Koltrast Turdus merula Linné 1758

 

Utbredning

 

Koltrasten häckar i skogsmark samt i tätorternas parker och trädgårdar. Den förekommer allmänt i större delen av landskapet, men möjligen med lägre tätheter i områden med dominans av tall på torr mark (Anders R. Arnell 1985). I Västanfors och Västervåla är koltrasten en ”allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.4-31.7) 2008-2018.

 

Numerär

 

Resultat från inventeringar av öar med naturskog i Mälaren 1979-81 visade att ett koltrastpar kunde förekomma på holmar ned till en (1) hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), vilket skulle motsvara en täthet av minst 100 par/km² skogsmark. Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 var den minsta ön med häckande koltrast Hästskär med en yta understigande 1 hektar, dvs. motsvarande samma täthet som i nyssnämnda undersökning (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

 

I Västmanland finns sammanlagt cirka 5 500 km² skogsmark, vilket med ovanstående tätheter skulle ge en population i landskapet på 550 000 par. Med tanke på att Mälarområdets ofta lövdominerade skogar kan antas vara särskilt gynnsamma för koltrasten och därför inte representativa för landskapet som helhet, antas därför Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning 75 000 par i Västmanland.

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner koltrasten i sin beskrivning av Mälaren: ”Koltrasten (Turdus Merula) som lefver af bär, i synnerhet Enbär, dem han allestädes planterar (1) [”(1) Hanen är kolsvart, hvarföre foglen äfven får namn af Svartstaren; men Honan är mörkbrun.”]”.

 

Carl Rudolf Sundström (1868, s. 9) skriver, beträffande Örebro län, att arten ”...är temligen allmän, men flyttar till större delen bort mot vintern.”. I Arboga skolors fågelsamling finns en koltrast () från Arboga 1869 (Ulf Eriksson 1985) och i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns tre koltrastar: ”♂ Tillberga. 1875 S. Lampa” (nr. C 213); ”♀ Hittad ss. unge vid Västerås 1923 uppfödd i bur; c:a 3 mån. gammal V.N.F. G. Nilsson.” (nr. C 270); ”♀ Fullerö. 1925” (nr. C 212). Från Hällefors rapporterades dels att koltrasten häckar tämligen sällsynt, dels att den aldrig ses vintertid: ”Hellefors (A. Giöbel). Brütet ziemlich selten, weil die Laubwälder sparsam und ausgehaut sind. Hält sich am liebsten in dickem Gebüsch auf. Hier niemals im Winter gesehen.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 28).

 

De enda kända förekomstuppgifterna från 1900-talets första decennier är följande två:

 

1920?    ”Säkert förekommande ehuru ej allmän enl. O. M. Floderus; Wästerås stad, vintertiden enl drätseldirektör Öberg; Köpingtr: allmän enl E Råberg” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

1924      ”Årligen flera par häckande vid Lisjö Sura socken förekommer även vintertiden. I Västerås lasarettsparken iakttagen både vinter och sommar.” (anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson).

 

Därefter tyder tillgängliga uppgifter till och med 1975 samstämmigt på att koltrasten förekom allmänt häckande:

 

1945-53   ”häckande, allmän” i Lundby socken (Sven-Olof Andersson 1954).

1956         Åke Ulander (1958) beskriver en nedgång i koltrastbeståndet i Fellingsbro i samband med den kalla våren 1956: ”Även denna art har förlorat terräng, kanske i ännu högre grad än björktrasten.”.

1958         ”Klackberg [Norberg], en från botanisk synpunkt känd lokal, är även av intresse för ornitologen. [---] För koltrast, björktrast och rödvingetrast förefaller biotopen med hänsyn till dessa arters förekomst särskilt lämplig.” (Bengt H. Girell 1958).

1958         ”Av trastar finns alla, utom fjällens ringtrast [Väringen i Ervalla/Näsby].” (Erik Sjöstedt 1958).

1958         ”Koltrasten påträffas i närheten av småsjöarna men visar sig här i ödemarken vild och skygg till skillnad från sina bröder i städer och samhällen [Fläckebo/Västerfärnebo].” (Gustaf Adolf Olsson 1958),

1960         ”Bland bärbuskarna härjar… …koltrast… [Torrvarpen i Grythyttan]” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).

