dygn gamla ungar.” (Sven Carlson 1955).

1955      ”Enligt min egen och även andra ornitologers uppfattning uppträdde arten i större mängd än vanligt vid Asköfjärden i Västmanland våren 1955. Den 1.5. hörde jag inte mindre än 10 sjungande ex.” (Sven-Olov Andersson 1956d).

1958      ”Järnsparv, domherre och gärdsmyg hör till dem som ofta förbises i marken men de finns här och var [Väringen i Ervalla/Näsby].” (Erik Sjöstedt 1958).

1958      ”Och i unggranarna längre bort sjunger järnsparven [Vågön, Vågsjön, i Sura]." (Harald Wedérus 1958).

 

Bengt H. Girell (1958) summerade ovanstående men framhöll också att en expansion norrifrån också var att vänta: ”Vad järnsparven angår är det tämligen klart, att denna såsom västlig ansedda art förskjutit sitt utbredningsområde i östlig riktning. Nyssnämnda bofynd synas kunna hänföras till en spridning västerifrån. Inom den närmaste tiden har man säkerligen att förvänta ytterligare häckningsfynd av järnsparv inom östra delen av landskapet. Härvid är emellertid att märka att sådana bofynd framdeles likaväl kunna avse en spridning från det norrifrån kommande utefter Norrlandskusten expanderande järnsparvsområde, som nu nått norra Uppland.”.

 

I början av 1960-talet konstaterades att järnsparven ”Häckar sparsamt, ställvis tämligen allmänt, i barr- och lövskog i... ...Vstm” (SOF 1962, s. 90; Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 1947).

 

I övrigt under perioden före 1976 föreligger inga särskilt anmärkningsvärda uppgifter med undantag av några fynd vintertid. Vinterfynd (januari, februari, december) före 1976:

 

1965      1 ex. Askö i Västerås-Barkarö 31.1 (Hans-Olof Hellkvist, opubl.).

1967      ”1 ex Arboga febr 67 vid matplats för fasaner (Hans-Erik Karlsson, Lars-Erik Spritt).” (Hans Avelin 1970).

1968      1 ex. Semla i Västanfors 1.1 (Per Ålind, opubl.).

1971      1 ex. Norsa i Munktorp 14.2 (Västmanlands rapportkommitté).

 

Flyttning och övervintring

 

Järnsparven flyttar bort främst från början av september till början av oktober. Sträcket ebbar snabbt ut under oktober månad och fynd i november är ovanligt. På våren återkommer järnsparven i slutet av mars eller början av april. Mediandatum för första observation av sjungande järnsparv under perioden 1976-2017 är den 1 april. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2017 är den 11 november.

 

Period

Mediandatum för

första observation

av sjungande

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

9 april

data saknas

1986-1995

8 april

data saknas

1996-2005

1 april

19 november

2006-2015

31 mars

14 november

2016-2017

25 mars

15 november

 

Sträckande järnsparvar 1976-2017, fördelade veckovis.

 

Högre (minst 50 ex.) sträcksummor 1976-2017:

 

2001      62 str. (S) Hagaberg i Näsby 6.10 (Andreas Sandberg, opubl.).

2002      76 str. (S) Snickarberget i Sura 8.9 (Ralf Lundmark, opubl.).

2005      50 str. (S) Snickarberget i Sura 1.10 (FiV 37:134).

2006      51 str. (S) Snickarberget i Sura 21.9 (FiV 38:144).

 

Vinterfynd (januari, februari, december) har gjorts i genomsnitt varannan vinter 1976-2017 med en något ökad frekvens efter millennieskiftet:

 

1976         ”...järnsparv i Västerås i februari...” (Lars Lindell 1976c). ”1 ex Västerås kraftverk [Munkängen i Västerås] 7.2 (VOK).” (MVOF 8:81).

1977         ”Ett vinterfynd: 1 ex Lillån, Västerås [Munkängen i Västerås] 20.1 (SL).” (MVOF 9:48).

1982         ”Ett fynd i december rapporterat från Arboga (UE).” (FiV 14:102).

1984         1 ex. Åliden i Ramnäs 24.1-18.2 (Robert Lager, opubl.). ”1 ex övervintrade på Åliden, Ramnäs, Surahammars kn (RLg).” (FiV 16:93).

1986         1 ex. Olsbo i Ängsö 10.12 (Martin Green, opubl.).

1993/94    1 ex. Norsa i Munktorp 12.12-4.1 (Västmanlands rapportkommitté).

1997/98    1 ex. Hagaberg i Näsby 3.12-18.1 (FiV 29:156; FiV 30[2]:49)

1998         1 ex. Munkängen i Västerås 8.1 (FiV 30[2]:49).

2000         1 ex. Kraftvärmeverket i Västerås 12.12 (Anders Borgehed, opubl.).

2000         1 ex. Lisjöviken i Sura 17.12 (FiV 32:91).

2000/01    1 ex. Lindesberg i Lindes 25.12-7.1 (FiV 32:91, FiV 33:93).

2001         1 ex. Näs i Hallstahammar 26.2 (FiV 33:93).

2001         1 ex. Norsa i Munktorp 22.12 (FiV 33:93).

2002/03    1 ex. Frövi i Näsby 12.12-18.2 (FiV 34:114; FiV 35:125).

2003         1 ex. Norsa i Munktorp 12.1 (FiV 35:125).

2005         1 ex. Askö i Västerås-Barkarö 13.1 (FiV 37:134).

2008         1 ex. Kungsudden i Kungs Barkarö 24.12 (FiV 40:97).

2010         1 ex. Ramnäs 4.1 (FiV 42[2-3]:46).

2011         1 ex. Köping 10.12 (FiV 43[2-3]:48).

2012         1 ex. Hagaberg i Näsby 1.1 (FiV 44[2-3]:48).

2012         1 ex. Hörksbyn i Grängesberg 3.1 (FiV 44[2-3]:48).

2014         1 ex. Strömsholm i Kolbäck 7.1 (FiV 46[2-3]:53).

2014/15    1 ex. Södra Ås i Nora 30.12-1.2 (FiV 46[2-3]:53; FiV 47[2-3]:52).

2015         1 ex. Ängelsberg i Västervåla 15.2 (FiV 47[2-3]:52).

2015/16    1 ex. Hammarby i Västerås 20.12-8.1 (FiV 47[2-3]:52; FiV 48[2-3]:55).

2016         1 ex. Stora Brotorp i Sura 11.12 (FiV 48[2-3]:55).

 

 

Sex ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända:

 

·         En årsunge som märktes vid Hagaberg i Näsby 6.9 1990, kontrollerades vid La Maziere, Villeton, Lot-et-Garonne, i Frankrike 3.11 1990 (RC/Å 1990:92).

·         En årsunge som märktes vid Hagaberg i Näsby 14.7.1992, kontrollerades vid Ässön i Närke 13.9.1992 (RC/Å 1992:110).

·         En årsunge som märktes i Västerbotten 23.8.1992, återfanns i Norberg 29.4 1995 (RC/Å 1995:116).

·         En årsunge som märktes vid Hagaberg i Näsby 12.9.1992, återfanns vid Motala i Östergötland 13.4 1993 (RC/Å 1993:110).

·         En 2K+ som märktes vid Finnhult i Grythyttan 23.8 1999, kontrollerades vid Gedser odde i Danmark 19.10 2000 (RC, in litt.).

·         En årsunge som märktes vid Hagaberg i Näsby 13.9 2002, återfanns vid Delsbo i Hälsingland 11.5 2003 (RC, in litt.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen P. m. modularis.

 

Senast uppdaterad 2018-08-23