Nötväcka Sitta europaea Linné 1758

 

Utbredning

 

Nötväckan förekommer häckande i hela Västmanland, men är knuten till förekomst av lövträd, främst ek Quercus robur. Förekomsten i Skogslåglandet och Bergslagen är därför glesare och på vissa håll rentav lokal. Förutom i skogsmark förekommer den också i parker och trädgårdar. I Västanfors och Västervåla betecknades nötväckan som en ”...tämligen allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2007-2017.

 

Numerär

 

Några inventeringsdata från större områden föreligger, samtliga från Mälarområdet under 1980-talet. Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-81 var den minsta ön med förekomst av nötväcka 3,3 hektar, indikerande ett arealkrav på 3-10 hektar (10-33 par/km²) beroende på biotop (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne fanns nötväckan med ett (1) par på vardera ön år 1981 (Thomas Skoglund 1981), motsvarande 9 par/km² skogsmark. Vid Asköviken och Tidö i Rytterne registrerades 35 par år 1982, motsvarande 5 par/km² skogsmark (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 resulterade i sammanlagt 103 par (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), motsvarande en täthet av 5,9 par/km² skogsmark. Den minsta ön med förekomst av nötväcka var Finnsholmen på cirka två hektar. På Hästholmarna i Västeråsfjärden fanns fem par år 1984, varav tre på Östra holmen och ett par vardera på Elba och Västra holmen (Anders F. Andersson 1985), motsvarande 19,6 par/km² skogsmark. Vid Holm i Västerås-Barkarö karterades nio revir år 1986, motsvarande 9,9 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson 1992). Vid Asköviken i Västerås-Barkarö karterades i genomsnitt tre revir årligen 1985-91, motsvarande 7,5 par/km² skogsmark, med en tendens till ökning, måhända en återhämtning efter en rad stränga vintrar i mitten av 1980-talet. De följande nio årens punkttaxeringar i området uppvisade dock ingen långsiktig förändring (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

 

Ovanstående täthetsdata må vara representativa för Mälarområdets lövskogsdominerade miljöer, men knappast för Skogslåglandet och Bergslagen. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade det västmanländska beståndet till 6 000 par, motsvarande en för hela landskapet genomsnittlig täthet av 1,1 par/km² skogsmark. Under perioden 2007-2017 har nötväckan rapporterats under häckningstid (1.4-30.6) från sammanlagt 197 så kallade atlasrutor (5x5 km). Eftersom detta bygger på spontan rapportering snarare än ett systematisk letande är denna siffra sannolikt i underkant jämfört med den verkliga förekomsten. Under den systematiska, men inte helt kompletta, atlasinventeringen 1974-84 påvisades nötväcka i 306 rutor. Figuren nedan antyder en ökning under de senaste tio åren.

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner nötväckan i sin beskrivning av Mälaren: ”Nötpackan (Sitta Europäa), som ej älskar flyttresor, och stundom midt om natten låter höra sit läte; som utplåckar de under barken sittande Larver, bårar hål på nötter och upäter kärnan.”.

 

I Örebro län var nötväckan ”...ej fullt så allmän som föregående [trädkrypare].” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 11). I Hällefors betecknades den som sällsynt: ”Hellefors (A. Giöbel). Selten.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 58) och Adr. Giöbel (1888) kompletterade med att den där ”förekommer eljes högst sällan i orten.”.

 

I sin beskrivning av Västmanlands län angav A. Kempe (1911) att ”Bland fåglar, hvilkas hufvudsakliga utbredning faller inom ekregionen, kunna anföras nötväckan...”. I en anonym och odaterad, dock troligen från 1920-talet, anteckning i Västmanlands naturvetenskapliga förenings arkiv står kort: ”Nötväcka Virsbo [Ramnäs]”.

 

I Lundby socken var nötväckan ”häckande, allmän” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954). Vid Väringen i Ervalla/Näsby förekom nötväckan fåtaligt men regelbundet: ”Nötväckan, som här närmar sig sin nordgräns, är fåtalig men förekommer regelbundet.” (Erik Sjöstedt 1958). Greta Carlstedt-Pihl (1960) nämnde nötväckan i förbigående från Grythyttan.

 

Vid Norsa i Munktorp var den ”Allmänt häckande.” (Arne Eklöw 1970). I början av 1970-talet rapporterade Ingvar Granqvist (1972) att nötväckan ”Har ökat i Virsbo [Ramnäs]”.

 

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall ”10 par” nötväcka (Anonym 1970k).

 

Vid 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades nötväcka nio gånger, som mest 4 ex. den 13 december (Lars Lindell 1976).

 

Bertil Walldén (1961) nämner nötväckan som en av de småfågelarter som är ”kända för att leta rätt på och äta upp de fastklistrade mistelfröna (Guérin 1892).”.

 

Flyttning och övervintring

 

Nötväckan är i huvudsak stannfågel, men vissa höstar har flyttningsrörelser noterats vid Kvicksund i Rytterne. Som mest registrerades sammanlagt 11 ex. 30.8-1.11 2008 (Joachim Strengbom m.fl., opubl.).

 

Sex ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland föreligger, men i flertalet fall handlar det om mycket korta sträckor mellan märkplats och fyndplats. Ett fynd indikerar dock en längre, drygt 130 km, rörelse i västlig riktning från märkplatsen: en bounge som märktes i Blidö i östra Uppland den 20 juni 1962, kontrollerades i Västerås-Skerike i oktober 1962 (VF Suppl. 5:116).

 

Rasförhållanden

 

Arten är i Västmanland företrädd av nominatrasen S. e. europaea. Ett uppgivet fynd av rasen S. e. asiatica Gould 1837 (”sibirisk nötväcka”) vid Hörksbyn i Grängesberg den 20 mars 1996 har publicerats (FiD 30:72), men har senare ansetts osäkert (FiD 34:91).

 

Publicerad 2018-09-29