1970         ”Allmänt häckande [Norsa i Munktorp].” (Arne Eklöw 1970).

 

Övervintrande koltrastar har förekommit sedan lång tid tillbaka, men det gällde kanske enbart Mälarområdet och delar av Skogslåglandet i början av 1900-talet, t.ex. ”vintertiden” i Västerås stad (lektor O. M. Floderus kartotek) respektive vid Lisjö i Sura ”iakttagen både vinter och sommar.” (anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson). Enligt L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 95) övervintrade en del koltrastar: ”Gamla koltrastar övervintra... ...i Mälarprovinserna... (Fauna o. Flora 1912, s. 95).”. Bertil Walldén (1955, s. 244) skrev att koltrasten övervintrade relativt sparsamt i västeråstrakten på 1950-talet ”Också här kan man påträffa enstaka koltrastar, men till huvudstadens frekvens är steget långt.”, men även i Hällefors fanns på den tiden övervintrande koltrastar: ”Koltrasten övervintrar ej sällan här.” (Axel Forsberg 1958, s. 414).

 

Vid Gnien i Ramnäs summerades 8 koltrastar på vårsträcket 1975 respektive 7 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Under tretton inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 registrerades inte en enda koltrast (Lars Lindell 1976).

 

Flyttning och övervintring

 

En övervägande del av landskapets koltrastar flyttar bort i september och oktober och återvänder från mitten av mars, men en hel del övervintrar.

 

Veckovis fördelning av koltrastar som har bedömts som sträckande 1976-2018.

 

De högsta (minst 100 ex.) dagssummorna av koltrastar som har bedömts som sträckande 1976-2018:

 

2006      104 str. (S) Snickarberget 8.10 (FiV 38:147).

2008      227 str. (S) Snickarberget 2.10 (FiV 40:99).

2009      228 str. (S) Snickarberget i Sura 3.10 (FiV 41:105).

 

Större (minst 100 ex.) ansamlingar av rastande koltrastar 1976-2018:

 

2002      100 r. Älvhyttan i Viker 20.10 (Roland Thuvander, opubl.).

2016      100 r. Surahammar i Sura 23.10 (FiV 48[2-3]:56).

 

Koltrasten övervintrar regelbundet i anslutning till bebyggelse, mest frekvent i Mälarområdet och Skogslåglandet.

 

Lokaler med förekomst av koltrast i januari månad, perioden 1976-2018. Prickens storlek är proportionell mot det högsta antalet rapporterade individer under perioden.

 

Antalet övervintrande koltrastar varierar mellan olika vintrar men tycks i genomsnitt ha ökat de senaste decennierna. Det synes dock mycket svårt att mäta utvecklingen mer ingående, beroende på betydande ojämnheter i rapporteringen. Martin Green (1988) sammanställde vinterfynd av koltrast i Västerås kommun 1983-87 och fann stora variationer i antal mellan olika vintrar och som åtminstone till viss del kunde sättas i samband med rådande temperaturer. Det kunde också visas att den övervägande delen (86 %) av övervintrande koltrastar var hannar.

 

Vintern 2009/10 tycks ha varit ovanligt gynnsam för övervintrande koltrastar i Västmanland med rekordmånga rapporterade i januari, minst 629 ex.

 

 

Av i Västmanland ringmärkta koltrastar har 30 givit upphov till återfynd, vilkas fördelning i tid och rum redovisas i tabellen nedan.

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

 

 

1

1

 

1

1

5

2

 

 

 

Danmark

 

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tyskland

 

 

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nederländerna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2

1

 

Belgien

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skottland

 

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nordirland

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

England

2

1

3

 

1

 

 

 

 

 

2

2

 

Resterna av en död koltrast (♂) hittades i Surahammar i Sura den 15 maj 1970, vilken visade sig vara ringmärkt i England som 1K den 20 november 1966 (Harald Wedérus 1971).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen T. m. merula.

 

Publicerad 2019-03-19